anteckningar vid årets slut

Såhär de sista timmarna av 2007 kunde jag inte hålla pennan från skrivboken eller fingrarna från tangentbordet.

Ibland är man så stressad över ett problem, att man bara vill få det ur vägen så fort som möjligt (jag kan ju förstås bara tala för mig själv), så man kan kanske inte tänka på annat.

Jag antar att man med vissa problem måste låta de få vara problem ett tag och se vad som händer, sitta ner och dricka lite te i väntan på att se hur de förändras och om det överhuvudtaget behövs göras något alls. Oftare än man kanske tror löser sig problem av sig själva, är jag säker på. Vissa problem är kanske inte ens problem, de bara verkar så.

Kanske man inte har tillräcklig kunskap eller bara på dåligt humör. Att sitta ner, slappna av å ta en kopp te är sällan fel... Avslappning och te löser många problem. Jag har suttit å druckit te i snart 27 år nu och jag har klarat mig rätt bra... jag behöver bara utöka det ytterligare lite mer... hehe

Lugn, avslappning, nedtoning, inaktivitet...

Vissa situationer är så laddade att laddningen tar över och förvärrar allt. Då är det till nytta att slappna av, ta det lugnt dricka lite te.

Två nyckelord inför 2008: närvaro och generositet.

Generositet kan vara så mycket. Framförallt är det nog närvaro och tid, att vara närvarande i mötet med andra. Närvaro kan vara den mest generösa gåvan.

Om generositet kan vara närvaro, så kan närvaro vara generositet: att ge sig själv fullständigt till nuet.

Gott nytt år! :-)

att dö

Jag måste öva mig att vara beredd att dö - i varje ögonblick.

"Att dö" kan vara den faktiska, fysiska döden, men det kan också (och mer vanligt) vara allt det som jag inte tycker om, allt det där i livet som jag inte vill ha, inte vill vara med om.

Att göra bort sig kan vara en slags död, att tappa något man tycker om kan vara en slags död. Att möta någon man har svårt för, att bli arg fast man inte vill, att bli störd när man mediterar - är en slags död.

Jag behöver inse att livet inte bara är en rad födelser utan också död. Och dessa dödsupplevelser kan komma närsomhelst, och det är därför jag behöver öva mig att vara beredd att dö i varje ögonblick. Att släppa taget och leva i nuet som det är.

Lidande skapas när jag stretar emot den oundvikliga döden, oftast (eller alltid?) blir dödsupplevelsen värre när jag snärjer in mig i "motstretning". Om jag tappat min mobiltelefon får jag den knappast tillbaka av att jag inte accepterar att jag tappat den.

För att låna ett uttryck från Shunryu Suzuki: jag behöver öva mig att hoppa från den 100 fot höga stolpen. Om jag mediterar och någon ropar att teet är klart, kan jag genast släppa taget och säga tack? Eller snärjer jag in mig i tankar om att "varför måste de komma med teet nu, jag vill meditera nu, jag vill inte ha te"?

Är jag beredd att dö i varje ögonblick? Nej, verkligen inte. Kan jag släppa taget när det är dags att släppa taget? Kan jag leva i frid med döden ständigt hängande över mig, som ständigt återkommande upplevelser jag inte vill ha? Kan jag leva i nuet utan att snärja in mig i förhoppningar, farhågor, antaganden och slutsatser om den okända framtiden? Kan jag leva och vara vän med det faktum att jag inte vet, att jag inte vet hur det ska sluta, vad som ska hända, vad som ska komma?

Kan jag leva med det okända, det jag inte känner, hela tiden närvarande? Vadsomhelst kan hända, närsomhelst, och jag har ingen aning, verkligen ingen aning. Det enda jag verkligen kan veta, känna, är nuet. Allt annat är minnen av det förflutna eller föreställningar om framtiden - och det sker i nuet.

Kan jag släppa taget och acceptera att det är såhär livet är, fyllt med både födelse och död?

Svaret på alla frågor är nej - åtminstone som det ser ut nu. Hur det blir sen, det vet jag inte. Och det får jag lära mig att leva med...

Denna artikel är mitt lästips:
Ajahn Munindo - Living with dying

meditation

Ajahn Chah ska ha sagt att många människor tror att det att sitta på kudden och meditera är den buddhistiska praktiken. Det är helt fel menade han, att sitta på kudden är förberedelse och det är viktigt och vi behöver det men det är förberedelse för praktik, inte praktiken själv. Praktiken sker när "the passions impact on the heart", är man där då det behövs?

Vad jag själv lagt märke till med min meditation och praktik är att när jag har sittandet som högsta prioritet, som det viktigaste att göra, drabbas jag lätt av frustration. Frustrationen kommer av att sittandet är beroende av en massa utomstående faktorer över vilka jag inte har någon makt. Jag behöver tid och det kan ju hända ibland att saker och ting hopar sig och att jag vissa dagar (även om det inte är ofta) inte har tid att sitta. Jag behöver lugn och ro, någorlunda tyst, och det kan jag ju inte heller alltid råda över.

Att vara vaksam, närvarande, att vara där då det behövs, kräver ju inga utomstående faktorer alls. Vad som än sker och händer, kan man vara medveten om det. Det leder inte till frustration för det är inget som ska kontrolleras, det är inte beroende av något. Bara håll mig vaken, granska sinnet, "känn mig själv". Det är inget som ska rensas bort eller blis av med, det ska bara kännas, vetas, och jag ska inte snärja in mig i det.

När sittandet är prioriterat kan det också bli så att jag inte praktiserar alls resten av dagen, för i bakhuvudet ligger tanken att "idag har jag mediterat och varit duktig så nu kan jag vila", vilket leder till ouppmärksamhet och stor risk för att jag snärjer in mig i vanor och tankar och fantasier och irritation och självförakt och allt möjligt som drar genom sinnet.

Det finns inget tillfälle då jag inte kan praktisera närvaro och vaksamhet. Jag kan inte vara ouppmärksam för då är det lätt att trampa fel och ramla och slå sig. Man balanserar hela tiden på en tunn lina, så håll koll, somna inte. Vet, vet vad som försiggår. Det är mycket svårt, men man lär sig och det är inte bråttom. Ta det lugnt ta det med ro, jag måste slappna av. En avslappnad närvaro och vaksamhet.

Black Island

Varför inte titta på de här bilderna från Svartöstaden i Luleå?

Och när ni gör det, varför inte spela denna musik i bakgrunden samtidigt?

God jul!

Mammas minimalistiska och allergi-vänliga julgran.


Vilken på sätt och vis illustrerar hur julen blir här för oss; enkel och nyskapande. Mycket vegetarisk mat, få klappar, mycket te (som alla dagar). Och kanske en film? Men framförallt: vilosam. I alla fall för mig... hmm... jag ska ju bara steka lite falafel, i princip... nåväl... nu är det inte länge kvar till det är Julafton.

God Jul! :-)

vänlighet mot andra och mot sig själv

Nästa gång någon gör en arg och man vill säga något otrevligt, något som sårar och svider kan man prova att säga något precis motsatt. Åtminstone då man känner att ens ilska är onödig, och är inte det ganska ofta? Någon glömmer stänga dörren och det drar in kallt, eller någon råkar spilla ut te.

Så nästa gång någon häller te över din mattebok, säg något i stil med: "det är något jag alltid velat säga dig: jag tycker mycket om dig." Prova och se vad som händer. Ilska kan framstå som väldigt solid och kraftfull, men prova detta och se vad som händer. Ilska är ganska falsk och flyktig. Den kan blåsa bort väldigt hastigt och försvinna utan ett spår.

Så nästa gång du blir ilsken på dig själv för att du blir arg över att någon glömt stänga dörren ("jag borde inte bli arg över en sån sak"), säg till dig själv, något i stil med: "det är något jag alltid velat säga mig: jag tycker mycket om mig."

Det här ska jag själv prova.

Det är en metod som kan fungera för en del i vissa situationer, men inte för alla och inte i alla situationer. I slutändan finns det nog bara en väg ut ur otillfredsställelse och ilska, och det är att vara vaken i nuet och välkomna det som det är. Att vara "buddho", den som vet, den som känner fenomenen - de fysiska och de psykiska - som förgängliga och utan kärna. Att vara Buddha som ser Dhamma.

att göra det rätta

att göra det rätta är inte alltid lätt. ibland går det inte att se klart vad som är det rätta. man väger två alternativ mot varandra och båda verkar lika fel/lika rätt. ibland vet man vad som är rätt men man luras av känslor eller begär som är starka och drar åt ett håll som i slutändan bara leder till lidande. Det är svårt att gå emot sådana begär. Ibland kanske det inte ens är begär men bara vanor, som man aldrig ifrågasatt utan bara följer för att man alltid gjort så. Man kanske aldrig provat göra det annorlunda, man kanske aldrig har slagits av tanken att det finns andra sätt, ett annat sätt att vara, ett alternativ. Man bara följer sin vana, och så stärks den, och så följer man den ännu mer, och så stärks den ännu mer och det blir svårare och svårare att gå emot vanorna.

Men sen om man gör det, vad väntar? Större frihet, frihet från vanor, en större frihet än friheten att följa vanor. Frihet från vanor. Var kommer lidande ifrån? Vad är lidandets ursprung?

Den inre kampen är större och svårare än den yttre. Det är svårare att besegra sig själv, än att besegra andra. Att vara sig själv, men också fri från sig själv. En frihet att välja om man vill följa sina vanor eller avstå.

jag kanske bara svammlar

som tai-chi

Utan att göra, att låta det ske naturligt, av sig självt - utan att manipulera. Inte göra ingenting, men inte heller "över-göra". Lugnt, och avslappnat, inte forcerat, bara naturligt, som ett flöde, som tai-chi. Så vill jag leva.

lunch-sittning på universitetet

Idag började vi tidigt så jag hann ej vara min vana trogen och förmiddags-meditera. Då är det ju jättebra att några fina människor ordnat så man kan meditera på lunchen här på universitetet. Tack!

Det var första gången jag mediterade på skolan. Till en början var sinnet rastlöst, och ivrigt att komma till datasalen... Men sen blev det alltmer avslappnat och slog sig till ro, en aning alltså. Någon djup koncentration uppnår jag inte. Jag kan verkligen inte ersätta 8 timmars sömn, med tio minuters meditation - som jag förstått att en meditationsmästare kan göra.

Det hade varit praktiskt om jag kunnat det, för jag sov inget bra i natt. Jag var en aning uppskrämd, inbillade mig att övernaturliga fenomen skulle manifestera sig. Nog för att jag tror på såna, och det var väl därför jag var uppskrämd. Vi hade pratat om dem igår, och de var i färskt minne. För övrigt sover jag nästan aldrig bra när jag ska upp tidigt nästa morgon.

Senare kollade jag upp Anagarika Dharmapala, som jag läst om i Gunnar Gällmos böcker (Praktisk buddhism, och Några fakta om buddhismen - denna kan laddas ner gratis från Dhamma.se. Två uppfriskande böcker som rekommenderas!).

