Den här vägen, den buddhistiska vägen, är inte meningen med livet. Den finns där som en möjlighet, om man vill gå den, men man behöver inte. Det är ingen som tvingar en. Om man vill vandra den vägen så kan man göra det, den finns där. Det är ingen som förväntar sig av en att man ska följa den, det är upp till var och en att själv avgöra om man vill gå där.
Buddhor är bara vägvisare, det är ens eget val om man vill gå dit de pekar eller inte.
måndag, april 30, 2007
söndag, april 29, 2007
Egen erfarenhet
Buddhismen handlar inte om att acceptera och tro på en uppsättning dogmer. Buddhismen handlar om att praktisera. Trots det är det lätt att snärja in sig i dogmer, men om man bara fortsätter praktisera kommer dogmerna falla bort av sig själva. Egentligen försvinner inte dogmerna, men med sin praktik lär man känna de för vad de är och därför snärjer man ej in sig i dem - de fortsätter uppstå och upphöra, men man griper inte efter dem eller försöker stöta bort dem, man förlorar sig inte i dem. Därför kan man säga att dogmerna faller bort, eftersom de förlorat sin makt över en.
Det här betyder också, som jag förstår det, att det inte alls har någon betydelse om man tror på något som inte stämmer överens med buddhismens synsätt - bara man fortsätter praktisera i enlighet med Vägen kommer all sorts tro "falla bort" eftersom man ser verkligheten som den är; förgänglig, utan oberoende jag och otillfredsställande - ser och vet, av egen erfarenhet; inte för att någon sagt det utan för att man ser och vet själv av egen erfarenhet.
Det här betyder också, som jag förstår det, att det inte alls har någon betydelse om man tror på något som inte stämmer överens med buddhismens synsätt - bara man fortsätter praktisera i enlighet med Vägen kommer all sorts tro "falla bort" eftersom man ser verkligheten som den är; förgänglig, utan oberoende jag och otillfredsställande - ser och vet, av egen erfarenhet; inte för att någon sagt det utan för att man ser och vet själv av egen erfarenhet.
lördag, april 28, 2007
Ett nytt perspektiv
"So it is said that the arahant is one far from the mental afflictions. Actually, he or she does not go anywhere far away. She doesn't flee from the afflictions, and the afflictions do not flee from her. It's like a lotus leaf in the water. The lotus leaf exists in the water and lives nourished by the water. The water is in contact with the lotus, but cannot penetrate or submerge it.
The afflictions are the water. The mind of the practitioner is the lotus leaf. They contact each other - the lotus leaf doesn't need to avoid the water - but they reamain separate. The mind of the yogin is like this. It does not flee or escape to anywhere. When good comes, it is aware; when bad comes, it is aware. When there is happiness or suffering, like or dislike, the mind is aware; it is aware of everything that occurs. But it merely recognizes these states. They cannot penetrate the mind. This means there is no grasping and no attachment to things."
- Ajahn Chah, Being Dharma, sidan 159
Bekräftar min uppfattning jag fått från annat håll!
Först nu inser att jag att när buddhismen pratar om att vi antingen griper efter det vi gillar och tycker om, eller försöker bli av med det vi inte gillar, så innefattar det även mentala tillstånd och känslor. Vi griper efter glädje eller försöker bli av med ilska, precis som när vi griper efter eller stöter bort materiella ting.
Att jag nu inser detta, sätter saken i ett helt nytt och underbart perspektiv!
The afflictions are the water. The mind of the practitioner is the lotus leaf. They contact each other - the lotus leaf doesn't need to avoid the water - but they reamain separate. The mind of the yogin is like this. It does not flee or escape to anywhere. When good comes, it is aware; when bad comes, it is aware. When there is happiness or suffering, like or dislike, the mind is aware; it is aware of everything that occurs. But it merely recognizes these states. They cannot penetrate the mind. This means there is no grasping and no attachment to things."
- Ajahn Chah, Being Dharma, sidan 159
Bekräftar min uppfattning jag fått från annat håll!
Först nu inser att jag att när buddhismen pratar om att vi antingen griper efter det vi gillar och tycker om, eller försöker bli av med det vi inte gillar, så innefattar det även mentala tillstånd och känslor. Vi griper efter glädje eller försöker bli av med ilska, precis som när vi griper efter eller stöter bort materiella ting.
Att jag nu inser detta, sätter saken i ett helt nytt och underbart perspektiv!
att debattera
Ibland är det bra att debattera, om man vill hjälpa eller visa på ett alternativ. Men det är inte bra eller skickligt att debattera om det enda man vill är att hamra sin åsikt i huvudet på andra.
Jag behöver ställa mig själv frågan: "vilket motiv har jag att säga det här?"
Jag behöver ställa mig själv frågan: "vilket motiv har jag att säga det här?"
Min uppfattning av Theravada
Håller på lyssnar på Ajahn Brahm mp3 Dhamma-tal om buddhismens syn på dödshjälp och abort. (Länk till sida med mer Dhamma-tal.)
Min felaktiga uppfattning av Theravada-buddhismen har ju under det senaste året (åren?) sakta ändrats och nu när jag lyssnar på det här talet undrar jag om inte polletten slutligen trillat ner. Förut har jag tänkt om Theravada såsom varande stel, rigid - "bokstavstroende", d.v.s. ej nyanserad, ej flexibel, ej pragmatisk, att den skulle ha en svart-vit moraliserande syn och vara fördömande. Sanning att säga: det har den inte och det är den inte. Det finns säkert sådana inslag, kanske kan det t.ex. finnas sådana typer av människor, rigida med svart-vit syn, inom Theravada, men sådana finns ju överallt, även inom Mahayana.
