Min uppfattning av Theravada

Håller på lyssnar på Ajahn Brahm mp3 Dhamma-tal om buddhismens syn på dödshjälp och abort. (Länk till sida med mer Dhamma-tal.)

Min felaktiga uppfattning av Theravada-buddhismen har ju under det senaste året (åren?) sakta ändrats och nu när jag lyssnar på det här talet undrar jag om inte polletten slutligen trillat ner. Förut har jag tänkt om Theravada såsom varande stel, rigid - "bokstavstroende", d.v.s. ej nyanserad, ej flexibel, ej pragmatisk, att den skulle ha en svart-vit moraliserande syn och vara fördömande. Sanning att säga: det har den inte och det är den inte. Det finns säkert sådana inslag, kanske kan det t.ex. finnas sådana typer av människor, rigida med svart-vit syn, inom Theravada, men sådana finns ju överallt, även inom Mahayana.

Ajahn Brahm, som varit Theravada-munk i över 30 år - i en av de striktaste skolorna dessutom (om jag förstått saken rätt) - är inte alls rigid eller moraliserande. Han talar mjukt, med en lugn skön röst och han skämtar ofta.

Det är så skönt att lyssna till honom, både för hans mjuka vänliga rösts skull, och det som han säger. Han är flexibel, mjuk, intar perspektivskifte, är inte på något sätt svart-vit eller moraliserande. Det är inspirerande att lyssna! Jag får lust att vara så bra jag bara kan! (Till skillnad från om jag lyssnar på eller läser någon som är moraliserande och rigid med svart-vit syn på saker och ting - då mår jag bara dåligt, kanske får skuldkänslor.)

Jag tror att den som är flexibel, pragmatisk, öppensinnad kan inspirera människor. Jag tror att om man ska vara lärare räcker det inte bara att kunna ämnet man undervisar i, man måste nog också kunna människorna som man undervisar också, man måste förstå människors psykologi också, hur de tänker och hur man inspirerar och väcker glädjen över att praktisera. Utan glädje och inspiration är det svårt, om inte omöjligt, att göra framsteg. Två av "de sju upplysningsfaktorerna" är ju "glädje" och "lätthet" - jag förmodar att med "lätthet" avses någon slags inspiration, mjukhet, att man praktiserar med lust och... ja lätthet...

Jag själv kan ha en tendens till rigid, svart-vit syn ibland - nu är det dags att överge den tendensen. (Lägg märke till "överge", ej "förinta" - överge; lägga ner, sätta ner, inte bära omkring på, ställa den ifrån mig, ej kasta, bara ställa ner, låta tendensen vara som den är utan att plocka upp den.)

Vad som står i en bok är bara vägledning, det är inte sanningen i sig självt. Sanningen hittar man ej i någon bok, sanningen i sig självt hittar man bara inom sig. Jag tror att alla kan innerst inne veta vad som är rätt och fel, om man stillar sitt sinne, slappnar av, lugnar ner sig och lyssnar inåt. Man kan följa Buddhas råd och inte fatta beslut baserat på något av följande fyra motiv: själviskhet, elakhet, utan att ha all information eller av rädsla.

Vad man känner inombords, med ett stillat sinne, är viktigare och mer sant än vad som står i en bok. Det är nog vad man brukar kalla att "följa sitt hjärta"....