Förutom mycket annat bra om Anagarika Dharmapala så:

"He strongly protested against the killing of cattle and eating of beef." källa: wikipedia

Han lyfte också fram den sanna buddhismens jämlikhet:

"The Blessed One made no distinction of Bhikkhus and Bhikkhunis, upasakas and upasikas. They were all to learn the Pali Dhamma and study it and proclaim it for the welfare of others. The consummation of the Brahmachariya life was not only for the Bhikkhus and the Bhikkhunis, but also for upasakas and upasikas. The door to Nibbana is open to all."
källa: Vipassana Fellowship

Bhikkhus = munkar; Bhikkhunis = nunnor; upasakas = buddhistiska lekmän; upasikas = buddhistiska lekkvinnor

Vid första anblicken, en inspirerande man. Jag kommer läsa vidare.

Dipa Ma

Jag vet inte varför jag inte tidigare rekommenderat denna bok, för jag tycker verkligen att den är jättebra och belysande. Den handlar om en nutida uppvaknad kvinna, en arahant, en buddha. Hon heter Dipa Ma.

Här finns mer info om boken: länk

Här kan den beställas: en annan länk

en intervju

Här kan man läsa en intervju med en lärare från theravada:
Intervju

bok-rekommendationer

Jag skulle vilja rekommendera en bok som heter Food for the Heart, som är en samling texter baserade på tal av den store mästaren, den uppvaknade, Buddhan Ajahn Chah. Den finns på Adlibris, länk.

Om man kanske aldrig läst något liknande, kan man ju börja med den lite tunnare boken A Still Forest Pool, med samme mästare. Den finns också på Adlibris: länk. En bra bok att börja sin bekantskap med Ajahn Chah. :-)

Och dessutom finns på Internet texter med Ajahn Chah, klicka här.

Och om man vill kan man stifta bekantskap med en av Ajahn Chahs "studenter" (nu själv en lärare, en Ajahn), Ajahn Sumedho, i t.ex. boken som heter Teachings of a Buddhist Monk, som finns här.

inbjuden

Jag blev inbjuden att bidra till denna blogg http://laryt.blogspot.com
Där kan ni titta på bidrag från runtom i världen :-)

jag instämmer

"As long as the brutal Burmese regime remains in power, we will not cease from publishing the continued struggle of the Burmese Sangha and her people. Let this be heard: Their walk of peace is our walk as well. Buddhists of the world will continue to support their cause until Freedom and Peace is achieved."

- The Buddhist Channel

outnumbered...

Jag lyssnade på Ajahn Brahm tala om "what to do with suffering" (lyssna gärna på denna, det är ca 1 timme långt, så koka te och sätt er bekvämt tillrätta, slå sedan på...), och följande reflektion tog sedan form i skrivboken. (Ajahn Brahm tillhör alltså Ajahn Chah Forest Sangha, en buddhistisk inriktning jag till min stora glädje finner mig mer hemma i än någon annan.)

Denna symbol är välbekant och kommer från taoismen. Jag vet inte exakt vad den står för, men jag tror att den kan "appliceras" på buddhismen också.

Världen är en helhet bestående av motsatser; glad ledsen; elak snäll; fint fult... osv. Det går inte att ha den ena utan den andra. Med glädje kommer sorg på köpet, med sorg kommer glädje på köpet; vad som går upp måste komma ner - det finns inget som kan fortsätta uppåt, eller neråt, i all evighet. Med födelse kommer död. Med död kommer födelse. Det går inte att bara plocka ut det ena och lämna det andra. Glädje är bara glädje i jämförelse med det lidande man haft, och lidande är bara lidande i jämförelse med den glädje man haft. Ju mer och starkare glädje - desto större sorg när den försvinner och ju större sorg desto större glädje när den försvinner.

Det här är problemet med "världen". Den vägrar helt enkelt att inordna sig på det sätt jag vill att den ska inordna sig. Den lyssnar inte, den oresonliga djävulen... Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger åt den "gör inte såhär, var inte såhär", eller "var snäll och låt detta som är nu vara för evigt". Jag tjatar och tjatar, men den rusar ändå iväg och gör precis som den vill. "It won't budge" för att citera spelet Outlaws... Jag är "outnumbered" och världen älskar att tala om det för mig innan den återigen kör över mig för femtioelfte gången. I Outlaws kan man åtminstone vinna... Det kan man inte i världen...

Det trevliga är att även om man inte kan vinna i världen, så kan man vinna över världen, besegra den skadeglada djävulen; genom att överge både sorg och glädje, smärta och njutning... Då kommer man känna en annan sorts glädje, en glädje som inte "världen" kan komma åt, nämligen "Buddhas glädje".

Den här glädjen är inte baserad på någonting, den är helt fristående från världen, från orsaker och villkor. Eftersom den inte är baserad på någonting kan den aldrig försvinna. Hur kan "ingenting" förändras?

Man har övergett alla "plattformar", man står inte längre någonstans, och världen kan inte längre hitta en. Inget kan komma åt en, man är helt fri. Hur kan man hitta den som inte är någonstans? För att bli hittad måste man vara någonstans. Nu spelar det ingen roll att man är "outnumbered", man vinner ändå. Faktum är att man vinner utan att man behöver vinna. Man vinner fast man förlorar, man vinner hela tiden. Det är äkta glädje.

Det kan inte förstås fullt ut med endast intellektet. Det finns något som aldrig fötts och därför aldrig kan dö, något som är utanför (eller i?) världen, som den ser ut i den taoistiska symbolen. Och detta kan man uppnå, genom det som kallas "buddhistisk praktik". Denna praktik kan sammanfattas i moral, meditation, visdom.

Men "uppnå" är bara ett ord, i själva verket finns inget att uppnå, inget att bli. Det som kan uppnås måste också möta sin död, det man kan bli kan man också "obli". Det ofödda, det gränslösa, är här hela tiden, "buddha" är alltid här. Det går inte att uppnå för vi är det redan.

ej över i Burma

motståndet i Burma är inte över

tunga torsdagar blev inte speciellt tunga

nej det gick ju "inge bra" på de "tunga torsdagarna". Den första torsdagen gick det bra, men i torsdags var jag sjuk och då var jag ju nästan tvungen att äta, så jag åt två gånger. Jag vet inte hur det blir framöver. Jag rapporterar igen!

Påminnelse: Demonstration i Umeå

På lördag 6 oktober klockan 12.00 är det demonstration i Umeå, för demokrati i Burma. Demonstrationen börjar på Mimerskolan.

Stöd demokratikampen i Burma, skriv till svenska banker

Jag hittade bland annat följande information på Svenska Burmakommitténs hemsida:

"En kartläggning visar att svenska banker genom sina fonder placerar pengar i det franska företaget Total. Total är en viktig inkomstkälla för den brutala burmesiska militärregimen genom ett gigantiskt gasledningsprojekt. Gasledningsprojektet är också förknippat med grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma.

Svenska Burmakommittén har gått igenom fyra svenska bankers fonder – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank, och funnit att de placerar pengar i det franska gas- och oljebolaget Total. En genomgång av de senaste halvårsrapporterna (de fonder som listas på bankernas hemsidor) visar att bankerna tillsammans har 80 fonder med placeringar i Total."

länk

Jag ber er: ring eller skriv till dessa banker och be dem sluta placera pengar i Total. På bankernas hemsidor hittar ni t.ex. ett e-post-formulär man lätt kan fylla i och sedan skicka. Jag skickade till avdelningar för Placeringar och sparande, eller för Fonder. På handelsbanken måste man välja ett kontor, ta bara nåt kontor tycker jag, kanske ett som ligger nära, eller ett i Stockholm?

Mer man kan göra:
Detta kan du göra (Svenska Burmakommitténs hemsida)

Demonstration i Umeå

På lördag 6 oktober klockan 12.00 är det demonstration i Umeå, för demokrati i Burma. Demonstrationen börjar på Mimerskolan.

Bär rött imorgon!

Bär något rött klädesplagg eller liknande i morgon, fredag 28 september, för att visa ert stöd och solidaritet med de som kämpar för demokrati i Burma!

Och skriv på namnlistan: Avaaz.org

tunga torsdagar

Som ett led i min buddhistiska träning kommer jag att försöka att på torsdagarna bara äta ett mål mat, och det innan klockan 12 på dagen. Idag är den första torsdagen jag provar detta.

Må vilken merit jag än samlar tillägnas demokrati-kampen i Burma!
Må diktaturen falla, må fred, demokrati och rättvisa råda i Burma!

Buddhistmunk intervjuas i SVT Klicka här för Windows Media Player eller här för Realplayer
Se fler klipp på SVT
Nyheter från Buddhistchannel.tv
Artikel i Offensiv

det har klarnat

Nu förstår jag varför jag haft en del bekymmer den senaste tiden.

Jag studerar ju till bibliotekarie nu. Det som hänt är att jag börjat ta studierna för allvarligt, för seriöst. Jag har snärjt in mig i allvar över att studera, med någon slags skuldkänsla som grund, en känsla av att jag borde studera hårt, borde kunna allt, läsa allt.

Nu förstår jag att detta varit orsak till oro, stress, tungsinne.

Dessa studier är inte särskilt viktiga, inget att ta särskilt allvarligt, eller lägga ner alltför mycket energi och tid på. Det viktigaste av allt är att praktisera buddhism, det är det enda som verkligen är värt att göra. Studier av annat slag kan bara komma i andra, eller kanske tredje, hand.

Jag ställer mig själv frågan: varför studerar jag? För att kunna få jobb. Varför jobba? För att få pengar. Vad ska jag med pengar till? Så att jag kan överleva. Varför ska jag överleva? För att kunna praktisera buddhism.

Alltså är studier bara ett medel för att jag ska kunna praktisera buddhismen. Jag satte medlet högre än ändamålet, och då blev jag förstås drabbad av allehanda bekymmer.

Nu har jag förstått saken, och kommer återigen, precis som vanligt, ta studierna med ro. Jag kommer inte "övergöra" det om man säger så. Betyget godkänt är nog för mig. Jag kommer tillägna mig vad som behövs, men inte mer. Jag kommer studera med minsta möjliga ansträngning, bara precis vad som behövs, precis på gränsen mellan att klara det och inte klara det. Jag måste ju ha tid till vila och rekreation också!

Det enda värt något, det enda som betyder något, som har någon verklig mening; är att praktisera buddhismen.

I världen blir sånt som inte alls är särskilt viktigt, stämplat som oändligt viktigt och seriöst och allvarligt. I själva verket har det bara en sekundär betydelse, inte mer än bokstäver skrivna i sanden.

De kommer och de går, men Buddha-Dhamma består!


Look within.
Be still.
Free from fear and attachment,
Know the sweet joy of living in the way.