Ajahn Brahm, som varit Theravada-munk i över 30 år - i en av de striktaste skolorna dessutom (om jag förstått saken rätt) - är inte alls rigid eller moraliserande. Han talar mjukt, med en lugn skön röst och han skämtar ofta.
Det är så skönt att lyssna till honom, både för hans mjuka vänliga rösts skull, och det som han säger. Han är flexibel, mjuk, intar perspektivskifte, är inte på något sätt svart-vit eller moraliserande. Det är inspirerande att lyssna! Jag får lust att vara så bra jag bara kan! (Till skillnad från om jag lyssnar på eller läser någon som är moraliserande och rigid med svart-vit syn på saker och ting - då mår jag bara dåligt, kanske får skuldkänslor.)
Jag tror att den som är flexibel, pragmatisk, öppensinnad kan inspirera människor. Jag tror att om man ska vara lärare räcker det inte bara att kunna ämnet man undervisar i, man måste nog också kunna människorna som man undervisar också, man måste förstå människors psykologi också, hur de tänker och hur man inspirerar och väcker glädjen över att praktisera. Utan glädje och inspiration är det svårt, om inte omöjligt, att göra framsteg. Två av "de sju upplysningsfaktorerna" är ju "glädje" och "lätthet" - jag förmodar att med "lätthet" avses någon slags inspiration, mjukhet, att man praktiserar med lust och... ja lätthet...
Jag själv kan ha en tendens till rigid, svart-vit syn ibland - nu är det dags att överge den tendensen. (Lägg märke till "överge", ej "förinta" - överge; lägga ner, sätta ner, inte bära omkring på, ställa den ifrån mig, ej kasta, bara ställa ner, låta tendensen vara som den är utan att plocka upp den.)
Vad som står i en bok är bara vägledning, det är inte sanningen i sig självt. Sanningen hittar man ej i någon bok, sanningen i sig självt hittar man bara inom sig. Jag tror att alla kan innerst inne veta vad som är rätt och fel, om man stillar sitt sinne, slappnar av, lugnar ner sig och lyssnar inåt. Man kan följa Buddhas råd och inte fatta beslut baserat på något av följande fyra motiv: själviskhet, elakhet, utan att ha all information eller av rädsla.
Vad man känner inombords, med ett stillat sinne, är viktigare och mer sant än vad som står i en bok. Det är nog vad man brukar kalla att "följa sitt hjärta"....
Min felaktiga uppfattning av Theravada-buddhismen har ju under det senaste året (åren?) sakta ändrats och nu när jag lyssnar på det här talet undrar jag om inte polletten slutligen trillat ner. Förut har jag tänkt om Theravada såsom varande stel, rigid - "bokstavstroende", d.v.s. ej nyanserad, ej flexibel, ej pragmatisk, att den skulle ha en svart-vit moraliserande syn och vara fördömande. Sanning att säga: det har den inte och det är den inte. Det finns säkert sådana inslag, kanske kan det t.ex. finnas sådana typer av människor, rigida med svart-vit syn, inom Theravada, men sådana finns ju överallt, även inom Mahayana.
Ajahn Brahm, som varit Theravada-munk i över 30 år - i en av de striktaste skolorna dessutom (om jag förstått saken rätt) - är inte alls rigid eller moraliserande. Han talar mjukt, med en lugn skön röst och han skämtar ofta.
Det är så skönt att lyssna till honom, både för hans mjuka vänliga rösts skull, och det som han säger. Han är flexibel, mjuk, intar perspektivskifte, är inte på något sätt svart-vit eller moraliserande. Det är inspirerande att lyssna! Jag får lust att vara så bra jag bara kan! (Till skillnad från om jag lyssnar på eller läser någon som är moraliserande och rigid med svart-vit syn på saker och ting - då mår jag bara dåligt, kanske får skuldkänslor.)
Jag tror att den som är flexibel, pragmatisk, öppensinnad kan inspirera människor. Jag tror att om man ska vara lärare räcker det inte bara att kunna ämnet man undervisar i, man måste nog också kunna människorna som man undervisar också, man måste förstå människors psykologi också, hur de tänker och hur man inspirerar och väcker glädjen över att praktisera. Utan glädje och inspiration är det svårt, om inte omöjligt, att göra framsteg. Två av "de sju upplysningsfaktorerna" är ju "glädje" och "lätthet" - jag förmodar att med "lätthet" avses någon slags inspiration, mjukhet, att man praktiserar med lust och... ja lätthet...
Jag själv kan ha en tendens till rigid, svart-vit syn ibland - nu är det dags att överge den tendensen. (Lägg märke till "överge", ej "förinta" - överge; lägga ner, sätta ner, inte bära omkring på, ställa den ifrån mig, ej kasta, bara ställa ner, låta tendensen vara som den är utan att plocka upp den.)
Vad som står i en bok är bara vägledning, det är inte sanningen i sig självt. Sanningen hittar man ej i någon bok, sanningen i sig självt hittar man bara inom sig. Jag tror att alla kan innerst inne veta vad som är rätt och fel, om man stillar sitt sinne, slappnar av, lugnar ner sig och lyssnar inåt. Man kan följa Buddhas råd och inte fatta beslut baserat på något av följande fyra motiv: själviskhet, elakhet, utan att ha all information eller av rädsla.
