Om jag inte tränar mindfulness, kommer jag bli en levande död. Jag tror jag såg en levande död idag, nej igår, eller idag? Det var en kvinna som kom in i butiken, hon sa inte ett ord, och avslöjade inte med en min om hon lade märke till oss - jag tror inte hon gjorde det, jag tror inte hon märkte att det var två andra människor där. Hon bara kom in, stirrade in i butiken, tog några steg, stod blickstilla och stirrade och gick sen ut igen.
Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu inser jag hur otäckt det var. Tänk att vara så instängd i sig själv, fången i sina egna tankar, att man är helt avskärmad från verkligheten, som en zombie, en levande död. Enda gången verkligheten lyckas ta sig igenom ens mur är vid de extrema fallen. När inget speciellt sker, går man på autopilot, flyr från en "trist" vardag in i sina tankar och fantasier... Man missar det speciella i "inget-speciellt", man missar livet, man är bara medveten när världen rämnar, när ljudet blir så högt att det är omöjligt att inte lägga märke till det.
Jag såg mig själv i den här kvinnan. Om jag fortsätter som nu, insnärjd i tankar, kommer jag bli ännu mer disträ och till slut som en levande död.
Jag vill inte vara fången mer, jag vill inte snabbspola livet till då det blir "intressant"; jag vill leva livet som det är, till fullo, uppleva det intressanta i det "ointressanta", då varje toalettbesök, varje måltid, varje samtal, blir ett spännande äventyr, vilket det redan är men jag märker det inte för jag går i funderingar och farhågor, förhoppningar och minnen. Jag vill vakna upp från drömmen, rakt in i nuet, i livet, i verkligheten. Vaken! Här och nu! Leva, jag vill leva.
3 kommentarer:
I min mening handlar inte sati om att man ska känna hur skönt det kittlar i snoppen när man kissar, utan att vara medveten om vad som leder vart. Man är uppmärksam på vilka intryck som leder till vilka sinnesströmmar, tar makten över kroppen och i förlängningen finner total sinnesro när man lärt sig "undvika" "fällorna" och så vidare, d.v.s. vilka begär som leder till avundsjuka o.s.v.
Som jag har uppfattat det är meningen med att leva i kloster att mängden sinnesintryck och bekymmer minskar, så man kan ägna sig åt meditation och förkovran med större koncentration.
Ur en elak synvinkel kan man nog mycket väl anklaga theravada för att uppmuntra ett liv som en zombie, utan tankar, bekymmer eller sinnesintryck.
Detta vet jag, men ändå tycker jag det är skönt att kissa, för att uttrycka det enkelt
miss you...
hampus:
Tack för din kommentar! :-)
Jag menade inte att allt blir skönt om det görs med mindfulness, jag uttryckte mig nog lite oklart. Att trampa en spik genom foten t.ex. kommer ju inte generera en skön känsla, även om man är mindful. Däremot behöver man inte lida av den obehagliga känslan. Man kan acceptera livet som det är: ibland skönt, ibland neutralt, ibland obehagligt.
Eller om man säger såhär, känslan i sig är ju varken obehaglig eller behaglig, däremot kan den uppfattas som antingen behaglig, obehaglig eller varken eller.
Känslor, och hur man uppfattar dessa känslor, är ju allt förgängliga fenomen. Det som man uppfattar som oskönt idag, kanske man uppfattar som skönt imorgon. Därför är uppfattningar inte pålitliga, och ska inte tas på för stort allvar. De är förgängliga, och inte absolut sanning.
Men med mindfulness accepterar man känslan som den är, och uppfattningen av den känslan, som den är. Man accepterar känslan av en spik i foten, uppfattningen av det hela som obehagligt, och det gör ont, men man lider inte.
Lol så mycket text. Hursomhelst, jag vet inte säkert, för jag har ingen egen insikt, men jag fortsätter praktisera. We shall see.
you:
miss you too...!
Skicka en kommentar