- ur Dhammapada

källa: Spiritwalk Teachers: Buddha

den oändliga tystnaden

Om man går ute och lyssnar på ljuden en helt vanlig dag, verkar det som att en oändlig tystnad framträder, och som finns bakom ljuden. Och ljuden uppstår ur denna oändliga tystnad och återvänder tillbaka till tystnaden. En allomfattande, oändlig och fridfull tystnad.

en anstalt

Mina vänner tyckte att jag borde starta en anstalt för olydiga barn, och det tyckte jag lät som en bra idé. Jag har redan spånat på ett schema:

Nångång mellan 9.00 - 10.00 väckning (om jag är vaken då)
därefter frukost, havregryn, russin, äpple och te och smörgås (om det inte är slut)
läsning fram till klockan 13.00 - 14.00 nånting sånt, sedan blir det dusch osv. tandborstning, om vi orkar
(lunch serveras inte)
ca 15.00 läsa text-tv
sedan promenad
nångång mellan 18.00 - 20.00 äter vi ris och bönor, och dricker te.
därefter tar vi det lite lugnt
vid 22.00 serveras havregryn russin och te
ca 01.00 - 02.00 sovdags, om det inte är nån bra film på teve (men det är det ju nästan aldrig)

Min bild av utövaren

Utövaren är "gentle" i tanke, ord och handling. "Soft-spoken." Tystlåten. Hon/han har ett lugnt, nedtonat sätt i tanke, tal och handling. De hänger ihop och påverkar varandra. Hon är försiktig, varsam, "gentle", harmlös. Utövaren är mjuk och medveten.

Hon forcerar inte, är inte aggressiv eller påträngande. Han har inte bråttom, är eftertänksam, långsam. Stressar inte. Utövaren pladdrar inte, pratar inte i onödan, ljuger inte, gör det hon sagt att hon ska göra.

Utövaren skryter inte, försöker inte påtvinga andra sina åsikter, har inte många åsikter, är öppensinnad och förnöjsam. Är inte överdrivet kritisk, är inte negativ. Är lätt att ha att göra med, är inte kräsen, är inte dogmatisk eller fördömande. Utövaren håller hårt på sina träningsregler men moraliserar inte över andras beteende.

Han lever enkelt, nöjer sig med litet, och är ej rigid eller stolt. Utövaren tar emot och använder sig av lärdomar var de än kommer från så länge de är välgörande. Han tar därför gärna emot råd av barn och är inte sen att ändra sig om något skulle visa sig inte stämma överens med sanningen.

Hon agerar snabbt när situationen så kräver, men låter sig ej hetsas varken av andra eller av egna känslor. Det finns ett lugn och en ro, det finns vakenhet och klarhet. Utövaren har ofta humor. Hon har tålamod.

att notera är att praktisera

Kom ihåg att vakna till den tidlösa sanningen: Vad som än händer omkring mig och inom mig är inte mitt problem – vad jag gör av det och hur jag agerar: det är mitt problem.

Vad som än händer: praktisera. Vilken situation jag än hamnar i kan jag alltid och bör jag alltid praktisera. Det finns ingen situation som inte kan användas som ett medel för att nå djupare insikt, praktisera vaksamhet och moral, öva generositet.

Kom ihåg att ett sinnestillstånd, en känsla, inte är solid utan bara en temporär "flux" av förgänglig karaktär. Bara notera; notera och praktisera. Att notera är att praktisera. "Jaha hon pratar för högt – noterat. Jaha här kommer irritation för att hon pratar för högt – noterat."

Det är allt förgängligt. Bara praktisera, slösa inte en enda sekund!

ur dagboken

Idag har jag inte varit någon utövare... Jag har inte varit vaksam. Jag måste vara väldigt vaksam, lyssna inåt - det finns mycket negativitet där, kritisk negativism. Det behöver inte vara så, det är inte sinnet självt, bara fragment som flyter genom sinnet, med sinnet som bakgrund.

Förlora mig inte i denna negativism! Var mycket vaksam! Oj oj oj, jag har ju glömt hur vaksam jag måste vara. Jag har blivit lat med praktiken. Jag har inte övat närvaro i nuet, hela tiden bråttom - gör vad jag än gör helhjärtat och medvetet. Varför denna brådska?

Kom tillbaka till nuet, samla mig, var tyst, öva närvaro - var vaksam! Förnya mig i varje ögonblick, samla mig i varje ögonblick. Vet vad som flyter genom sinnet, följ inte med, var bara medveten.

Vaksam, vaksam, vaksam, vaksam, vaksam, hela dagen!

ett klibbigt nät

Världen är ett klibbigt nät, en stickig röra av smärtor, njutningar och det som är varken eller. Det verkar som att det är allt vad världen består av. Vid varje ögonblick upplever vi någon av dessa aspekter, ibland flera på samma gång.

Man måste nog överge denna röra för att finna frid. Men var försiktig, dra inte förhastade slutsatser; vägen till frid finns mitt i detta kaos. Man måste överge med visdom, om man överger med förakt för världen är det inget verkligt övergivande - det är bara ännu en världslig väg och inte vägen till frid.

Tar det lugnt, tar det med ro

Man behöver egentligen inte göra så mycket av det som samhället på sätt och vis uppmanar oss att göra, tror jag. Faktum är att jag tror det är ganska meningslöst att göra det mesta. Man får höra att man måste ligga i, ligga på, inte vila, göra göra göra, för att få allt det där man vill ha. Samhället förespråkar inte direkt att vi ska sitta ner och göra ingenting.

Hmm jag tror inte det är sant. Jag tror man kan få slita på och göra göra göra, och det kanske inte händer något alls. Varför? Karman (eller kamman) finns inte, orsakerna finns inte och därför finns inte resultaten.

Jag tror jag bara behöver praktisera väl, så kommer det mesta att ordna sig. Jag behöver inte göra så mycket mer än det. En partner kommer komma, ett jobb kommer komma, allt kommer falla på plats, bara jag praktiserar buddhismen väl, gör mitt bästa för att följa de fem träningsreglerna.

Jag kan nog inte sitta med armarna i kors hela dagarna, men jag behöver inte göra för mycket, bara precis lagom. Det viktigaste är att praktisera väl, och dyka upp på rätt plats vid rätt tid. Och det som får mig att dyka upp på rätt plats vid rätt tid? Buddhistisk praktik.

Så det kommer ordna sig, bara jag praktiserar. Jag behöver inte vara orolig för mat och pengar, "everything belongs". Jag är här, precis här, med allt, hela tiden. Jag ser det förstås inte, inte just nu, men en dag ska jag se allt och då kommer jag inte längre vara rädd för döden. Då kommer jag inte vara rädd för något.

Det är här nu redan, jag ser det inte just nu, att det är bra som det är, att jag inte behöver bli något, att jag redan är. Det ser jag inte, jag ser inte att jag inte behöver göra något alls, ingenting. Jag ser det inte. Jag förstår det inte. Men jag har en del förtroende för vägen.

Så jag tror jag kan ta det rätt lugnt, bara vara mån om att följa de fem träningsreglerna och så vara närvarande och vaksam. Det är allt. Då kommer det ordna sig. Ok, man kanske inte kan göra ingenting, inte precis ingenting, men man behöver inte göra mycket, och framförallt inte det som samhället tror att man måste göra. Och man kan ta det lugnt medan man gör det man gör; den buddhistiska praktiken.

Samhället är ganska specialinriktat, och ser bara till en liten punkt av tillvaron. Med buddhistisk praktik får vi större perspektiv, en helhetsbild. Vi får större ro och tolerans. Tror du på mig? Tror du på dig själv, på din egen förmåga? Tror du på vägen? Tror du på karma? Kan du ta det lugnt, stressa av, sitta ner emellanåt och göra ingenting? Tror du att du kan vara lycklig om du slutar slå ihjäl insekter, slutar dricka alkohol? Litar du på vägen?

Om jag gör det, så kan jag hoppa när det är dags att hoppa, när det inte längre finns något annat val än att hoppa. För då ser jag att det är ingen fara, att "jag" redan är allt, att jag är med allt överallt och att det inte finns någonstans jag inte är med allt. Då kan jag dö och det är ingen fara, då kan jag leva och det är ingen fara. Det är inget som slutar med döden, inget som börjar med födelsen, det bara fortsätter, hela tiden i förändring, från ett ögonblick till nästa.

Men än så länge är jag rädd, eller snarare; insnärjd i rädsla. Men jag har en del förtroende, tillräckligt för att bemöda mig om att följa de fem träningsreglerna.

the fault finding mind

Mer än en gång har jag hört Ajahn Brahm prata om "the fault finding mind". The fault finding mind ger oss en del problem, det är när man söker fel hela tiden; vad som är fel med det här, fel med det där, fel med honom, med henne, med den religionen, det landet, fel fel fel. Vad som är fel med mig, vad jag borde vara men inte är, "jag borde inte söka fel, det är fel att söka fel", vad jag är men inte borde vara; ett slags kritiskt felfinneri, en slags oförmåga att vara nöjd.

Men är det inte så att det där gäckande nuet återkommer här? Pekar inte felfinneri bort från nuet? Är det inte så att felfinneri stänger en för nuet, att man söker sig bort från nuet, från det "som det är"? Är det inte så att förnöjsamhet öppnar en för nuet, gör en mottaglig för den sanning som bara finns i nuet? Blir det inte lättare att vara närvarande i här och nu om man är nöjd med det man har?

Jag tror det största problemet med felfinneri är att det lurar bort en från nuet, lurar en att tro att det är något annat än det man är och har som man behöver för att vara lycklig. Tänk om det är sant att evig frid finns här rakt framför oss, inom oss, just nu hela tiden, att vi inget behöver, att vi redan har allt, att evigt välbefinnande är möjligt att nå nu, här och nu.

Ingenting

Jag bestämde mig för att göra ingenting idag, en kort stund. Att bara sitta och vara uppmärksam, inte förlora mig i tankar, bara lyssna, och se. Inte läsa, inte skriva, inte meditera. Inte prata. Bara vara öppen.

Inte för att jag tror att tankar i sig är något problem. Låt dem komma och gå, jag kan inte stoppa dem. Problem blir de när jag snärjer in mig i dem, förlorar mig i dem, glömmer av mig, "tappar" uppmärksamheten. Det är då jag slutar göra "ingenting" och börjar göra någonting.

Så jag satt och försökte göra ingenting. Vanligtvis fyller jag min dag med aktiviteter, skyndar från det ena till det andra, utan att stanna upp.

Jag tror visdom, insikt och medkänsla, finns där hela tiden, men att vi inte ser dem för att vi alltid är så upptagna med att förlora oss själva i olika sysslor och aktiviteter. Jag tror det är när vi stannar och slutar snärja in oss i än det ena än det andra, och stannar tillräckligt länge, som insikt och medkänsla framträder för oss, kommer ut ur skuggorna så att säga. Jag tror det finns där hela tiden och att vi bara behöver lyssna.

Men för att kunna ha ron att vara stilla och lyssna behöver vi ha en moralisk grund, och för mig består den moraliska grunden av att jag försöker följa de fem träningsreglerna.

När jag satt där och lyssnade kom jag på mig själv med att förlora mig i olika tankar och tolkningar av vad jag såg och hörde. Jag märkte rastlöshet, en känsla av att jag borde gå och göra någonting. Jag tror många idag känner såhär, känner sig onyttiga om de inte alltid gör nånting. Att göra ingenting har inte så hög status. Om nån skulle fråga, "vad gjorde du igår?" och man svarar, "igår gjorde jag ingenting", hur låter det? "Jag lyssnade på trafiken, på vinden som blåste i träden, jag tittade på blommorna vid sidan av vägen." Vad kallas det för idag, med två ord? "Lata sig", vilket har en negativ klang.