Vad man känner inombords, med ett stillat sinne, är viktigare och mer sant än vad som står i en bok. Det är nog vad man brukar kalla att "följa sitt hjärta"....
tisdag, april 24, 2007
Min sammanfattning av Vägen
"The thing about being human is that we have to touch the earth, we have to accept the limitations of this human form and planetary life. And just by doing that, then the way out of suffering isn't through getting out of our human experience by living in refined conscious states, but by embracing the totality of all the human and Brahma realms through mindfulness. In this way, the Buddha pointed to a total realisation rather than a temporary escape through refinement and beauty. This is what the Buddha means when he is pointing the way to Nibbana."
- Ajahn Sumedho, The Four Noble Truths
Följande text är min korta sammanfattning av de Upplystas lära, det som jag upplever återkommer gång på gång hos dem som vandrar och har vandrat vägen: att bli fri från lidande och uppnå frid och välbefinnande går ej genom att fly lidandet eller dess orsaker, ej heller genom att förinta känslor eller annat. Vägen till frid och välbefinnande är att omfamna lidande och otillfredsställelse med en, vad jag skulle kalla, aktiv, accepterande uppmärksamhet, att vara med lidandet, stanna med det och se det som det är utan att försöka bli av med det eller fly från det.
Man ser att det finns problem och att problem är oundvikliga och att vart man än går kommer något slags problem att följa en. Man ser och accepterar problem som en del av livet och eftersom man accepterar problem, så finns inga problem. Det betyder också att man omfamnar hela livet, lever livet fullt ut, istället för att försöka fly eller förinta de delar av livet man betecknar som dåliga (det inkluderar även känslor).
Det är alltså en accepterande, inneslutande, uppmärksamhet eftersom den är medveten om vad som kommer och accepterar det som det är utan att ge det någon annan betydelse än det har, som det är. Men det är också en aktiv uppmärksamhet, eftersom man ändå griper in och agerar. Man sitter inte passivt och ser på, inte alltid, utan gör det som för stunden behöver göras. Om något behöver eller bör göras så gör man det utan att förlora sin uppmärksamhet eller snärja in sig, och om man bör avstå från att agera, så avstår man. Alltså ser och accepterar man problemen, utan att strunta i dem. Alltså: aktiv accepterande uppmärksamhet, vägen till frid och välbefinnande, vägen till upplysning.
Min sammanfattning av de Upplystas lära.
Tillägg, senare, det regnar
Som jag tolkar Vägen så handlar det om att släppa taget om idealen och alla "borde" och "borde inte", och bara vara medveten om det som är, om det som för stunden föreligger. Att vara vaksam och närvarande och se hur fenomenen, de materiella och de mentala, uppstår och upphör. Lägga märke till känslorna, att se hur mycket som passerar sinnet under bara en enda halvtimme - ständiga skiftningar, irritation, missnöje, glädje, sorg, stress, slöhet - ständiga skiftningar, uppstår, upphör - förändring, flöde.
Att inte försöka bli något eller någon, att inte förinta något - bara vara med det som är, fullt medveten. Att sträva efter att följa de fem träningsreglerna och vara vaksam, uppmärksam, medveten.
Jag tror inte känslor kan förintas eller kontrolleras. Jag tror man bara kan vara uppmärksam, se hur de uppstår och upphör, kommer och går. De är inte bra eller dåliga, de bara är - var bara medveten.
Kanske bör man skapa hälsosamma känslor, jag vet inte, men det förhindrar i alla fall inte eller motsägs av att man är medveten om ohälsosamma känslor, utan att försöka bli av med dem. Hälsosamma känslor skapas av sig själva, om man tränar vaksamhet, ständig vaksamhet.
Och så förstår jag det också som att man inte ska ta det personligt; "jag är sur", "jag är glad"... utan som; "det finns surhet", "det finns glädje". Ständiga skiftningar, ej personliga, inte "mina". Ständiga skiftningar = en universell lag som alla fenomen, mentala och materiella, är underkastade.
Ett till tillägg
Att bara vara öppen för och medveten om hur det för tillfället är, hur det ser ut just nu. Om det finns fientlighet eller bindningar för tillfället, så är det så det är - det är inte mer med det. Om man tror att det är dåligt eller att det måste bort, så har man redan snärjt in sig, då har man redan skänkt en betydelse och en mening till fenomenet som det egentligen inte har, för det är bara ett förgängligt, och otillfredsställande fenomen utan något "jag". Det är bara en tillfällig manifestation som inte är något mer än vad det är.
Att bara vara vaksam och uppmärksam, så kan man se hur det kommer och hur det går, för att ersättas av något annat. Det handlar inte om att bli någonting, bara om att vara öppen för hur det är just nu, hur det ser ut just nu - ögonblick efter ögonblick. Det är i alla fall vad jag tror.
Upplyst tycks inte vara något man kan bli eller något att tro på - det är något man är, här och nu, genom att vara med det som är, här och nu, då är man upplyst.
- Ajahn Sumedho, The Four Noble Truths
Följande text är min korta sammanfattning av de Upplystas lära, det som jag upplever återkommer gång på gång hos dem som vandrar och har vandrat vägen: att bli fri från lidande och uppnå frid och välbefinnande går ej genom att fly lidandet eller dess orsaker, ej heller genom att förinta känslor eller annat. Vägen till frid och välbefinnande är att omfamna lidande och otillfredsställelse med en, vad jag skulle kalla, aktiv, accepterande uppmärksamhet, att vara med lidandet, stanna med det och se det som det är utan att försöka bli av med det eller fly från det.
