att dö

Jag måste öva mig att vara beredd att dö - i varje ögonblick.

"Att dö" kan vara den faktiska, fysiska döden, men det kan också (och mer vanligt) vara allt det som jag inte tycker om, allt det där i livet som jag inte vill ha, inte vill vara med om.

Att göra bort sig kan vara en slags död, att tappa något man tycker om kan vara en slags död. Att möta någon man har svårt för, att bli arg fast man inte vill, att bli störd när man mediterar - är en slags död.

Jag behöver inse att livet inte bara är en rad födelser utan också död. Och dessa dödsupplevelser kan komma närsomhelst, och det är därför jag behöver öva mig att vara beredd att dö i varje ögonblick. Att släppa taget och leva i nuet som det är.

Lidande skapas när jag stretar emot den oundvikliga döden, oftast (eller alltid?) blir dödsupplevelsen värre när jag snärjer in mig i "motstretning". Om jag tappat min mobiltelefon får jag den knappast tillbaka av att jag inte accepterar att jag tappat den.

För att låna ett uttryck från Shunryu Suzuki: jag behöver öva mig att hoppa från den 100 fot höga stolpen. Om jag mediterar och någon ropar att teet är klart, kan jag genast släppa taget och säga tack? Eller snärjer jag in mig i tankar om att "varför måste de komma med teet nu, jag vill meditera nu, jag vill inte ha te"?

Är jag beredd att dö i varje ögonblick? Nej, verkligen inte. Kan jag släppa taget när det är dags att släppa taget? Kan jag leva i frid med döden ständigt hängande över mig, som ständigt återkommande upplevelser jag inte vill ha? Kan jag leva i nuet utan att snärja in mig i förhoppningar, farhågor, antaganden och slutsatser om den okända framtiden? Kan jag leva och vara vän med det faktum att jag inte vet, att jag inte vet hur det ska sluta, vad som ska hända, vad som ska komma?

Kan jag leva med det okända, det jag inte känner, hela tiden närvarande? Vadsomhelst kan hända, närsomhelst, och jag har ingen aning, verkligen ingen aning. Det enda jag verkligen kan veta, känna, är nuet. Allt annat är minnen av det förflutna eller föreställningar om framtiden - och det sker i nuet.

Kan jag släppa taget och acceptera att det är såhär livet är, fyllt med både födelse och död?

Svaret på alla frågor är nej - åtminstone som det ser ut nu. Hur det blir sen, det vet jag inte. Och det får jag lära mig att leva med...

Denna artikel är mitt lästips:
Ajahn Munindo - Living with dying