Vi har nog en kulturell betingning att göra saker; lyssna på musik, se på teve, jobba, sporta, läsa, tänka, umgås, prata, festa; vi går från aktivitet till aktivitet, hela tiden vill vi hålla oss sysselsatta, hela tiden måste vi ha nåt ljud som... som vad? Håller tystnaden och tristessen borta? Nåt som håller oss sysselsatta hela tiden. Varför? Jag tror det är en kulturell betingning; det är såhär vi gör här - vi gör saker, pratar om saker, tänker - tänker djupa tankar om att göra ingenting, och skriver blogginlägg om att göra ingenting, istället för att faktiskt göra ingenting. Ja, så ser det ut för mig; jag fyller min dag med aktiviteter och tankar. Och pratar, och detta skymmer sikten.

Nu ska jag börja öva ingenting, att göra ingenting, säga ingenting, tänka ingenting. Det bästa vore om jag kunde göra ingenting fast jag gör någonting. Alltså att vara uppmärksam och öppen för nuet, att inte snärja in mig i tankar och känslor, men vara närvarande. Då gör jag ingenting - hela tiden. Som så många buddhister sagt; att vara ingen, på väg ingenstans.

Inte min blogg

Det här är inte min blogg. Det är inte jag som skriver den här bloggen. Vem är det som skriver den här bloggen? Det är en vilja att skriva den här bloggen som skriver, det är känslor som skriver, det är minnen, hågkomster, funderingar, undersökande, det är händer, det är en kropp, ett huvud, en hjärna - helt enkelt en samling olika komponenter som skriver den här bloggen.

Bloggen är beroende av den här samlingen komponenter, de här komponenterna i sin tur är beroende av böcker, mat, sömn, språk, vänner, familj, omgivning, Sverige och kungen, Norge, Europa, världen, solen, stjärnorna, universum - allt! Det finns inget jag här nånstans, neej jag måste gå ur vägen för att den här bloggen ska bli skriven. Jag vill bara lata mig, jag vill bara ha allt bra, och inget dåligt, jag vill bara ha mycket men göra litet. Nej det är inte jag som skriver den här bloggen. Det gör vi allihop. Tack till oss!

Allt gott till oss som skriver den här bloggen!

nåt slags spel

Många människor, exempelvis jag, har dramer och historier vi hittar på där vi själva spelar huvudrollen. Men det är inte på riktigt, det är nåt slags spel där vi blir viktigare än vi är, för vi tror att vi måste vara viktiga för att duga, för att vara "värd" nåt.

Vi tror att om vi inte är perfekta, starka, kloka, smarta, snygga, så är vi dåliga. Så vi måste hitta på en massa historier för att vi är så hårda mot oss själva, för att vi tror att det inte är okej att vara otillräcklig, att vara mänsklig. Men det är okej, det är helt okej.

Vägen och samhället

Buddhismen är, vad jag tror, en systematisering och kategorisering av en väg som finns tillgänglig, för alla, alltid. Jag börjar bli allt mer säker på att taoismen är en annan kulturs systematisering och kategorisering av samma väg. Alltså, samma väg fast beskriven med olika språk. Jag kan tycka att buddhismen är denna världs bästa och klaraste beskrivning av denna väg. Så jag håller mig till buddhismen, även om jag kan finna inspiration i taoismen.

Sanningen som den här vägen leder till är dold bakom våra "insnärjningars" slöjor, lager på lager av täckande slöjor. När man vandrar vägen går man framåt, genom dessa lager, vidare inåt mot sanningens "realisation", insikten, "uppvaknandet", då man skådar sanningen och erfar den största friden och välbefinnandet.

Den här vägen finns möjlighet att vandra för oss, om vi vill. Den tycks dock gå på tvärs med vårt konsumtionssamhälle, där det förespråkas samlande, köpande, konsumerande, använd släng - köp nytt. Det fortsätter i en allt snabbare takt; skaffa, ta i besittning, äg, bli, gör, ge efter för och hänge sig åt alla begär även om någon annan kommer i kläm. När något eller någon inte längre ger en kickar av tillfredsställelse, skyndar man vidare. Skaffa så mycket som möjligt. Likt skator som slåss över en död råtta bråkar vi med varandra om pengar och status.

Mjölka ut så mycket vinst och njutning som möjligt och skynda sedan vidare, snabba snabba, skynda skynda innan någon annan hinner före, girigt neurotiskt gripande efter mer, större, bättre... När får vi tid att stanna? När ska vi släppa taget och genomskåda illusionen?

Vi skyndar vidare, oroligt sökande och jämförande, var ligger vi på skalan...? Rastlösa, uttråkade, likgiltiga, disträ, söker oss mot stort ljud och blinkande ljus...

Men vägen lämnar allt det där på sätt och vis, vägen förespråkar återhållsamhet, ödmjukhet, nedtoning, tystnad, stillhet, att stanna, att släppa taget, att vara nöjd med det man har. Att leva enkelt. Släpp taget, mer och mer, vara i samklang med det som är oundvikligt, göra vad som kan och bör göras, men inte mer och utan att lämna ett enda spår, att brinna upp i varje ögonblick som en ordentlig brasa!

Att se sin samhörighet med allt och därför vara inget. Engagemang och medkänsla kommer ur det här.

Konsumtionssamhället förespråkar att samla på sig och förinta, distraktion, och att göra sig av med. Vägen förespråkar, kräver, att släppa taget med visdom, närvaro, låta det som inte kan ändras vara. Där ur kommer sann frid, kärlek, koncentration. Tror jag.

Det är när man övergett allt, övergett också övergivandet, och därför "hamnar" i nuet, i "här:et", som man skådar sanningen i vitögat, är sanningen. Man ser att man är ett med allt, att man redan och alltid hela tiden haft allt, att inget någonsin saknades. Att det inte finns "ett med allt", utan bara "allt". Allt allt allt, nån gör nåt, nåt nåt nåt.... Det är väl kanske det som är Nibbana/Nirvana.

Jag vet inte själv riktigt vad jag pratar om...

byter bild igen

Jag måste byta bild, den ser ju för dyster ut den här bilden, tagen ur sitt sammanhang. Det var inte meningen, vi hade kul när vi tog den och vi tyckte den såg rolig ut. Men för sig ser den väldigt dyster ut, och det vill jag inte, för världen är inte dyster. Det finns dysterhet i världen, det kan man knappast förneka, men inte bara. Det finns mycket annat också.

ett ögonblick av närvaro

Vad är det här Buddha Dhamma / Buddha Dharma? Vad betyder det? Vad är det här livet? Det här universum? Om allt är Dhamma, var hamnar man då? Här och nu, allt vad man har här och nu är Dhamma. Och då behöver man inget annat. Vad betyder det här? Det är för reflektion, inte för att bilda åsikter ikring, för undersökning, för vetande av egen erfarenhet.

Allt vad man gör i buddhismen är olika konventioner man använder sig av, medel. Moral är ett medel, ett fordon - som tar oss vart? Till nuet, det här ständigt närvarande nuet.

Det finns alltid ett nuet, var man än går, vad man än gör, så finns det alltid ett nuet. Nuet är hela tiden, överallt. Vad betyder det? Det är nyckeln till alltihopa tror jag. Nuet är tidlöst.

Att vakna upp till det här nuet, hur det än ser ut, det är det det handlar om, att öppna upp för nuet. Att ta in det, att acceptera det såsom ett rådande tillstånd. Ett ögonblick av närvaro i nuet är ett levande ögonblick.

att vara tyst

Innan jag ska säga nåt kontroversiellt, nåt kritiskt - ägna en kort stund att reflektera över döden. Känns det fortfarande viktigt att ge nån "en släng av sleven"? Känns det fortfarande som nåt som behöver sägas, nåt som jag kan tänka mig att leva med om det skulle bli det sista som jag säger till den personen?

Reflektera över tystnaden. Kommer mina ord förbättra tystnaden? Om inte, så är det bättre att jag förblir tyst.

Det borde jag ha tänkt på idag.

en levande död

Om jag inte tränar mindfulness, kommer jag bli en levande död. Jag tror jag såg en levande död idag, nej igår, eller idag? Det var en kvinna som kom in i butiken, hon sa inte ett ord, och avslöjade inte med en min om hon lade märke till oss - jag tror inte hon gjorde det, jag tror inte hon märkte att det var två andra människor där. Hon bara kom in, stirrade in i butiken, tog några steg, stod blickstilla och stirrade och gick sen ut igen.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu inser jag hur otäckt det var. Tänk att vara så instängd i sig själv, fången i sina egna tankar, att man är helt avskärmad från verkligheten, som en zombie, en levande död. Enda gången verkligheten lyckas ta sig igenom ens mur är vid de extrema fallen. När inget speciellt sker, går man på autopilot, flyr från en "trist" vardag in i sina tankar och fantasier... Man missar det speciella i "inget-speciellt", man missar livet, man är bara medveten när världen rämnar, när ljudet blir så högt att det är omöjligt att inte lägga märke till det.

Jag såg mig själv i den här kvinnan. Om jag fortsätter som nu, insnärjd i tankar, kommer jag bli ännu mer disträ och till slut som en levande död.

Jag vill inte vara fången mer, jag vill inte snabbspola livet till då det blir "intressant"; jag vill leva livet som det är, till fullo, uppleva det intressanta i det "ointressanta", då varje toalettbesök, varje måltid, varje samtal, blir ett spännande äventyr, vilket det redan är men jag märker det inte för jag går i funderingar och farhågor, förhoppningar och minnen. Jag vill vakna upp från drömmen, rakt in i nuet, i livet, i verkligheten. Vaken! Här och nu! Leva, jag vill leva.

Ingen fasta

Jag avbröt mina planer på att fasta redan igår kväll när jag blev så himla hungrig, ja, jag hade alltså inte ens börjat fasta ännu, förrän jag ångrade mig. Varför? Jo det ska jag tala om för er; jag är skinn å ben, skinn å ben säger jag, det finns inget att ta av... Det enda som skulle hända är att de minimala muskler jag faktiskt har skulle försvinna om jag fastade... LoL... Dessutom, det som jag behöver nu är inte att gå omkring å vara hungrig och miserabel, det jag behöver nu är att träna "mindfulness"...

Då tänkte jag att jag kan ju öva att äta enkel mat, som inte är så speciellt, men LoL det gör jag ju redan... Det finns inget att hämta där, i matvägen för mig helt enkelt.

Fasta

Imorgon måndag börjar jag fasta. Jag ska testa och se hur många dagar (eller timmar LoL) som jag klarar det. Jag vill veta vilka sinnestillstånd som kommer dyka upp, en del säger att de behöver mindre sömn när de äter mindre, så jag ska se om det stämmer.

Ikväll (läs: i natt) äter jag mina kvälls-havregryn, sen är det ät-stopp. Bara te och askorbinsyra (C-vitamin) utblandat i vatten ska jag dricka.

Jag kommer rapportera här på bloggen hur det går, oavsett om det håller bara i några timmar eller om det blir en dag åtminstone.

The Long Distance Runners

På joggingtur med bror.

Klockan 22.40: Laddad och redo.

10 meter senare; första stoppet - sten i skon?

Sebbe tar täten.


Jag springer om, och visar var skåpet ska stå.


ca 23:05... stannar till hos äldre bror och dricker te och ser på teve.


Äldre bror.


klockan ca 00.30: springer vidare hemåt

Bevara buddhismen?