Man ser att det finns problem och att problem är oundvikliga och att vart man än går kommer något slags problem att följa en. Man ser och accepterar problem som en del av livet och eftersom man accepterar problem, så finns inga problem. Det betyder också att man omfamnar hela livet, lever livet fullt ut, istället för att försöka fly eller förinta de delar av livet man betecknar som dåliga (det inkluderar även känslor).
Det är alltså en accepterande, inneslutande, uppmärksamhet eftersom den är medveten om vad som kommer och accepterar det som det är utan att ge det någon annan betydelse än det har, som det är. Men det är också en aktiv uppmärksamhet, eftersom man ändå griper in och agerar. Man sitter inte passivt och ser på, inte alltid, utan gör det som för stunden behöver göras. Om något behöver eller bör göras så gör man det utan att förlora sin uppmärksamhet eller snärja in sig, och om man bör avstå från att agera, så avstår man. Alltså ser och accepterar man problemen, utan att strunta i dem. Alltså: aktiv accepterande uppmärksamhet, vägen till frid och välbefinnande, vägen till upplysning.
Min sammanfattning av de Upplystas lära.
Tillägg, senare, det regnar
Som jag tolkar Vägen så handlar det om att släppa taget om idealen och alla "borde" och "borde inte", och bara vara medveten om det som är, om det som för stunden föreligger. Att vara vaksam och närvarande och se hur fenomenen, de materiella och de mentala, uppstår och upphör. Lägga märke till känslorna, att se hur mycket som passerar sinnet under bara en enda halvtimme - ständiga skiftningar, irritation, missnöje, glädje, sorg, stress, slöhet - ständiga skiftningar, uppstår, upphör - förändring, flöde.
Att inte försöka bli något eller någon, att inte förinta något - bara vara med det som är, fullt medveten. Att sträva efter att följa de fem träningsreglerna och vara vaksam, uppmärksam, medveten.
Jag tror inte känslor kan förintas eller kontrolleras. Jag tror man bara kan vara uppmärksam, se hur de uppstår och upphör, kommer och går. De är inte bra eller dåliga, de bara är - var bara medveten.
Kanske bör man skapa hälsosamma känslor, jag vet inte, men det förhindrar i alla fall inte eller motsägs av att man är medveten om ohälsosamma känslor, utan att försöka bli av med dem. Hälsosamma känslor skapas av sig själva, om man tränar vaksamhet, ständig vaksamhet.
Och så förstår jag det också som att man inte ska ta det personligt; "jag är sur", "jag är glad"... utan som; "det finns surhet", "det finns glädje". Ständiga skiftningar, ej personliga, inte "mina". Ständiga skiftningar = en universell lag som alla fenomen, mentala och materiella, är underkastade.
Ett till tillägg
Att bara vara öppen för och medveten om hur det för tillfället är, hur det ser ut just nu. Om det finns fientlighet eller bindningar för tillfället, så är det så det är - det är inte mer med det. Om man tror att det är dåligt eller att det måste bort, så har man redan snärjt in sig, då har man redan skänkt en betydelse och en mening till fenomenet som det egentligen inte har, för det är bara ett förgängligt, och otillfredsställande fenomen utan något "jag". Det är bara en tillfällig manifestation som inte är något mer än vad det är.
Att bara vara vaksam och uppmärksam, så kan man se hur det kommer och hur det går, för att ersättas av något annat. Det handlar inte om att bli någonting, bara om att vara öppen för hur det är just nu, hur det ser ut just nu - ögonblick efter ögonblick. Det är i alla fall vad jag tror.
Upplyst tycks inte vara något man kan bli eller något att tro på - det är något man är, här och nu, genom att vara med det som är, här och nu, då är man upplyst.
fredag, april 20, 2007
Ingen bra rubrik
Sov för lite i natt, erfor ett uppjagat, agiterat, lättretligt sinnestillstånd och då satte jag det i samband med för sent sänggående (klockan 04:00), men sedan läste jag lite (The Four Noble Truths av Ajahn Sumedho) och funderade lite mer och egentligen är det ju så att det spelar ju ingen roll om jag sover tillräckligt, för lite eller för mycket - disharmoniska sinnestillstånd kommer jag ändå få erfara.
Och det är inget problem, ett problem blir det först när jag gör det till ett problem, alltså när jag skapar "dukkha", av det i huvudet; lättretlighet är bara lättretlighet och ingenting speciellt. Allt som behövs är vaksamhet. "Lättretlighet" är bara ännu ett förgängligt och otillfredsställande fenomen utan något "jag".
Det är om jag snärjer in mig i det eller förtränger det som det blir ett problem, när jag snärjer in mig i missnöje eller skuldkänslor för att det finns lättretlighet, när jag kategoriserar "lättretlighet" som dåligt - det är då som det blir ett problem.
Med vaksamhet som accepterar är det okej som det är, och inget särskilt alls. När jag börjar fundera över "varför åh varför" och tänka "om jag inte sovit för lite..." om om om, när jag skapar förtvivlan - då blir det ett problem. Om jag bara är vaksam och låter lättretligheten vara som den är, då finns inget problem.
