Jag brukar för det mesta känna välbefinnande tror jag. Om jag tänker tillbaka, så verkar det så i alla fall. Men ibland känner jag mig nere, då undrar jag varför, och om jag verkligen brukar känna välbefinnande för det mesta.
Jag tror jag brukar känna välbefinnande. Men varför? Vad är det som gör att man känner välbefinnande? Är det hopp?
Jag tror välbefinnande kommer från att leva i nuet, att leva i kroppen här och nu, som en insiktsfull person sagt till mig.
Det kommer också från att leva enligt buddhismens fem träningsregler, tror jag. Att avhålla sig från att döda något levande, att avhålla sig från att ta det som inte givits, att avhålla sig från ohälsosamma sexuella handlingar, att avhålla sig från att ljuga, att avhålla sig från berusningsmedel.
Jag gör inte alltid det. Ett exempel: om jag hyser fientliga känslor är det början till att skada något levande och i slutändan att döda. Eller hur? Att medvetet döda en mygga börjar ju som en fientlig tanke eller känsla.
Så då har jag tagit ett steg snett i träningen, och konsekvenserna kommer som ett brev på posten: kanske som huvudvärk, kanske som en känsla av leda eller deppighet.
Lösningen finns i vad jag gör i sinnet, i tankarna. Visst?