Om man vill bevara buddhismen finns bara en sak man kan göra: praktisera buddhism väl. Så länge buddhister praktiserar väl kommer buddhismen finnas kvar, men när buddhister avviker från Vägen kommer buddhismen försvinna.

När man praktiserar väl finns det inget att vara orolig för. Vad man behöver, kommer komma, det är inte nödvändigt att planera så mycket för den som praktiserar väl. Allt kommer bli bra om man litar på praktiken. Buddhismen kommer finnas kvar.

Man kan säga åt folk vad de borde göra och inte göra - det kommer inte bevara buddhismen. Men om man praktiserar väl, då bidrar man till att bevara buddhismen. Det är det enda man kan göra för att bevara buddhismen.

(Men "buddhismen" är bara ett namn, ett namn på en samling tekniker och metoder som, om de praktiseras, leder till andlig insikt. Så länge människor utövar dessa metoder kommer de finnas kvar, men om människor inte utövar dem kommer de att glömmas bort och försvinna och då finns inte "buddhismen" längre. Den kanske finns som ett namn, men inte som en metod att nå andlig insikt. Metoderna i sig leder dock fortfarande till andlig insikt, och när någon upptäcker dem igen, och för dem vidare till andra föds "buddhismen" igen, även om den då kanske heter något annat.)

Universum samlas

När man övar meditation, och gör det väl, blir det inte en personlig handling; det blir en universell handling, en handling av universell karaktär, av universell betydelse. Alla praktiserar här med en, med mig. Hela universum kommer samman i denna enda punkt och det finns inget att vara rädd för. Att praktisera meditation får universella effekter, och är inte en handling ägd av någon enskild manifestation av universum. Kärlek och närvaro genomsyrar varje vrå av universum.

Men så bra på att öva meditation är inte jag...

Självupptagen

Klockan 04.30
Jag tror jag bär på självupptagenhet och likgiltighet på ett visst plan. Jag tror närvaro i nuet botar sådant. Om jag har bråttom att komma ifrån ett moment i vardagen, t.ex. toalettbesök (d.v.s. jag trasslar in mig i otålighet inför att vara på toaletten), då vill jag ju bara snabbt komma ifrån, till ett annat, roligare, moment. Det är ju en slags otålighet, bristande tålamod. Då finns inte något utrymme för engagemang i andra, då blir det bara "jag vill inte vara här och göra det här, jag vill bara vara där och göra det där och därför ska jag göra det här så fort som möjligt så jag sen kan få göra det där..." De som råkar dyka upp blir då hinder som kommer i vägen för egots jakt efter behagfulla upplevelser och tillfredsställelse.

När jag stannar i nuet, har tålamod med situationen, hur tråkig den än upplevs som, tar mig tid, är närvarande i rörelserna, i ögonblicket - då finns tid för andra. Jag är inte längre på väg någonstans, jag är inte insnärjd i "vill förinta det som jag för tillfället är" och jag är heller inte insnärjd i "vill bli något annat än det jag för tillfället är"; jag är då i nuet, och följer med moment för moment. Jag har tid och energi att engagera mig i andra. Självupptagenheten förlorar sin styrka över mig. Likgiltigheten blir istället ett otvunget och spontant engagemang. Varje ögonblick blir levande och dyrbart. Ingen uppgift väljs bort till förmån för egots törst efter förnyelse och behagliga upplevelser. Allt blir meditation.

Jag tror det hänger ihop, likgiltighet och att inte vara närvarande i nuet. Först nu börjar jag ana hur mycket man förlorar på att inte vara närvarande i nuet. Att vara närvarande, uppmärksam, medveten är verkligen nyckeln till magin och mysteriet. Om man inte är närvarande missar man alltihop, ja det är ju på nåt sätt självklart. Det sägs i buddhismen att medveten närvaro är vägen till det odödliga... Jag fortsätter öva.

Senare på dagen
Jag vill verkligen bryta igenom egots murar. Jag vill kunna ha känslan av en uppriktig och spontan önskan att vilja hjälpa andra. Jag behöver använda vaksamhet och närvaro i nuet och analytiskt tänkande för att se vilka handlingar som ökar bindningarna till självupptagenhet och vilka handlingar som löser upp dessa bindningar. Det är nog hjärtats längtan efter frihet från egots, egoismens, bojor.

Tänk att egot blir förolämpat utan att man lider av det, tänk att ställa upp för andra utan att fastna i egots knorrande, utan att fastna i egots gripande efter lustfyllda upplevelser. Tänk att komma dit, dyka upp, hjälpa till utan att snärja in sig i tankar om "jag hjälper honom, därför bör han också hjälpa mig". Det finns inget fängelse som egots fängelse, i vilket hjärtat sitter inspärrat. Låt mig göra ett rymningsförsök.

Jag är numer rätt säker på att nästan alla (om inte alla) mina problem kommer från fastklängande och praktiserande av självupptagenhet. Regelbundna känslor av nedstämdhet - orsak: självupptagenhet. Blyghet, osäkerhet och rädsla inför andra människor - orsak: självupptagenhet. Spändhet, oro, ängslan - orsak: självupptagenhet. Det är ju ingen som skadat mig på något sätt, jag har vänner och familj, så var kan det annars komma ifrån annat än självupptagenhet?

Lösning: praktiserande av moral, vaksamhet och närvaro i nuet, efter bästa förmåga. Och att hjälpa andra människor, även när en känsla av att vilja hjälpa inte finns. Egentligen tror jag att önskan att vilja hjälpa andra finns där redan, men den kan för det mesta inte ta sig igenom egots robusta murar, så den syns inte. Egots murar måste plockas ner, bit för bit. Innanför murarna finns hjärtat, egot är murarna?

Nåväl, självupptagenhet är ju ett synnerligen negativt laddat ord, men så menar jag inte. Jag gör bara en bedömning av den rådande situationen. Skuldkänslor är inte till någon nytta. De verkar bara stärka egot och befästa känslan av att vara ett jag; "jag är en person som behöver vara mindre självupptagen" = en annan identitet, mer ego, mer jag, mer problem.

Jag tillbringar min tid med att fokusera på här man kallar "jag", putsar på den här punkten av verkligheten, putsar och donar, fixar till, skyddar och värnar neurotiskt... Men så en dag tittar jag kanske närmare på vad det är jag håller på putsa till och ägnar så mycket energi åt, vad är det jag ligger å är vaken om natten för? Vad är det, jag tittar och hittar ingenting annat än en samling föränderliga fenomen. Skal efter skal, men var är lökens kärna?

Även att skriva den här texten har till största del varit ego... ungefär 80% ego, 20% hjärta. ("Hoppas någon läser den och tycker jag är insiktsfull..." :-P LOL

Men men, ja... bara fortsätta! :-)

Vad vi gör mot andra, gör vi mot oss själva.

Min bror och jag

En sen sommarkväll i Luleå. Det är ljust dygnet runt. Vi sitter vid våra dataskärmar, min bror och jag. Vi dricker te. Om jag ska säga nåt till honom, gör jag det på msn, men jag är inte inloggad, det är jag nästan aldrig. Så jag säger inget. Vi sitter där tysta. Jag tar en bild. Klockan går fel.

En bristfällig(?) analys

10 juni 2007
Vad är det som hänt när jag mått dåligt, när vemod hemsökt sinnet? Och varför sker det inte lika ofta, och varför är det inte lika starkt nu som för bara några månader sedan?

Vad som hänt i mitt sinne är att känslor av vemod etablerat sig i sinnet, känslor av nedstämdhet, känslor av mindervärdeskomplex, känslor av dåligt självförtroende. De känslorna (känslan?) har kommit in i sinnet. Då har jag alltså mått dåligt.

Vad är det som är orsaken till att jag nu ej drabbas särskilt ofta, samt att det då det ändå sker, aldrig hinner bli eller blir något problem längre? Orsakerna är säkerligen flera.

Det viktigaste är nog vaksamheten. Jag tränar mig att vara vaksam inåt, på vilka känslor som uppstår. Jag har varit försiktig att inte snärja in mig i fientliga eller vemodiga känslor. Då de kommit har jag försökt vara medveten om dem, utan att snärja in mig i dem. Försökt se skillnaden i det som uppmärksammas, och det som är uppmärksamheten.

Uppmärksamheten är alltid ren, uppmärksamheten blir aldrig fientlig eller nedstämd. Fientlighet är en känsla, fientlighet är inte uppmärksamhet. Det finns alltså en skillnad mellan känslor och uppmärksamhet. Känslor är betingade, beroende av orsaker och villkor, och eftersom de är det kommer de ej att vara beständiga, utan upphöra när orsakerna upphör. En känsla av svårmod kan inte stanna för evigt, det är känslans natur att uppstå och att upphöra, att komma och gå.

När jag då drabbas av nedstämdhet försöker jag inte förlora mig i känslan utan vara uppmärksam på den, rentav påminna mig att den bara är en känsla och därför flyktig och kan inte egentligen skada mig. Den bara uppstår och så småningom upphör den.

På det sättet "desarmeras" känslan. Det blir inte längre lika allvarligt, vemod blir inte längre något att vara rädd för. Dess inverkan på mig minskas kraftigt, den blir svagare. Faktumet är att vemod inte är något problem om jag inte gör ett problem av den. Det är när jag glömmer av att vara uppmärksam, när jag glömmer att gå tillbaka till den rena uppmärksamheten, som vemod kan ha inflytande över mig, det är då vemod blir ett problem.

Det finns nog faktiskt mer sanning än man kanske kan tro i citatet från den anonyme; "Why fake feeling good, when all you need is to enjoy feeling bad." Det finns frid och glädje i vemod. Jag kanske inte kan skydda mig från vemod att uppstå; i den här världen uppstår vemod emellanåt. Men jag kan skydda mig från lidande, och det är att gå tillbaka till uppmärksamheten som är det bästa skyddet. Då finner jag frid mitt i vemodet. Det är sant och det går.

Ju mer jag kultiverar min förmåga att gå tillbaka till uppmärksamheten, desto mindre fotfäste får vemodet. Det förlorar styrka, för det finns inte längre något problem. Vemodet blir inte längre något problem. Det är desarmerat. Uppmärksamheten blir aldrig ledsen. Uppmärksamheten är bara medveten. Det finns inte längre något problem, vemod har ingen stol att sitta på, för den stolen har uppmärksamheten tagit (Ajahn Chah). Vemod blir då trött i benen och går snart hem igen. Samma sak försöker jag göra med andra svåra känslor, såsom fientlighet.

Med den här vaksamheten inåt har jag också märkt hur ofta jag själv skapar mina egna problem, hur ofta det är jag själv, och mina tankar, ord och handlingar, som producerar vemodet. När jag ser det kan jag lättare sluta göra sånt som skapar vemod.

Hur får man reda på vad det är som skapar vemod? Genom att vara vaksam. Genom att följa orsakskedjan, genom att undersöka vad som får vilket resultat.

Detta är en annan orsak till att vemodet inte uppstår lika ofta, jag skapar det helt enkelt inte lika ofta. Ingen kan praktisera denna vaksamhet eller undersökning åt en, man måste göra det själv. Det handlar ej om att moralisera eller skuldbelägga, bara titta efter hur man kan sluta skapa lidande för en själv.