Och det är inget problem, ett problem blir det först när jag gör det till ett problem, alltså när jag skapar "dukkha", av det i huvudet; lättretlighet är bara lättretlighet och ingenting speciellt. Allt som behövs är vaksamhet. "Lättretlighet" är bara ännu ett förgängligt och otillfredsställande fenomen utan något "jag".
Det är om jag snärjer in mig i det eller förtränger det som det blir ett problem, när jag snärjer in mig i missnöje eller skuldkänslor för att det finns lättretlighet, när jag kategoriserar "lättretlighet" som dåligt - det är då som det blir ett problem.
Med vaksamhet som accepterar är det okej som det är, och inget särskilt alls. När jag börjar fundera över "varför åh varför" och tänka "om jag inte sovit för lite..." om om om, när jag skapar förtvivlan - då blir det ett problem. Om jag bara är vaksam och låter lättretligheten vara som den är, då finns inget problem.
Beroende och oberoende
Om man tror att saker och ting är oberoende, så är det inte sant. Men om man tror att saker och ting är beroende, så är det heller inte sant. Sant är att saker och ting är både beroende och oberoende. Det finns materia och det finns sinne, och de är oberoende av varandra, men de är också beroende. De är ett, men de är inte bara ett. De är två också.
Jag kan ligga här i soffan, och jag sitter inte fast i den. Sedan kan jag gå upp, jag kan gå ut i trädgården och där kan jag titta på trädet, jag är inte trädet och trädet är inte jag, vi är två, jag och trädet, men vi är också ett. Både ett och två på samma gång. Klurigt...
Jag kan ligga här i soffan, och jag sitter inte fast i den. Sedan kan jag gå upp, jag kan gå ut i trädgården och där kan jag titta på trädet, jag är inte trädet och trädet är inte jag, vi är två, jag och trädet, men vi är också ett. Både ett och två på samma gång. Klurigt...
lördag, april 14, 2007
:-)
Att ta saker och ting med ro, det behöver jag verkligen träna. Att inte glömma att komma ihåg. Saker och ting förändras, så jag behöver inte ta det alltför allvarligt. Gå inte på det, det ändras, det kommer och det försvinner - det kan man se överallt. Kanske jag kan ta det på allvar, men inte alltför allvarligt.
Stämmer det?
En fråga jag bör ställa mig: det låter bra men är det sant? En annan fråga jag bör ställa mig: det låter dåligt men är det falskt?
Jag kanske läser nåt buddhistiskt och det verkar och känns så bra, och då är jag benägen att tro på det bara därför. Och ibland läser jag nåt som känns dåligt, och då är jag benägen att inte tro på det, bara därför.
Undersök istället, t.ex. genom att resonera logiskt, om det kan stämma eller inte. Ibland vill jag inte acceptera påståenden, trots att de är i överensstämmelse med sanningen, bara för att jag inte vill att det ska vara så - p.g.a. att jag klänger fast vid något.
Och varför skriver jag det här, så andra kan läsa? :-P
Jag kanske läser nåt buddhistiskt och det verkar och känns så bra, och då är jag benägen att tro på det bara därför. Och ibland läser jag nåt som känns dåligt, och då är jag benägen att inte tro på det, bara därför.
Undersök istället, t.ex. genom att resonera logiskt, om det kan stämma eller inte. Ibland vill jag inte acceptera påståenden, trots att de är i överensstämmelse med sanningen, bara för att jag inte vill att det ska vara så - p.g.a. att jag klänger fast vid något.
Och varför skriver jag det här, så andra kan läsa? :-P
En tekopp fylld till bredden
Klockan 09:36
Några byggubbar här och lever om igen. Men det är okej. Det finns en liknelse i buddhismen om hur vaksam man bör vara. Här är min variant av den liknelsen; hela dagen igenom bör jag vara lika vaksam som om jag gick med en varm tekopp fylld till bredden, ända till bredden, inte en droppe vill jag spilla - för jag vill ha precis allt av teet då det är ett dyrt te av väldigt bra kvalitet. Så vaksam behöver jag vara i sinnet. Inte en aktiv fientlig tanke får jag tänka, inte en enda!
Jag möter massa hinder där jag går med det dyra teet, men jag glider försiktigt undan dem så att jag inte ska spilla. Samma sak är det i sinnet, jag stöter på fientliga sinnestillstånd och känslor, men jag glider undan dem för jag är vaksam, precis som jag är vaksam på hindren jag möter när jag går med det dyra teet. Jag ser hindrena men stöter inte i dem, jag tycker inte illa om dem, jag bara forsätter vidare, uppmärksam så de inte influerar mig att spilla, uppmärksam så de inte influerar mig att tänka destruktivt.
Jag känner inte vägen till teve-soffan så jag vet inte vilka hinder som ska komma, och vissa hinder är till och med mobila, som en felprogrammerad radiostyrd bil. Så jag måste vara väldigt vaksam, väldigt vaksam! Att göra det slentrianmässigt går inte. Sakta, steg för steg; finns fientlighet i sinnet nu? Nu? Jag kan inte koppla på auto-piloten, då har jag snart spillt ut teet.
