Självupptagen

Klockan 04.30
Jag tror jag bär på självupptagenhet och likgiltighet på ett visst plan. Jag tror närvaro i nuet botar sådant. Om jag har bråttom att komma ifrån ett moment i vardagen, t.ex. toalettbesök (d.v.s. jag trasslar in mig i otålighet inför att vara på toaletten), då vill jag ju bara snabbt komma ifrån, till ett annat, roligare, moment. Det är ju en slags otålighet, bristande tålamod. Då finns inte något utrymme för engagemang i andra, då blir det bara "jag vill inte vara här och göra det här, jag vill bara vara där och göra det där och därför ska jag göra det här så fort som möjligt så jag sen kan få göra det där..." De som råkar dyka upp blir då hinder som kommer i vägen för egots jakt efter behagfulla upplevelser och tillfredsställelse.

När jag stannar i nuet, har tålamod med situationen, hur tråkig den än upplevs som, tar mig tid, är närvarande i rörelserna, i ögonblicket - då finns tid för andra. Jag är inte längre på väg någonstans, jag är inte insnärjd i "vill förinta det som jag för tillfället är" och jag är heller inte insnärjd i "vill bli något annat än det jag för tillfället är"; jag är då i nuet, och följer med moment för moment. Jag har tid och energi att engagera mig i andra. Självupptagenheten förlorar sin styrka över mig. Likgiltigheten blir istället ett otvunget och spontant engagemang. Varje ögonblick blir levande och dyrbart. Ingen uppgift väljs bort till förmån för egots törst efter förnyelse och behagliga upplevelser. Allt blir meditation.

Jag tror det hänger ihop, likgiltighet och att inte vara närvarande i nuet. Först nu börjar jag ana hur mycket man förlorar på att inte vara närvarande i nuet. Att vara närvarande, uppmärksam, medveten är verkligen nyckeln till magin och mysteriet. Om man inte är närvarande missar man alltihop, ja det är ju på nåt sätt självklart. Det sägs i buddhismen att medveten närvaro är vägen till det odödliga... Jag fortsätter öva.

Senare på dagen
Jag vill verkligen bryta igenom egots murar. Jag vill kunna ha känslan av en uppriktig och spontan önskan att vilja hjälpa andra. Jag behöver använda vaksamhet och närvaro i nuet och analytiskt tänkande för att se vilka handlingar som ökar bindningarna till självupptagenhet och vilka handlingar som löser upp dessa bindningar. Det är nog hjärtats längtan efter frihet från egots, egoismens, bojor.

Tänk att egot blir förolämpat utan att man lider av det, tänk att ställa upp för andra utan att fastna i egots knorrande, utan att fastna i egots gripande efter lustfyllda upplevelser. Tänk att komma dit, dyka upp, hjälpa till utan att snärja in sig i tankar om "jag hjälper honom, därför bör han också hjälpa mig". Det finns inget fängelse som egots fängelse, i vilket hjärtat sitter inspärrat. Låt mig göra ett rymningsförsök.

Jag är numer rätt säker på att nästan alla (om inte alla) mina problem kommer från fastklängande och praktiserande av självupptagenhet. Regelbundna känslor av nedstämdhet - orsak: självupptagenhet. Blyghet, osäkerhet och rädsla inför andra människor - orsak: självupptagenhet. Spändhet, oro, ängslan - orsak: självupptagenhet. Det är ju ingen som skadat mig på något sätt, jag har vänner och familj, så var kan det annars komma ifrån annat än självupptagenhet?

Lösning: praktiserande av moral, vaksamhet och närvaro i nuet, efter bästa förmåga. Och att hjälpa andra människor, även när en känsla av att vilja hjälpa inte finns. Egentligen tror jag att önskan att vilja hjälpa andra finns där redan, men den kan för det mesta inte ta sig igenom egots robusta murar, så den syns inte. Egots murar måste plockas ner, bit för bit. Innanför murarna finns hjärtat, egot är murarna?

Nåväl, självupptagenhet är ju ett synnerligen negativt laddat ord, men så menar jag inte. Jag gör bara en bedömning av den rådande situationen. Skuldkänslor är inte till någon nytta. De verkar bara stärka egot och befästa känslan av att vara ett jag; "jag är en person som behöver vara mindre självupptagen" = en annan identitet, mer ego, mer jag, mer problem.

Jag tillbringar min tid med att fokusera på här man kallar "jag", putsar på den här punkten av verkligheten, putsar och donar, fixar till, skyddar och värnar neurotiskt... Men så en dag tittar jag kanske närmare på vad det är jag håller på putsa till och ägnar så mycket energi åt, vad är det jag ligger å är vaken om natten för? Vad är det, jag tittar och hittar ingenting annat än en samling föränderliga fenomen. Skal efter skal, men var är lökens kärna?

Även att skriva den här texten har till största del varit ego... ungefär 80% ego, 20% hjärta. ("Hoppas någon läser den och tycker jag är insiktsfull..." :-P LOL

Men men, ja... bara fortsätta! :-)

Vad vi gör mot andra, gör vi mot oss själva.