En annan orsak till att nedstämdheten minskat är att jag börjat öva närvaro i nuet, att komma tillbaka till nuet, vara medveten om hur jag håller kroppen, vad jag för tillfället gör, att lyssna på ljuden omkring mig. Helt enkelt att jag börjat öva att vara mindre i huvudet och mer i nuet. Också att jag börjat öva koncentration på andningen och att jag återigen, försiktigtvis, börjat närma mig "meditation över allomfattande kärlek".

Även det att jag läst och hört mycket om buddhismen den senaste tiden har lett till minskandet av vemod. Att jag hittat till Ajahn Chah och hans tradition och till Shunryu Suzuki, har också varit orsak till minskad nedstämdhet.

Att jag försöker praktisera de fem träningsreglerna gör det också svårt för vemod att få fäste. Samt att jag övat mer generositet gör också att tungsinne minskar. Jag har också sett att självupptagenhet ökar risken för nedstämdhet. Generositet är motgift mot självupptagenhet, och kan därför bidra till minskad deppighet.

Och en annan orsak till ökad glädje och minskat vemod, är min tro på buddhismen. Det är känt att de som "tror på något" generellt sett är gladare. Och förstås att jag har familj och vänner omkring mig (men det hade jag ju också förut, ändå drabbades jag av nedstämdhet).

Det viktigaste av allt är nog vaksamhet och närvaro i nuet. Ensamhet kan vara en orsak till vemod, men om jag fortsätter praktisera vaksamhet och närvaro blir jag öppnare och har då lättare att träffa människor.

Nu ska jag inte slarva utan fortsätta vara vaksam!

Tillägg
Några dagar efter att jag skrev det där, kom nedstämdheten tillbaka, oväntat. Jag blev förvånad, och det var kanske därför jag tog det så hårt; jag förväntade mig helt enkelt att problemet med regelbunden nedstämdhet var löst. Men det var det inte.

Jag vet inte var det kommer ifrån. Utanför mig var allt som vanligt, ingenting förändrades, ändå slogs jag av tungsinne, så det måste komma från insidan. Sedan försvann det igen, lika oväntat som det kommit, utan att något utanför mig hade ändrats.

Det är som att plötsligt få på sig ett par röda glasögon och inte kunna ta de av sig. Världen ser röd ut, fast man vet att det inte är sant. När nedstämdheten kommer ser allt mörkt och hopplöst ut, fast jag vet att det inte stämmer, fast jag vet att bakom glasögonen är världen fortfarande precis som den var innan glasögonen flög på mig.

Känslan är på riktigt, den är där på riktigt, jag inbillar mig inte. Det känns tungt och svårt så länge den är kvar, jag känner dåligt självförtroende och meningslöshet. Men jag vet att det inte är på riktigt och känslan kan upphöra när-som-helst.

Var kan det komma ifrån, vad beror det på? Det var som att nedstämdheten ville sätta mig på plats för att jag börjat tro att den aldrig skulle komma tillbaka, som att den ville visa vem som bestämmer. Ja den kan verkligen göra vad den vill med mig, den kan komma plötsligt, och sticka lika oväntat, och jag fattar ingenting. Nåt måste jag ju gjort som ger upphov till den djävulen! ;-)

Är det vår tids sjukdom? Hur kunde den komma två dagar i rad, vid samma tid, omkring 15.00, och sen försvinna ungefär samma tid, omkring 21.00? Och sen inte nästa dag? Ja det är nästan lite spännande. Få se vad den hittar på nästa gång.

Nåväl, det är bara att fortsätta praktisera. Egentligen vet jag att det inte är så mycket att fundera över, bara praktisera. Kanske kan min text här hjälpa någon annan som också drabbas av regelbunden deppighet...

live fully

Setting the wheel in motion

Respekt

Respekt är ett bra medel för att öka sin närvaro i nuet, sin mindfulness. När man har respekt blir man medveten om sina rörelser. Om man har respekt för maten, slevar man inte bara i sig den, man tar det lugnt och varsamt, tugga för tugga, medveten. När man har respekt för teet slänger man inte bara ner det i koppen. Sakta, medvetet, tar man en nypa teblad och sätter ner. Om man har respekt för tallriken, för besticken, för stolen, slänger man inte omkring dem hursomhelst, omedvetet. Istället hanterar man dem med medvetna rörelser, rörelser man är närvarande i.

Man kanske rentav minns att alla dessa ting egentligen lever, laddade av de människors liv som tillverkat dem. Alla dessa ting är en förlängning av de människor som tillverkat dem, transporterat dem, sålt dem, använt dem. När man minns det och allt det arbete de lagt ner på att tillverka och odla, och att de kunnat leva och få mat på bordet tack vare dessa "ting", vill man inte längre hantera och slänga de omkring hur som helst. Man fylls av respekt och medveten närvaro, och kärlek.

Om man utsträcker sin respekt till att också innefatta den egna kroppen och sinnet, vill man snart inte längre stoppa i sig vad som helst eller delta i vilka samtal som helst, eller se eller läsa vad som helst. Man blir uppmärksam på vad som skadar och vad som bringar hälsa, och utifrån respekt för sin egen kropp, och sitt eget sinne, undviker man det som skadar och söker upp det som bringar hälsa. Man blir medveten, närvarande. Så respekt är ett bra medel för att öka sin närvaro i nuet, sin närvaro i livet, i verkligheten.

Därför vill jag kultivera respekt. Respekt är en av de vägar som leder från avdomnad, från likgiltighet, till uppvaknande, till engagemang, ja från hat, från döden, till kärlek, till livet. Respekt gör en levande, och man ser att alltomkring en också andas och lever. Steg för steg får man respekt för allt, inte för att det råkar fylla något syfte, utan bara för att det finns.

Gud är kanske buddhist

I buddhismen finns ingen skapar-gud, det är ingen varelse som har skapat världen. Däremot finns det en "över-gud", denna gud var först på plats efter vårt universum bildats. Detta fick Gud att tro att hon eller han (jag vet inte ens om det är någon mening att tala om kön i gud-sammanhang) skapat världen och de varelser som sedan dök upp.

Senare blev Buddha en buddha, och en av de han undervisade var denna Gud. Så jag tror Gud är buddhist. Gud kanske praktiserar mindfulness. Blev inte Gud snällare däromkring 500 år före Jesus? Och tänk på alla muslimer, kristna och judar som dras till buddhismen, och använder buddhistiska metoder tillsammans med sin religion. Ja, jag tror Gud är buddhist.

Så de som är intresserade av buddhismen, men lite orolig för vad Gud ska säga, att Gud kanske ska bli arg, behöver nog inte vara det. Inte om man tror som jag, och jag tror att Gud själv är buddhist.

Vid ett tillfälle var det en munk som ställde en svår fråga till Gud, men Gud sa åt munken att han inte visste svaret på frågan. Sen sa han åt munken att istället vända sig till Buddha med den svåra frågan, för Buddha kunde svara. Jo jag tror Gud är buddhist.

Det finns ingen anledning för buddhister att racka ner på Gud eller någon annan heller. Alla varelser vill vara lyckliga och fria från lidande, även Gud. Alla varelser fruktar döden, även Gud. Alla varelser är underkastade naturlagen om ålderdom, sjukdom och död, också Gud.

Buddhister försöker kultivera medkänsla med alla varelser, såväl gudar som demoner. Vem har inte gjort misstaget att tro att man fixat alltihop, vem har inte trott sig stå överst (eller underst)? Var inte rädd för Gud - vi är alla släkt, och vår familj är ålderdom, sjukdom och död.

Jag tror Gud är buddhist. Var mindful med Gud, gå med Gud, gå med allt.

"To count each breath is to breathe with our whole mind and body. We count each number with the power of the whole universe."
- Shunryu Suzuki, Not Always So, sidan 27

Världen andas, den lever

De få och korta ögonblick jag lyckas vara närvarande i nuet känner jag att det är underbart. Jag känner att världen andas, att den lever och att det inte finns något att vara rädd för. Då minns jag Shunryu Suzukis ord, och jag tänker att allt finns här för mig.

Men vid det laget har jag i regel redan förlorat mig i tankar och fantasier... Men det är okej, för jag vet att verkligheten finns kvar där hela tiden, rakt framför mig. Jag behöver bara titta efter, vilket i och för sig inte är så lätt.

Dogen Zenji om feminism

Den japanske zen-mästaren Dogen Zenji tar på 1200-talet upp frågan om feminism

The Zen Mind

The Zen Mind - An Introduction

Hela filmen med Ajahn Chah

Hela filmen med Ajahn Chah: The Mindful Way

Ajahn Chah

Ajahn Chah på youtube.

The Desire That Ends Desire

The Desire That Ends Desire
Questions to Ajahn Maha Boowa

Forest Sangha

Heart Matters av Ajahn Munindo

Jack Kornfield intervjuad

Jack Kornfield intervjuad

wanting nothing, rejecting nothing

Finns det några problem

Jag promenerade och försökte vara i nuet. Då funderade jag, varför är jag inte "rädd" eller orolig eller spänd, när jag möter människor, om jag är i nuet? Jo, för att i nuet finns inga problem. De känslor jag har kring att vara spänd, skapar jag själv, i huvudet. Om jag är närvarande i nuet, i verkligheten, istället för i mina fantasier och tankar, finns inga problem, bara vad som bör göras och vad som inte bör göras.

I nuet, i verkligheten, finns egentligen inga problem, bara olika situationer, och lämpliga och olämpliga vis att svara på de situationerna. Inga problem, bara situationer och handlingar. Problem är något jag i huvudet skapar av en situation, när jag ger den en mening och en betydelse den inte har. Egentligen behöver jag bara agera och göra det som bör göras, och avstå från det som inte bör göras.


"[E]very moment is complete in itself. Nothing is missing."
Ajahn Nyanarato
källa: http://www.fsnewsletter.amaravati.org/patience

Inget jag

Det sägs i buddhismen att det inte finns något jag. Vad betyder det? Vad menas med "jag"? Med ett "jag" avses något som aldrig förändras, något som är oberoende och står fritt från allt annat. Något finns, men det är inte oberoende, och det är inte oföränderligt. Det är beroende och det skiftar form, det förändras, hela tiden i rörelse och påverkas av allt annat. Ja det är egentligen bara en av "allt annats" många olika manifestationer.

Så det är "allt annat", och därför finns inte "det" och "allt annat", det finns bara "allt". Jag begriper det inte. Vem är det som inte begriper? En av havets vågor begriper inte vad vatten är?

Var slutar "det här" och var börjar "allt annat"? Det finns inget slut på "det här", och ingen början på "allt annat", det går inte att skilja dem åt, de är bara "det" eller "det här" men det finns inget "där", det finns bara "allt".

Och vad är "allt"? Det är något som ständigt förändras, och tar sig hela tiden nya uttryck. Här har "det" kommit till uttryck som "mig", "jag" är en manifestation av samma föränderliga verklighet som "allt annat", men det finns inget som är "jag", eller det finns inget som inte är "jag". Det finns bara "allt". Och det är i ständig rörelse, omformas, förändras, skiftar...

Bäst av alla!