Gu vad det är svårt! Speciellt när byggubbarna väcker en sju på morgonen, vissa dagar, så man vet aldrig riktigt när en helvetesmaskin ska dra igång och väcka en ur ens sömn! Men det är okej, det är helt okej, bara jag är vaksam, så ska jag snart nå teve-soffan... Filmen som går måste avnjutas med detta högkvalitativa te, så nu måste jag vara vaksam för jag har redan spillt alldeles för mycket! :-P
Klockan 11:44
Byggubbarna åker förbi mitt fönster och ser mig sitta i fillingarna på min madrass på golvet mitt i röran bland mat och tomma förpackningar, och de tänker "vilken jävla lodis". De säger det inte för de kan inte överrösta sin helvetesmaskin till lift, som för övrigt måste vara från 40-talet så bullrig som den är, eller finns än i denna dag inte tekniken att göra tystgående liftar? Finns fientlighet? Nu? Nu? :-P
Några byggubbar här och lever om igen. Men det är okej. Det finns en liknelse i buddhismen om hur vaksam man bör vara. Här är min variant av den liknelsen; hela dagen igenom bör jag vara lika vaksam som om jag gick med en varm tekopp fylld till bredden, ända till bredden, inte en droppe vill jag spilla - för jag vill ha precis allt av teet då det är ett dyrt te av väldigt bra kvalitet. Så vaksam behöver jag vara i sinnet. Inte en aktiv fientlig tanke får jag tänka, inte en enda!
Jag möter massa hinder där jag går med det dyra teet, men jag glider försiktigt undan dem så att jag inte ska spilla. Samma sak är det i sinnet, jag stöter på fientliga sinnestillstånd och känslor, men jag glider undan dem för jag är vaksam, precis som jag är vaksam på hindren jag möter när jag går med det dyra teet. Jag ser hindrena men stöter inte i dem, jag tycker inte illa om dem, jag bara forsätter vidare, uppmärksam så de inte influerar mig att spilla, uppmärksam så de inte influerar mig att tänka destruktivt.
Jag känner inte vägen till teve-soffan så jag vet inte vilka hinder som ska komma, och vissa hinder är till och med mobila, som en felprogrammerad radiostyrd bil. Så jag måste vara väldigt vaksam, väldigt vaksam! Att göra det slentrianmässigt går inte. Sakta, steg för steg; finns fientlighet i sinnet nu? Nu? Jag kan inte koppla på auto-piloten, då har jag snart spillt ut teet.
Gu vad det är svårt! Speciellt när byggubbarna väcker en sju på morgonen, vissa dagar, så man vet aldrig riktigt när en helvetesmaskin ska dra igång och väcka en ur ens sömn! Men det är okej, det är helt okej, bara jag är vaksam, så ska jag snart nå teve-soffan... Filmen som går måste avnjutas med detta högkvalitativa te, så nu måste jag vara vaksam för jag har redan spillt alldeles för mycket! :-P
Klockan 11:44
Byggubbarna åker förbi mitt fönster och ser mig sitta i fillingarna på min madrass på golvet mitt i röran bland mat och tomma förpackningar, och de tänker "vilken jävla lodis". De säger det inte för de kan inte överrösta sin helvetesmaskin till lift, som för övrigt måste vara från 40-talet så bullrig som den är, eller finns än i denna dag inte tekniken att göra tystgående liftar? Finns fientlighet? Nu? Nu? :-P
onsdag, april 11, 2007
Fredag 30 juli 2004
När jag läste lite om samurajernas moralkod tänkte jag att jag skulle göra en egen moralkod.
Om jag gör en sådan och följer den och gör det jag tror är rätt behöver jag inte oroa mig för tillexempel vad andra tycker. Jag vet att jag gjort mitt bästa. Om de hånar mig spelar ingen roll.
Ur detta kommer ett gott självförtroende. Man blir sin egen tillflykt, sitt eget stöd. Den enda jag har att svara inför är mig själv. Jag måste lära känna mig själv, jag måste tro på mig själv, jag måste gilla mig själv. Jag måste ta hand om mig själv. Jag kan inte räkna med att någon annan ska göra det.
Jag ska inte se ner på mig själv eller förakta mig själv. Jag måste inse att jag duger som jag är. Det jag gör betyder något, det jag säger betyder något. Det jag tänker betyder något.
Det finns ingen anledning att ge upp. Om man ger upp kan man aldrig lyckas. Ibland försöker man och det går inte, då försöker man något annat. Man kan inte ge upp. Det finns alltid hopp. Hur mörk situationen än är.
Mest handlar det om en sinnets inställning. Att inte ge upp i tankarna. Att inte överge kärlek och hopp, aldrig aldrig. Försöka och försöka, igen och igen så lyckas man, och gör man inte det har man i alla fall gjort sitt bästa. Man kan vara lugn. Alltid har man lärt sig något.
"Om ett problem kan lösas, varför bekymra sig? Om ett problem inte kan lösas, vad hjälper det då att bekymra sig?"
Ge aldrig upp, var aldrig föraktfull, tänk aldrig aldrig en aktiv negativ tanke, förträng inte ohälsosamma sinnestillstånd eller betrakta dem som ett misslyckande. Låt dem komma, låt dem gå.
