En bristfällig(?) analys

10 juni 2007
Vad är det som hänt när jag mått dåligt, när vemod hemsökt sinnet? Och varför sker det inte lika ofta, och varför är det inte lika starkt nu som för bara några månader sedan?

Vad som hänt i mitt sinne är att känslor av vemod etablerat sig i sinnet, känslor av nedstämdhet, känslor av mindervärdeskomplex, känslor av dåligt självförtroende. De känslorna (känslan?) har kommit in i sinnet. Då har jag alltså mått dåligt.

Vad är det som är orsaken till att jag nu ej drabbas särskilt ofta, samt att det då det ändå sker, aldrig hinner bli eller blir något problem längre? Orsakerna är säkerligen flera.

Det viktigaste är nog vaksamheten. Jag tränar mig att vara vaksam inåt, på vilka känslor som uppstår. Jag har varit försiktig att inte snärja in mig i fientliga eller vemodiga känslor. Då de kommit har jag försökt vara medveten om dem, utan att snärja in mig i dem. Försökt se skillnaden i det som uppmärksammas, och det som är uppmärksamheten.

Uppmärksamheten är alltid ren, uppmärksamheten blir aldrig fientlig eller nedstämd. Fientlighet är en känsla, fientlighet är inte uppmärksamhet. Det finns alltså en skillnad mellan känslor och uppmärksamhet. Känslor är betingade, beroende av orsaker och villkor, och eftersom de är det kommer de ej att vara beständiga, utan upphöra när orsakerna upphör. En känsla av svårmod kan inte stanna för evigt, det är känslans natur att uppstå och att upphöra, att komma och gå.

När jag då drabbas av nedstämdhet försöker jag inte förlora mig i känslan utan vara uppmärksam på den, rentav påminna mig att den bara är en känsla och därför flyktig och kan inte egentligen skada mig. Den bara uppstår och så småningom upphör den.

På det sättet "desarmeras" känslan. Det blir inte längre lika allvarligt, vemod blir inte längre något att vara rädd för. Dess inverkan på mig minskas kraftigt, den blir svagare. Faktumet är att vemod inte är något problem om jag inte gör ett problem av den. Det är när jag glömmer av att vara uppmärksam, när jag glömmer att gå tillbaka till den rena uppmärksamheten, som vemod kan ha inflytande över mig, det är då vemod blir ett problem.

Det finns nog faktiskt mer sanning än man kanske kan tro i citatet från den anonyme; "Why fake feeling good, when all you need is to enjoy feeling bad." Det finns frid och glädje i vemod. Jag kanske inte kan skydda mig från vemod att uppstå; i den här världen uppstår vemod emellanåt. Men jag kan skydda mig från lidande, och det är att gå tillbaka till uppmärksamheten som är det bästa skyddet. Då finner jag frid mitt i vemodet. Det är sant och det går.

Ju mer jag kultiverar min förmåga att gå tillbaka till uppmärksamheten, desto mindre fotfäste får vemodet. Det förlorar styrka, för det finns inte längre något problem. Vemodet blir inte längre något problem. Det är desarmerat. Uppmärksamheten blir aldrig ledsen. Uppmärksamheten är bara medveten. Det finns inte längre något problem, vemod har ingen stol att sitta på, för den stolen har uppmärksamheten tagit (Ajahn Chah). Vemod blir då trött i benen och går snart hem igen. Samma sak försöker jag göra med andra svåra känslor, såsom fientlighet.

Med den här vaksamheten inåt har jag också märkt hur ofta jag själv skapar mina egna problem, hur ofta det är jag själv, och mina tankar, ord och handlingar, som producerar vemodet. När jag ser det kan jag lättare sluta göra sånt som skapar vemod.

Hur får man reda på vad det är som skapar vemod? Genom att vara vaksam. Genom att följa orsakskedjan, genom att undersöka vad som får vilket resultat.