Genom åren har jag inte lyckats åstadkomma mycket. Jag har inte byggt upp någon förmögenhet, inte ens tagit körkort har jag kommit mig för. Däremot har jag blivit bättre på att vara jag. Ja, jag vågar rentav påstå att det inte finns någon annan som är så bra på att vara jag, som jag. Jag är helt enkelt bäst av alla på att vara jag.

Jag hoppas snart att ha kunnat utveckla konsten att vara jag intill perfektion. Då ska jag låta höra om mig. Om inget oväntat sker, så lär jag skriva om det här på bloggen.

Theravada-mästare och vegetarian

Jag fortsätter mitt utforskande av Theravada-buddhismen, och dess värld, och läser Letters from Burma av Aung San Suu Kyi, mottagare av Nobels fredspris 1991.

Hon berättar om när hon träffar en i Burma mycket välkänd mästare inom theravada-traditionen,

magin är aldrig förlorad

Det kan bli så att jag kommer vara glad nu i några dagar framöver. Men många bilder och tankar kommer komma mig till mötes, och jag kommer inte se dem som de är; de kommer vara laddade med mening och fulla av betydelse - som jag har gett dem. Förr eller senare finns det risk för att jag blir nedstämd igen, eller vi säger såhär: känslor av nedstämdhet kommer att manifestera sig igen. Förmodligen kommer jag, åtminstone till en början, ta allvarligt på det. Jag kommer tänka, "åh nej, ledsen igen, vad är det som är fel??" Jag kommer börja tänka alla möjliga sorters, mer eller mindre, panikslagna tankar i stil med, "jag vill vara glad igen, känna livets magi och hur underbart det är att leva, hur ska jag göra, hur ska jag bli av med nedstämdheten??"

Då har jag återigen trampat snett. Så länge jag tror att jag måste bli av med något för att uppleva livet, så kommer jag aldrig få uppleva livet. Nedstämdhet - det är livet, rakt framför mig, inom mig - där har jag det: livet - alltid. Precis alltid. Livet är där hela tiden.

När jag desperat vill bli av med nedstämdheten, är det bara ännu ett begär jag snärjt in mig i. Tro inte att det är något fel eller abnormt med nedstämdhet. Det är en helt naturlig aspekt av livet, livet! Stanna med nedstämdheten, försök inte bli av med den. Bara notera: "nedstämdhet". Den stannar kvar: "fortfarande nedstämdhet". Det är allt som behövs, vara vaksam och notera. Snärj inte in mig varken i nedstämdheten eller i önskan att bli av med den.

Jag har upplevt nedstämdhet förut, har den stannat kvar? Den har kommit och gått, det är allt den gör; uppstår, förändras, försvinner. Det är allt och inget mer. Så var inte rädd eller orolig. Tro inte att jag förlorat något eller att något är fel, att detta är en anomali. Bara fortsätt praktisera. Oavsett vilka känslor: praktisera.

Och det som jag praktiserar är alltså:

• accepterande, aktiv, vaksamhet

• återkomma till nuet, leva i kroppen, mindre i tankar och fantasier

Detta är de två viktigaste.

Jag upplever att denna vaksamhet fungerar, men jag tror man måste skapa grunderna för att det ska fungera. Och de grunderna är moral. Jag tror man måste ställa ner alkoholen och låta myggorna leva. Jag tror man måste vara vänlig och tala vänligt, inte höja rösten, inte tala vad som faller en in utan sätta vaksamheten på talet och utöva kontroll. Även fast det finns ilska - tala vänligt, tala mjukt och artigt, tala harmlöst. Och håll inte fast vid ilskna tankar.

Man måste träna såhär, tror jag. Jag tror det är den snabbaste och säkraste vägen till "släppa taget". Det plus generositet.


1. Restraint is good in the eye, good is the restraint in the ear; restraint in the nose is good, good is restraint in the tongue.

2. Restraint is good in the body, good is restraint in the speech. Restraint is good in thought, good is restraint in everything. The mendicant restrained in all things is freed from all misery.

3. One whose hands are controlled, whose feet are controlled, whose speech is controlled, who is supremely controlled, one who is inwardly joyful, collected, content alone, is one they call a mendicant.

4. Sweet is the speech of the mendicant who controls his mouth, speaks with consideration, is not proud, and illumines the meaningful and the true.

5. A mendicant whose pleasure is truth, who delights in truth, who contemplates truth, and who follows truth, does not fall away from truth.

ur Dhammapada - The sayings of Buddha översatt av Thomas Cleary

en okänds summering

"Why fake feeling good, when all you need is to enjoy feeling bad."

Källa: http://buddhism.kalachakranet.org/self-confidence.html

Vad är förgängligt?

Det är inte verkligheten som är förgänglig, det är formerna som är förgängliga. Eller...? Verkligheten manifesterar sig i olika former som alla är förgängliga, men själva verkligheten, själva grunden, finns alltid kvar?

andra teorier

Känslorna involverar sig i olika händelser, är sprungna ur kontakten med dem. Det finns inte så mycket jag kan göra åt det. Däremot kan jag välja om jag ska involvera mig i känslorna eller inte, om jag ska plocka upp dem eller inte. Det är mitt val. Att förtränga känslorna är också att involvera sig i dem. Jag kan välja att låta dem vara som de är.

Det är ju dock också så att om man förändrar sitt synsätt, förändras ju också ens känslor. Känslorna är inte bara beroende av sinnenas kontakt med olika objekt, känslorna är också beroende av ens synsätt, hur man ser på saker och ting, vilken uppfattning man har av verkligheten. Därför, om man ändrar sitt synsätt och lär sig se verkligheten som den är - förgänglig - kommer man också att ha förändrat sina känslor. Men att tvinga fram olika typer av känslor, det fungerar ej.

Det är ett arbete på två fronter. Den ena fronten är medveten om och accepterar de känslor som uppstår, utan att önska bort dem eller klänga fast vid dem. Den andra fronten lägger åt sidan det felaktiga synsättet och försöker se verkligheten som den är.

En paradox

Å ena sidan finns hälsosamma och ohälsosamma tankar, ord och handlingar. Å andra sidan finns ingen skillnad, inget bra, inget dåligt; det är bara tankar, ord och handlingar - varken bra eller dåliga, varken hälsosamma eller ohälsosamma. Bara som de är, utan etikett eller kategorisering.

Å ena sidan strävar man efter att kultivera det hälsosamma och överge det ohälsosamma. Å andra sidan är det redan bra som det är, precis som det är, här i nuet, helt perfekt. Inget att kultivera, inget att överge - bra precis som det är. Perfekt.

Detta måste vara de två sanningsnivåerna: relativ och absolut sanning.

Jag tror jag snärjt in mig i den relativa sanningen och glömt bort den absoluta. Det gäller att hålla balansen. Båda är lika giltiga.

Det krävs en massa för att inse att det faktiskt inte krävs någonting alls. Det behövs en massa arbete och en massa övning för att komma till insikten att det inte behövs något arbete eller någon övning överhuvudtaget - att man redan varit där, hela tiden.

Buddha-aspekten

Jag behöver sannerligen öva i att se aspekten av buddha i ilska, buddha-aspekten i nedstämdhet, buddha-aspekten i tristess... Öva att se monstrens buddha-natur, öva att se buddha-aspekten i önskan att se ilskans buddha-aspekt fast jag inte klarar det. Öva att se buddha-naturen i oförmågan att se monstrens buddha-natur.

Ilska och monster osv. är bara olika versioner av livet, eller livet i en version jag stämplat som en dålig version. Jag väljer och vrakar: "den här versionen av livet vill jag ha, den här vill jag inte ha..." Men allt är egentligen bara livet i olika manifestationer, samma liv i olika former. Formerna är förgängliga, men livet är för evigt. Jag laddar formerna med olika innebörd; bra, dåligt, neutralt. Sen väljer jag med mina egna stämplar som grund. Men det är bara stämplar och inte livet självt. Jag missar hela tiden det som finns där under, under former och stämplar - nämligen livet självt, underbart och magiskt.

Det här är så svårt att inse att man kan fundera över det hela livet och ändå missa poängen. Jag kanske har en aning om vad det betyder rent teoretiskt, men inte i praktiken. Det är jättesvårt att släppa taget. Ju mer perfekt ens moral är, desto lättare blir det att släppa taget.

Flyr

Jag har återigen kommit på mig själv att vilja fly, den här gången från nedstämdhet och tristess. Jag vill fly bort från besvärliga känslor, mot behagliga känslor. Jag griper efter känslan av att livet är underbart, och vill ha den känslan, jag vill jaga bort eller komma undan de obehagliga känslorna.

Jag fastnar i tankar om att jag vill läsa eller höra buddhism så att jag kan få uppleva livet som underbart. Jag önskar bort en sak, och griper efter en annan. Detta är den andra ädla sanningen om lidandets och otillfredsställelsens ursprung; vill inte ha, vill ha...

Om jag verkligen vill uppleva livet som underbart måste jag släppa taget om önskan att inte vilja ha, och om önskan att ha. Om jag håller fast vid önskan efter känslan av att livet är underbart kommer jag aldrig få uppleva livet som underbart, det kommer aldrig vara bra nog, aldrig duga, alltid något som saknas.

Om jag vill uppleva livet som underbart måste jag omfamna hela livet, alla känslor, och stanna med känslan av nedstämdhet och tristess, och finna det underbara också i det.

Livet är underbart och magiskt! Men jag måste stanna i detta nu, med det som för tillfället råder, utan att klänga fast vid det, utan att snärja in mig i "vill ha" eller "vill inte ha". Då kommer livet alltid vara underbart och magiskt, levande i varje sekund. Pulsera av liv och kärlek. Även om det som för tillfället råder råkar vara fientlighet eller tristess.

"Se blomman i komposten, och komposten i blomman!" Så underbart! Så svårt, så subtilt, så genialiskt - så Buddhadhamma!

Tillägg
Jag kommer aldrig uppleva livet som underbart och magiskt om jag snärjer in mig i rädsla för ogynnsamma sinnestillstånd eller önskan efter gynnsamma sinnestillstånd. Det kommer alltid vara för stort, för litet, för tomt, för mycket...

Om jag verkligen vill se det magiska i livet måste jag sluta fly från livet och istället börja leva det, här och nu - i nuet, med det som för tillfället råder. Och till livet hör faktiskt nedstämdhet och tristess också, det är inte bara solsken och blommor, det är en del annat också. Till jag inser det och slutar kämpa, kommer jag aldrig erfara den här känslan av välbefinnande som kommer när man släpper taget och är med det som är, utan att göra något mer av det än vad det är. Gör vad som behöver göras, utan att göra något mer av det. Smutsig - tvätta mig, hungrig - ät, utan att snärja in sig. Det är så enkelt att det är svårt.

De fem träningsreglerna är viktiga. En förutsättning för att kunna släppa taget är ett fläckfritt moraliskt beteende.

Nu är den här!

premiär! nu ger vi ut den!

(som om bloggen inte räckte...)

exhibitionist, ego-fixerad, storhetsvansinne...? ja vem vet, men här är den nu, för alla er som inte kan få nog; rymdregn - en synnerligen oupplyst buddhists dagbok 2006.