Sinnet
Lathet, ilska, kärlek, omsorg, hat, insikt, långtråkighet, oengagerad, engagerad.... osv. Allt sitter det i sinnet, utgår från sinnet, börjar i sinnet. Allt som behövs är uppmärksamhet, och man är närvarande i sitt eget liv.
tisdag, april 10, 2007
Om att äta kött
Det verkar som att man kan göra framsteg på vägen fast man äter kött. Men jag tror att det är svårt att ta sig framåt på vägen om man stödjer dödandet genom att t.ex. köpa kött (d.v.s. ekonomiskt stöd). Att inte döda är en av de fem träningsreglerna och om man köper döda djur, är inte det att döda genom ombud? Vägen tillåter inte dödande genom ombud heller. Jag kan inte annat än se ett ekonomiskt stöd till slaktaren, som dödande genom ombud. Jag kan ha fel, mitt omdöme fördunklat, men hur man än vrider och vänder på det så skulle inget dödande ske om ingen köpte de döda kropparna. Man betalar slaktaren för att han/hon ska döda djuret åt en, är det inte så det är när man betalar för döda kroppar? "Du får mina pengar och jag får din handling och resultatet av den."
Det här är en känslig fråga, även för många buddhister. Jag vet ärligt talat inte riktigt varför. En burmesisk familj som jag känner är buddhister och äter kött. Det hindrar dem dock inte från att beundra och berömma det val jag gjort att vara vegan. De tycker det är mycket bra! Och de önskar själva att de hade förmågan att bli åtminstone vegetarianer. Jag tycker det är en trevlig inställning. Varför måste det vara så kontroversiellt för en del?
Om jag skulle ta mig rätten att dela ut några rekommendationer, så skulle jag rekommendera alla att övergå till en helt vegetarisk kost. Läs dock på om vegansk näringslära, först.
Det går inte nog att betona allvaret i det att djur dödas för våra smaklökars skull. Det är en djup djup tragedi och orättvisa. Jag är säker på att det för oss människor kommer få katastrofala följder att vårt samhälle bygger på dödande av dessa varelser, som varenda en av dem varit vår förälder i tidigare liv. De födde oss, gav oss näring, gav oss liv, nu slaktar vi dem i miljontals, bara i Sverige.
Det är en stor sorg och när man tänker på det står man inte ut. Lastbilar fyllda med dödade kroppar far fram och tillbaka över våra vägar. Jag kan inte nog säga hur fel det är, hur viktigt det är att sluta stödja detta, hur viktigt det är för oss och inte minst djuren, att sluta döda, både vi själva och genom ombud!
Det här är ingen debatt som jag vill starta, det är en varning från en som blir förtvivlad och förkrossad när han tänker på det alltför mycket. Vi vill inte låtsas om det, men vi dödar miljontals djur varje år bara i Sverige, sen kan man snacka hur mycket skit som helst om att "man kan inte leva utan att döda något". Kan man leva utan att döda miljontals djur om året??
(blev visste lite känslosam, men nåja, det kanske kan få någon endaste en att förstå hur allvarligt det är, och ändra sina matvanor...)
En del kan inte bli veganer eller ens vegetarianer, fast de till och med försökt. Jag har förståelse för det, själv kan jag inte sluta med te. Jag dömer ingen. Jag är glad och tacksam att jag "hamnat i" en kropp och ett sinne som utan svårigheter kan vara vegan. Jag är glad och tacksam att jag dessutom hamnat i en tid och på en plats där man utan större svårigheter kan vara vegan. Jag är jätteglad och mycket tacksam till mina lärare i tidigare liv (vilka de nu är, det minns jag inte, men de bör nog ha funnits tror jag) och mina lärare i detta liv (som jag aldrig träffat men vars böcker och dylikt jag tagit del av) som ju alla gett mig en lära som praktiserad har lett till att jag återfötts under sådana gynnsamma omständigheter och situationer under vilka jag utan problem kan vara vegan.
Att jag är vegan nu är inte endast min förtjänst utan oändligt många samverkande faktorers förtjänst också. Nu vill jag föra den veganska facklan vidare, och på så sätt vidarebefordra mina lärares gärning, och sprida omsorg och medkänsla.
De fem träningsreglerna
Klockan 12:18
Jag tror inte vi kan förvänta oss någon större ro eller sinnesfrid om vi inte åtminstone följer de fem träningsreglerna så gott vi kan. Det fanns nog en orsak att Buddha berättade om dessa fem träningsregler. Jag tror det första man ska göra om man är deppig, kolla att man gör sitt bästa (mer än så kan man inte göra) för att följa de fem träningsreglerna. "Jaha deppig säger du? Hur är det med insekter, respekterar du deras rätt att leva? Slår du myggor och dödar flugor? Sluta med det till att börja med, så får vi se sedan."
Det finns såklart många andra orsaker till att man är deppig, och att man följer dessa fem träningsregler är ingen garanti mot depression. Däremot är det en bra grund för framtida sinnesfrid. Jag tar de fem träningsreglerna för att vara mycket viktiga och att man inte kommer kunna erfara meningsfull sinnesro förrän man bemödar sig om att tillämpa dem. Den viktigaste tror jag är att inte skada/döda.
De fem träningsreglerna handlar inte alls om att moralisera eller att en högre makt delat ut förbud. De är ett skydd, ett skydd för oss själva och för andra. De skyddar oss och de skyddar världen, tror jag. Jag försöker följa dem, jag gör inte alltid mitt bästa direkt. ja det är lol....
Jag tror inte vi kan förvänta oss någon större ro eller sinnesfrid om vi inte åtminstone följer de fem träningsreglerna så gott vi kan. Det fanns nog en orsak att Buddha berättade om dessa fem träningsregler. Jag tror det första man ska göra om man är deppig, kolla att man gör sitt bästa (mer än så kan man inte göra) för att följa de fem träningsreglerna. "Jaha deppig säger du? Hur är det med insekter, respekterar du deras rätt att leva? Slår du myggor och dödar flugor? Sluta med det till att börja med, så får vi se sedan."
