Jag lyssnade på Ajahn Brahm tala om "what to do with suffering" (lyssna gärna på denna, det är ca 1 timme långt, så koka te och sätt er bekvämt tillrätta, slå sedan på...), och följande reflektion tog sedan form i skrivboken. (Ajahn Brahm tillhör alltså Ajahn Chah Forest Sangha, en buddhistisk inriktning jag till min stora glädje finner mig mer hemma i än någon annan.)
Denna symbol är välbekant och kommer från taoismen. Jag vet inte exakt vad den står för, men jag tror att den kan "appliceras" på buddhismen också.
Världen är en helhet bestående av motsatser; glad ledsen; elak snäll; fint fult... osv. Det går inte att ha den ena utan den andra. Med glädje kommer sorg på köpet, med sorg kommer glädje på köpet; vad som går upp måste komma ner - det finns inget som kan fortsätta uppåt, eller neråt, i all evighet. Med födelse kommer död. Med död kommer födelse. Det går inte att bara plocka ut det ena och lämna det andra. Glädje är bara glädje i jämförelse med det lidande man haft, och lidande är bara lidande i jämförelse med den glädje man haft. Ju mer och starkare glädje - desto större sorg när den försvinner och ju större sorg desto större glädje när den försvinner.
Det här är problemet med "världen". Den vägrar helt enkelt att inordna sig på det sätt jag vill att den ska inordna sig. Den lyssnar inte, den oresonliga djävulen... Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger åt den "gör inte såhär, var inte såhär", eller "var snäll och låt detta som är nu vara för evigt". Jag tjatar och tjatar, men den rusar ändå iväg och gör precis som den vill. "It won't budge" för att citera spelet
Outlaws... Jag är "outnumbered" och världen älskar att tala om det för mig innan den återigen kör över mig för femtioelfte gången. I
Outlaws kan man åtminstone vinna... Det kan man inte i världen...
Det trevliga är att även om man inte kan vinna
i världen, så kan man vinna
över världen, besegra den skadeglada djävulen; genom att överge
både sorg
och glädje, smärta
och njutning... Då kommer man känna en annan sorts glädje, en glädje som inte "världen" kan komma åt, nämligen "Buddhas glädje".
Den här glädjen är inte baserad på någonting, den är helt fristående från världen, från orsaker och villkor. Eftersom den inte är baserad på någonting kan den aldrig försvinna. Hur kan "ingenting" förändras?
Man har övergett alla "plattformar", man står inte längre någonstans, och världen kan inte längre hitta en. Inget kan komma åt en, man är helt fri. Hur kan man hitta den som inte är någonstans? För att bli hittad måste man vara någonstans. Nu spelar det ingen roll att man är "outnumbered", man vinner ändå. Faktum är att man vinner utan att man behöver vinna. Man vinner fast man förlorar, man vinner hela tiden. Det är äkta glädje.
Det kan inte förstås fullt ut med endast intellektet. Det finns något som aldrig fötts och därför aldrig kan dö, något som är utanför (eller
i?) världen, som den ser ut i den taoistiska symbolen. Och detta kan man uppnå, genom det som kallas "buddhistisk praktik". Denna praktik kan sammanfattas i moral, meditation, visdom.
Men "uppnå" är bara ett ord, i själva verket finns inget att uppnå, inget att bli. Det som kan uppnås måste också möta sin död, det man kan bli kan man också "obli". Det ofödda, det gränslösa, är här hela tiden, "buddha" är alltid här. Det går inte att uppnå för vi är det redan.