Obs! kommer snart: dagboken 2002 - 2003, 2004, 2005

håll också utkik efter 2007 - en riktig höjdare! full av rätt så vassa formuleringar och ganska knivskarpa insikter! mer extrema åsikter utlovas! (OBS! självironi)

Buddhor är bara vägvisare

Den här vägen, den buddhistiska vägen, är inte meningen med livet. Den finns där som en möjlighet, om man vill gå den, men man behöver inte. Det är ingen som tvingar en. Om man vill vandra den vägen så kan man göra det, den finns där. Det är ingen som förväntar sig av en att man ska följa den, det är upp till var och en att själv avgöra om man vill gå där.

Buddhor är bara vägvisare, det är ens eget val om man vill gå dit de pekar eller inte.

Egen erfarenhet

Buddhismen handlar inte om att acceptera och tro på en uppsättning dogmer. Buddhismen handlar om att praktisera. Trots det är det lätt att snärja in sig i dogmer, men om man bara fortsätter praktisera kommer dogmerna falla bort av sig själva. Egentligen försvinner inte dogmerna, men med sin praktik lär man känna de för vad de är och därför snärjer man ej in sig i dem - de fortsätter uppstå och upphöra, men man griper inte efter dem eller försöker stöta bort dem, man förlorar sig inte i dem. Därför kan man säga att dogmerna faller bort, eftersom de förlorat sin makt över en.

Det här betyder också, som jag förstår det, att det inte alls har någon betydelse om man tror på något som inte stämmer överens med buddhismens synsätt - bara man fortsätter praktisera i enlighet med Vägen kommer all sorts tro "falla bort" eftersom man ser verkligheten som den är; förgänglig, utan oberoende jag och otillfredsställande - ser och vet, av egen erfarenhet; inte för att någon sagt det utan för att man ser och vet själv av egen erfarenhet.

Ett nytt perspektiv

"So it is said that the arahant is one far from the mental afflictions. Actually, he or she does not go anywhere far away. She doesn't flee from the afflictions, and the afflictions do not flee from her. It's like a lotus leaf in the water. The lotus leaf exists in the water and lives nourished by the water. The water is in contact with the lotus, but cannot penetrate or submerge it.

The afflictions are the water. The mind of the practitioner is the lotus leaf. They contact each other - the lotus leaf doesn't need to avoid the water - but they reamain separate. The mind of the yogin is like this. It does not flee or escape to anywhere. When good comes, it is aware; when bad comes, it is aware. When there is happiness or suffering, like or dislike, the mind is aware; it is aware of everything that occurs. But it merely recognizes these states. They cannot penetrate the mind. This means there is no grasping and no attachment to things."

- Ajahn Chah, Being Dharma, sidan 159

Bekräftar min uppfattning jag fått från annat håll!

Först nu inser att jag att när buddhismen pratar om att vi antingen griper efter det vi gillar och tycker om, eller försöker bli av med det vi inte gillar, så innefattar det även mentala tillstånd och känslor. Vi griper efter glädje eller försöker bli av med ilska, precis som när vi griper efter eller stöter bort materiella ting.

Att jag nu inser detta, sätter saken i ett helt nytt och underbart perspektiv!

att debattera

Ibland är det bra att debattera, om man vill hjälpa eller visa på ett alternativ. Men det är inte bra eller skickligt att debattera om det enda man vill är att hamra sin åsikt i huvudet på andra.

Jag behöver ställa mig själv frågan: "vilket motiv har jag att säga det här?"

Min uppfattning av Theravada

Håller på lyssnar på Ajahn Brahm mp3 Dhamma-tal om buddhismens syn på dödshjälp och abort. (Länk till sida med mer Dhamma-tal.)

Min felaktiga uppfattning av Theravada-buddhismen har ju under det senaste året (åren?) sakta ändrats och nu när jag lyssnar på det här talet undrar jag om inte polletten slutligen trillat ner. Förut har jag tänkt om Theravada såsom varande stel, rigid - "bokstavstroende", d.v.s. ej nyanserad, ej flexibel, ej pragmatisk, att den skulle ha en svart-vit moraliserande syn och vara fördömande. Sanning att säga: det har den inte och det är den inte. Det finns säkert sådana inslag, kanske kan det t.ex. finnas sådana typer av människor, rigida med svart-vit syn, inom Theravada, men sådana finns ju överallt, även inom Mahayana.

Ajahn Brahm, som varit Theravada-munk i över 30 år - i en av de striktaste skolorna dessutom (om jag förstått saken rätt) - är inte alls rigid eller moraliserande. Han talar mjukt, med en lugn skön röst och han skämtar ofta.

Det är så skönt att lyssna till honom, både för hans mjuka vänliga rösts skull, och det som han säger. Han är flexibel, mjuk, intar perspektivskifte, är inte på något sätt svart-vit eller moraliserande. Det är inspirerande att lyssna! Jag får lust att vara så bra jag bara kan! (Till skillnad från om jag lyssnar på eller läser någon som är moraliserande och rigid med svart-vit syn på saker och ting - då mår jag bara dåligt, kanske får skuldkänslor.)

Jag tror att den som är flexibel, pragmatisk, öppensinnad kan inspirera människor. Jag tror att om man ska vara lärare räcker det inte bara att kunna ämnet man undervisar i, man måste nog också kunna människorna som man undervisar också, man måste förstå människors psykologi också, hur de tänker och hur man inspirerar och väcker glädjen över att praktisera. Utan glädje och inspiration är det svårt, om inte omöjligt, att göra framsteg. Två av "de sju upplysningsfaktorerna" är ju "glädje" och "lätthet" - jag förmodar att med "lätthet" avses någon slags inspiration, mjukhet, att man praktiserar med lust och... ja lätthet...

Jag själv kan ha en tendens till rigid, svart-vit syn ibland - nu är det dags att överge den tendensen. (Lägg märke till "överge", ej "förinta" - överge; lägga ner, sätta ner, inte bära omkring på, ställa den ifrån mig, ej kasta, bara ställa ner, låta tendensen vara som den är utan att plocka upp den.)

Vad som står i en bok är bara vägledning, det är inte sanningen i sig självt. Sanningen hittar man ej i någon bok, sanningen i sig självt hittar man bara inom sig. Jag tror att alla kan innerst inne veta vad som är rätt och fel, om man stillar sitt sinne, slappnar av, lugnar ner sig och lyssnar inåt. Man kan följa Buddhas råd och inte fatta beslut baserat på något av följande fyra motiv: själviskhet, elakhet, utan att ha all information eller av rädsla.

Vad man känner inombords, med ett stillat sinne, är viktigare och mer sant än vad som står i en bok. Det är nog vad man brukar kalla att "följa sitt hjärta"....

Min sammanfattning av Vägen

"The thing about being human is that we have to touch the earth, we have to accept the limitations of this human form and planetary life. And just by doing that, then the way out of suffering isn't through getting out of our human experience by living in refined conscious states, but by embracing the totality of all the human and Brahma realms through mindfulness. In this way, the Buddha pointed to a total realisation rather than a temporary escape through refinement and beauty. This is what the Buddha means when he is pointing the way to Nibbana."
- Ajahn Sumedho, The Four Noble Truths

Följande text är min korta sammanfattning av de Upplystas lära, det som jag upplever återkommer gång på gång hos dem som vandrar och har vandrat vägen: att bli fri från lidande och uppnå frid och välbefinnande går ej genom att fly lidandet eller dess orsaker, ej heller genom att förinta känslor eller annat. Vägen till frid och välbefinnande är att omfamna lidande och otillfredsställelse med en, vad jag skulle kalla, aktiv, accepterande uppmärksamhet, att vara med lidandet, stanna med det och se det som det är utan att försöka bli av med det eller fly från det.

Man ser att det finns problem och att problem är oundvikliga och att vart man än går kommer något slags problem att följa en. Man ser och accepterar problem som en del av livet och eftersom man accepterar problem, så finns inga problem. Det betyder också att man omfamnar hela livet, lever livet fullt ut, istället för att försöka fly eller förinta de delar av livet man betecknar som dåliga (det inkluderar även känslor).

Det är alltså en accepterande, inneslutande, uppmärksamhet eftersom den är medveten om vad som kommer och accepterar det som det är utan att ge det någon annan betydelse än det har, som det är. Men det är också en aktiv uppmärksamhet, eftersom man ändå griper in och agerar. Man sitter inte passivt och ser på, inte alltid, utan gör det som för stunden behöver göras. Om något behöver eller bör göras så gör man det utan att förlora sin uppmärksamhet eller snärja in sig, och om man bör avstå från att agera, så avstår man. Alltså ser och accepterar man problemen, utan att strunta i dem. Alltså: aktiv accepterande uppmärksamhet, vägen till frid och välbefinnande, vägen till upplysning.

Min sammanfattning av de Upplystas lära.

Tillägg, senare, det regnar
Som jag tolkar Vägen så handlar det om att släppa taget om idealen och alla "borde" och "borde inte", och bara vara medveten om det som är, om det som för stunden föreligger. Att vara vaksam och närvarande och se hur fenomenen, de materiella och de mentala, uppstår och upphör. Lägga märke till känslorna, att se hur mycket som passerar sinnet under bara en enda halvtimme - ständiga skiftningar, irritation, missnöje, glädje, sorg, stress, slöhet - ständiga skiftningar, uppstår, upphör - förändring, flöde.

Att inte försöka bli något eller någon, att inte förinta något - bara vara med det som är, fullt medveten. Att sträva efter att följa de fem träningsreglerna och vara vaksam, uppmärksam, medveten.

Jag tror inte känslor kan förintas eller kontrolleras. Jag tror man bara kan vara uppmärksam, se hur de uppstår och upphör, kommer och går. De är inte bra eller dåliga, de bara är - var bara medveten.

Kanske bör man skapa hälsosamma känslor, jag vet inte, men det förhindrar i alla fall inte eller motsägs av att man är medveten om ohälsosamma känslor, utan att försöka bli av med dem. Hälsosamma känslor skapas av sig själva, om man tränar vaksamhet, ständig vaksamhet.

Och så förstår jag det också som att man inte ska ta det personligt; "jag är sur", "jag är glad"... utan som; "det finns surhet", "det finns glädje". Ständiga skiftningar, ej personliga, inte "mina". Ständiga skiftningar = en universell lag som alla fenomen, mentala och materiella, är underkastade.

Ett till tillägg
Att bara vara öppen för och medveten om hur det för tillfället är, hur det ser ut just nu. Om det finns fientlighet eller bindningar för tillfället, så är det så det är - det är inte mer med det. Om man tror att det är dåligt eller att det måste bort, så har man redan snärjt in sig, då har man redan skänkt en betydelse och en mening till fenomenet som det egentligen inte har, för det är bara ett förgängligt, och otillfredsställande fenomen utan något "jag". Det är bara en tillfällig manifestation som inte är något mer än vad det är.

Att bara vara vaksam och uppmärksam, så kan man se hur det kommer och hur det går, för att ersättas av något annat. Det handlar inte om att bli någonting, bara om att vara öppen för hur det är just nu, hur det ser ut just nu - ögonblick efter ögonblick. Det är i alla fall vad jag tror.

Upplyst tycks inte vara något man kan bli eller något att tro på - det är något man är, här och nu, genom att vara med det som är, här och nu, då är man upplyst.