Detta är en annan orsak till att vemodet inte uppstår lika ofta, jag skapar det helt enkelt inte lika ofta. Ingen kan praktisera denna vaksamhet eller undersökning åt en, man måste göra det själv. Det handlar ej om att moralisera eller skuldbelägga, bara titta efter hur man kan sluta skapa lidande för en själv.

En annan orsak till att nedstämdheten minskat är att jag börjat öva närvaro i nuet, att komma tillbaka till nuet, vara medveten om hur jag håller kroppen, vad jag för tillfället gör, att lyssna på ljuden omkring mig. Helt enkelt att jag börjat öva att vara mindre i huvudet och mer i nuet. Också att jag börjat öva koncentration på andningen och att jag återigen, försiktigtvis, börjat närma mig "meditation över allomfattande kärlek".

Även det att jag läst och hört mycket om buddhismen den senaste tiden har lett till minskandet av vemod. Att jag hittat till Ajahn Chah och hans tradition och till Shunryu Suzuki, har också varit orsak till minskad nedstämdhet.

Att jag försöker praktisera de fem träningsreglerna gör det också svårt för vemod att få fäste. Samt att jag övat mer generositet gör också att tungsinne minskar. Jag har också sett att självupptagenhet ökar risken för nedstämdhet. Generositet är motgift mot självupptagenhet, och kan därför bidra till minskad deppighet.

Och en annan orsak till ökad glädje och minskat vemod, är min tro på buddhismen. Det är känt att de som "tror på något" generellt sett är gladare. Och förstås att jag har familj och vänner omkring mig (men det hade jag ju också förut, ändå drabbades jag av nedstämdhet).

Det viktigaste av allt är nog vaksamhet och närvaro i nuet. Ensamhet kan vara en orsak till vemod, men om jag fortsätter praktisera vaksamhet och närvaro blir jag öppnare och har då lättare att träffa människor.

Nu ska jag inte slarva utan fortsätta vara vaksam!

Tillägg
Några dagar efter att jag skrev det där, kom nedstämdheten tillbaka, oväntat. Jag blev förvånad, och det var kanske därför jag tog det så hårt; jag förväntade mig helt enkelt att problemet med regelbunden nedstämdhet var löst. Men det var det inte.

Jag vet inte var det kommer ifrån. Utanför mig var allt som vanligt, ingenting förändrades, ändå slogs jag av tungsinne, så det måste komma från insidan. Sedan försvann det igen, lika oväntat som det kommit, utan att något utanför mig hade ändrats.

Det är som att plötsligt få på sig ett par röda glasögon och inte kunna ta de av sig. Världen ser röd ut, fast man vet att det inte är sant. När nedstämdheten kommer ser allt mörkt och hopplöst ut, fast jag vet att det inte stämmer, fast jag vet att bakom glasögonen är världen fortfarande precis som den var innan glasögonen flög på mig.

Känslan är på riktigt, den är där på riktigt, jag inbillar mig inte. Det känns tungt och svårt så länge den är kvar, jag känner dåligt självförtroende och meningslöshet. Men jag vet att det inte är på riktigt och känslan kan upphöra när-som-helst.

Var kan det komma ifrån, vad beror det på? Det var som att nedstämdheten ville sätta mig på plats för att jag börjat tro att den aldrig skulle komma tillbaka, som att den ville visa vem som bestämmer. Ja den kan verkligen göra vad den vill med mig, den kan komma plötsligt, och sticka lika oväntat, och jag fattar ingenting. Nåt måste jag ju gjort som ger upphov till den djävulen! ;-)

Är det vår tids sjukdom? Hur kunde den komma två dagar i rad, vid samma tid, omkring 15.00, och sen försvinna ungefär samma tid, omkring 21.00? Och sen inte nästa dag? Ja det är nästan lite spännande. Få se vad den hittar på nästa gång.

Nåväl, det är bara att fortsätta praktisera. Egentligen vet jag att det inte är så mycket att fundera över, bara praktisera. Kanske kan min text här hjälpa någon annan som också drabbas av regelbunden deppighet...