Det finns såklart många andra orsaker till att man är deppig, och att man följer dessa fem träningsregler är ingen garanti mot depression. Däremot är det en bra grund för framtida sinnesfrid. Jag tar de fem träningsreglerna för att vara mycket viktiga och att man inte kommer kunna erfara meningsfull sinnesro förrän man bemödar sig om att tillämpa dem. Den viktigaste tror jag är att inte skada/döda.
De fem träningsreglerna handlar inte alls om att moralisera eller att en högre makt delat ut förbud. De är ett skydd, ett skydd för oss själva och för andra. De skyddar oss och de skyddar världen, tror jag. Jag försöker följa dem, jag gör inte alltid mitt bästa direkt. ja det är lol....
Vaknade 7:10
Klockan 03:20
Går och lägger mig, intet ont anande...
Klockan 07:10
BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!
Klockan 09:12
Den här morgonen vaknade jag 7:10 av nån helvetesmaskin nedanför fönstret, har fortfarande inte tagit reda på vad det var de gjorde egentligen. Irritation uppstod, jag vidtog medvetenhet och märkte då också små skrapor av skuldkänslor, känslor av att jag inte får vara irriterad. Men då satte jag namn på dessa känslor också (som med irritation) och definierade dem för vad de var och så försökte jag vara medvetet uppmärksam på dem också. Det gick ganska bra. Bra!
Igår upptäckte jag också att om jag utmanade rädslan (när jag var ute och gick och mötte någon) och frågade mig själv "vad är jag rädd för ska hända egentligen"? Och så gick jag in för att möta dem. Då avtog rädslan lite, åtminstone dess makt över mig. Rädsla i sig är egentligen inget problem, det är om den har makt över mig som den är ett problem - precis som med alla mentala föroreningar (egoism, fientlighet, irritation osv.) EN SILVERFISK! (kommer rusande över golvet, rakt mot min madrass) blåser på den, in i väggen sticker den.... :-P
Klockan 09:26
Nu ser jag vad det är för en helvetesmaskin, det är en lift - de har lämnat den här utanför, de kommer alltså tillbaka, de ska arbeta mer... Fråga: varför jobbar alltid byggubbar klockan 7 på morgonen, för att sedan, vid niotiden, sticka iväg nånstans och sedan ser man dem inte på flera timmar? Var tar de vägen? Var är de, vad gör de? Kan de inte börja jobba lita senare istället för att dra igång sina helvetesmaskiner vid sju och sen stänga av dem vid nio?
Nu är de tillbaka i alla fall.... upp på taket..... BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!
Går och lägger mig, intet ont anande...
Klockan 07:10
BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!
Klockan 09:12
Den här morgonen vaknade jag 7:10 av nån helvetesmaskin nedanför fönstret, har fortfarande inte tagit reda på vad det var de gjorde egentligen. Irritation uppstod, jag vidtog medvetenhet och märkte då också små skrapor av skuldkänslor, känslor av att jag inte får vara irriterad. Men då satte jag namn på dessa känslor också (som med irritation) och definierade dem för vad de var och så försökte jag vara medvetet uppmärksam på dem också. Det gick ganska bra. Bra!
Igår upptäckte jag också att om jag utmanade rädslan (när jag var ute och gick och mötte någon) och frågade mig själv "vad är jag rädd för ska hända egentligen"? Och så gick jag in för att möta dem. Då avtog rädslan lite, åtminstone dess makt över mig. Rädsla i sig är egentligen inget problem, det är om den har makt över mig som den är ett problem - precis som med alla mentala föroreningar (egoism, fientlighet, irritation osv.) EN SILVERFISK! (kommer rusande över golvet, rakt mot min madrass) blåser på den, in i väggen sticker den.... :-P
Klockan 09:26
Nu ser jag vad det är för en helvetesmaskin, det är en lift - de har lämnat den här utanför, de kommer alltså tillbaka, de ska arbeta mer... Fråga: varför jobbar alltid byggubbar klockan 7 på morgonen, för att sedan, vid niotiden, sticka iväg nånstans och sedan ser man dem inte på flera timmar? Var tar de vägen? Var är de, vad gör de? Kan de inte börja jobba lita senare istället för att dra igång sina helvetesmaskiner vid sju och sen stänga av dem vid nio?
Nu är de tillbaka i alla fall.... upp på taket..... BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!
onsdag, april 04, 2007
"washing dishes: washing dishes"
"Once we have noticed the mind's running commentary, we have the freedom to release those judgments: "washing dishes: boring" may become "washing dishes: washing dishes". In this example, one may see that washing does not have to be judged "boring"; washing dishes is only a process of coordinating dishes with soap and water. Any activity done mindfully is a form of meditation, and mindfulness is possible practically all the time."
Citat från Wikipedia.org om Mindfulness
Citat från Wikipedia.org om Mindfulness
Hela tiden, överallt
Precis här, just nu, med den här kroppen med det här sinnet. Med de här besvären, med de här förtjänsterna, med det här som är just nu, här är det, precis här, precis nu. Hela tiden, överallt. Du behöver inte söka för du har det redan.
måndag, april 02, 2007
Uppmärksam närvaro - illustrerad (OBS! Klicka på bilden!)
Min käre bror illustrerade uppmärksam närvaro, med denna gif-animation. Klockrent! (Klicka på bilden)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)