Mer än en gång har jag hört Ajahn Brahm prata om "the fault finding mind". The fault finding mind ger oss en del problem, det är när man söker fel hela tiden; vad som är fel med det här, fel med det där, fel med honom, med henne, med den religionen, det landet, fel fel fel. Vad som är fel med mig, vad jag borde vara men inte är, "jag borde inte söka fel, det är fel att söka fel", vad jag är men inte borde vara; ett slags kritiskt felfinneri, en slags oförmåga att vara nöjd.
Men är det inte så att det där gäckande nuet återkommer här? Pekar inte felfinneri bort från nuet? Är det inte så att felfinneri stänger en för nuet, att man söker sig bort från nuet, från det "som det är"? Är det inte så att förnöjsamhet öppnar en för nuet, gör en mottaglig för den sanning som bara finns i nuet? Blir det inte lättare att vara närvarande i här och nu om man är nöjd med det man har?
Jag tror det största problemet med felfinneri är att det lurar bort en från nuet, lurar en att tro att det är något annat än det man är och har som man behöver för att vara lycklig. Tänk om det är sant att evig frid finns här rakt framför oss, inom oss, just nu hela tiden, att vi inget behöver, att vi redan har allt, att evigt välbefinnande är möjligt att nå nu, här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar