Christer Glenning testar en av de allra första miljöbilarna - 1992...! Volvo ECC. Projektet las tyvärr ner. Stadsjeepar sålde bättre. Kapitalismens kortsiktighet.
lördag, november 29, 2008
miljöbil
Christer Glenning testar en av de allra första miljöbilarna - 1992...! Volvo ECC. Projektet las tyvärr ner. Stadsjeepar sålde bättre. Kapitalismens kortsiktighet.
måndag, november 24, 2008
söndag, november 23, 2008
onsdag, november 19, 2008
D-vitamin-förgiftning
det här inlägget är mest bara för min egen skull.
Symptom på D-vitamin-förgiftning (överdosering av D-vitamin): minskad aptit, illamående, kräkningar. Dessa åtföljs ofta av: ökad urinering, törst, trötthet, svaghet, nervositet, klåda, njursvikt. Så om jag uppvisar dessa symptom, kan ni väl berätta för läkarna att jag kraftigt ökat mitt intag av D-vitamin?
Men risken är inte så stor verkar det som. 2004 rapporterades endast 284 fall av D-vitamin-överdosering i USA. Enligt engelska Wikipedia så har de flesta fall av överdosering skett i samband med produktions- och industri-olyckor. Enligt samma källa så kan ett intag på 2500 mikrogram per dag (100 000 IE) skapa giftiga nivåer av D-vitamin inom ett par månader. Det kosttillskott som innehåller mest per tablett, som jag hittat, innehåller 2000 IE (50 mikrogram) per tablett.
Jag har bara provat några dagar så det är alldeles för tidigt att säga om det alls har någon effekt. JAg vet inte hur länge jag måste prova för att veta vilka resultat det har, men jag kan tänka mig att det åtminstone är några veckor, innan den hypotetiska bristen förbytts i en stabil nivå.
Här är några länkar jag tittat på, som handlar om D-vitamin-brist och -intag, och vad det kan få för följder:
Kostdoktorn
Läkartidningen
Bums.nu
en forskares betraktelser
Symptom på D-vitamin-förgiftning (överdosering av D-vitamin): minskad aptit, illamående, kräkningar. Dessa åtföljs ofta av: ökad urinering, törst, trötthet, svaghet, nervositet, klåda, njursvikt. Så om jag uppvisar dessa symptom, kan ni väl berätta för läkarna att jag kraftigt ökat mitt intag av D-vitamin?
Men risken är inte så stor verkar det som. 2004 rapporterades endast 284 fall av D-vitamin-överdosering i USA. Enligt engelska Wikipedia så har de flesta fall av överdosering skett i samband med produktions- och industri-olyckor. Enligt samma källa så kan ett intag på 2500 mikrogram per dag (100 000 IE) skapa giftiga nivåer av D-vitamin inom ett par månader. Det kosttillskott som innehåller mest per tablett, som jag hittat, innehåller 2000 IE (50 mikrogram) per tablett.
Jag har bara provat några dagar så det är alldeles för tidigt att säga om det alls har någon effekt. JAg vet inte hur länge jag måste prova för att veta vilka resultat det har, men jag kan tänka mig att det åtminstone är några veckor, innan den hypotetiska bristen förbytts i en stabil nivå.
Här är några länkar jag tittat på, som handlar om D-vitamin-brist och -intag, och vad det kan få för följder:
Kostdoktorn
Läkartidningen
Bums.nu
en forskares betraktelser
tisdag, november 11, 2008
lite navelskåderi
Här följer en kronologisk översikt över min färd genom ångest och oro osv.
Våren 2006: Jag bestämmer att jag ska äta mindre, mycket mindre. Jag ska äta jättelite, så lite som möjligt. Jag vill bli mager, mycket mager, och jag vill vara asketisk, jag känner att det finns inget jag kan eller orkar bli bra på, men jag kan bli bra på att vara riktigt mager. Jag vill leva enkelt, mat ska bara vara till för att överleva. Gott eller lockande behöver det inte vara. Sagt och gjort. Jag börjar äta mindre, jag blir magrare. Det fungerar. Men det är lite jobbigt också, jag blir trött fort och orkar mindre.
Sommaren 2006: Jag åker till Taiwan. Jag fortsätter min asketiska diet där, men det är svårare att hålla koll. Jag känner alltid att jag ätit för mycket, jag har många tankar om mat. Jag fördjupar mig i buddhismen, men drabbas av något slags andlig kris och beslutar att jag inte är buddhist, bara en slags andlig vandrare.
Hösten 2006: Jag kommer tillbaka från Taiwan. Jag är desillusionerad och besviken. Det är något av en chock att komma tillbaka till västerlandet, det är svårt att stå ut i den annorlunda kulturen. Det är nu jag börjar få problem med nedstämdhet, sämre självförtroende, jag är rädd när jag är ute, det var jag aldrig i Taiwan.
Samtidigt försöker jag hitta tillbaka till den stränga diet jag hade innan jag for till Taiwan, men jag har glömt hur det var jag gjorde. Jag försöker äta liknande mat som jag åt i Taiwan, eftersom jag gått ner flera kilo där borta. Funderingar ikring hur lite man kan äta utan att ämnesomsättningen saktas ner upptar en stor del av min tid: jag vill ligga precis på gränsen. Jag återupptar buddhismen, men läser inte så mycket.
Början av 2007: Jag tror mig hittat nån slags balans för hur lite jag kan äta utan att sakta ner ämnesomsättningen, men det är svårt. Jag försöker hitta nåt sätt att lura kroppen att hålla igång ämnesomsättningen. Jag börjar läsa mer buddhistiska böcker, men samtidigt går jag en skrivkurs och ska skriva en längre historia som ska utspelas i Kina så jag läser en massa böcker om Kina också. Jag börjar få större problem med nedstämdhet, och svårt att umgås med människor. Det är inget som direkt bekymrar mig.
Våren 2007: Jag har blivit klar med berättelsen, och övergår nu till att bara läsa buddhistiska böcker. Ju sämre jag mår, desto mer läser jag. Jag äter lite mat, för lite mat. Fortfarande är jag såklart ute och promenerar överallt, och tröttar ut mig.
Jag börjar se världen på ett ensidigt sätt, jag sviker en vän som har "kniven på strupen" pga. att jag tror att det vore fel moraliskt att hjälpa. Jag är fullständigt okänslig och kan inte se ur vännens perspektiv. Samtidigt får jag information som motstrider vännens berättelse och det bidrar till att jag verkligen inte vet vad som är rätt. Under sommaren ändrar jag mig plötsligt när jag får klart för mig hur illa det är för vännen och jag ställer allt tillrätta just innan det blir för sent. Det är jag glad för, men än idag har jag ibland samvetskval för hur illa det kunde ha gått och hur svårt det måste varit för min vän under den tid då jag sa att jag inte skulle hjälpa denne.
April 2007: Jag är i Borås några dagar, där jag planerar att studera till hösten. Jag har inget att göra, så jag promenerar omkring 5 - 6 timmar per dag. Jag får min första mildare ångestattack, inne på Willys. Senare inser jag att inte kan bo i Borås, och jag väljer lyckligtvis Umeå istället.
Maj 2007: Jag börjar meditera varje dag. Samtidigt läser jag bara buddhistiska böcker och buddhistiska hemsidor. Jag har inte lust att göra något annat. Tycker det är svårt att träffa människor. Jag tänker på buddhismen nästan hela tiden, och på att inte äta för mycket. Världen blir mer svart-vit på sätt och vis. Jag blir mer och mer överkänslig, tål inte skämt, tar saker och ting för allvarligt.
Sommaren 2007: Jag känner att jag behöver paus från den buddhistiska litteraturen, men det struntar jag i, jag matar på med mer böcker.
Hösten 2007: Jag flyttar till Umeå. Jag får svårare problem med nedstämdhet, jag får svårt att sova några nätter per månad. Jag träffar nya vänner, och min värld ljusnar för ett tag. Under tiden fortsätter jag min stränga kost, och äter fortfarande för lite. Jag har såklart yrsel och trötthet ibland. Det är svårt att bry sig om kurslitteraturen, jag bara läser buddhist-böcker och -texter.
December 2007, januari 2008: Min värld blir mörkare igen, jag börjar bli allt mer nedstämd allt oftare. Återigen börjar jag få svårt att umgås med människor, min hjärna fungerar inte riktigt, vet inte vad jag ska säga. Jag är överkänslig, tar för hårt på saker och ting.
Februari, mars 2008: Jag börjar bli nedstämd och deppig i princip varje dag. Jag börjar bli rädd för människor, att vistas ute på stan blir tungt, det känns som att alla tittar på mig och ser ner på mig. Jag mediterar fortfarande varje dag, jag äter för lite mat, och läser jättemycket om buddhismen.
Slutet av mars 2008: Plötsligt får jag allvarligare sömnproblem, jag sover inte bra på flera veckor. Samtidigt blir jag mer nedstämd och deprimerad, och överkänslig och orolig. Jag får mildare ångestattacker och yrsel ibland. Jag tror alltid att det värsta ska hända. Jag är ibland rädd att jag ska bli tokig. Jag börjar nu trappa ned på buddhismen.
April 2008: Det börjar gå upp för mig att kroppen behöver näring, den behöver mat. Jag promenerar alltid så mycket och äter så lite - det kan man inte göra. Jag börjar äta bättre. Det verkar som att jag blir bättre, jag sover bättre, börjar må bättre, men att jag samtidigt inte riktigt är mig själv och att jag får återfall med jämna mellanrum.
Maj 2008: Jag slutar meditera för gott. Jag lägger buddhist-böcker och dylikt på hyllan. Jag tar en paus från buddhism och andlighet. Jag äter rejält med mat.
Sommaren 2008: Jag har stunder då jag mår bättre än jag kan minnas att jag gjort på väldigt länge på 2 år kanske, samtidigt är jag inte riktigt mig själv och jag får återfall emellanåt. Jag äter ordentligt med stabil mat. Tar alltid med mig en matlåda, var jag än går.
Hösten 2008: Det går upp och ner, känner mig inte riktigt stabil men inte lika illa som våren. Får sömnproblem ibland, men inte lika ofta som på våren och sommaren. Jag har helt lagt av med buddhismen, även om jag fortsätter vara buddhist - jag blir mer som en riktigt asiatisk lekmannabuddhist: obekymrad, ser inte saker och ting svart-vit, gladare, tar saker och ting inte lika allvarligt.
Jag kan vara rätt glad, det blir lättare att träffa människor, jag börjar få tillbaka intressen som jag hade tidigare innan jag började att bara läsa buddhistböcker. Samtidigt tillåter jag mig vara ordentligt lat och ser på Seinfeld-DVD ibland hela dagar. De är otroligt roliga, verkligen riktigt roliga. Jag sitter i fåtöljen och skrattar högt. Seinfeld-tv-serien är ju genialisk.
Jag är inte frisk ännu, det verkar som att jag överansträngt mig - säkert både fysiskt och psykiskt. Jag behöver vila, kroppen behöver vila, psyket behöver vila. Inget av dem orkar ta itu med några tyngre saker. Samtidigt får jag ännu återfall, men det verkar som att jag kan ringa in varför nu: det verkar som att det har att göra med hur mycket jag anstränger mig. Om jag anstränger mig för mycket, antingen jättemycket på en enda gång eller lite grann flera dagar i rad, så kommer problemen tillbaka och det verkar som att en slags fysisk utmattning uppträder i samband med dessa återfall av depression, ångest och sömnproblem. Men det är sällan bara en orsak till nedstämdhet och dylikt. Samtidigt kan jag tänka mig att det att jag åt för lite och gjorde för mycket är den största orsaken till mina bryderier + att jag fördjupade mig i religiösa funderingar och mediterade, och flyttade till en ny stad - allt på en å samma gång.
Jag väntar ivrigt på svaren på blodproven jag lämnade till vårdcentralen, om jag har nån näringsbrist. Nån borde jag ha dragit på mig under de där två åren när jag åt för lite.
Det känns som att livet sakta återvänder efter 2 år, som det var innan 2006, och ja kanske egentligen till och med bättre än då på vissa sätt. Jag håller på bli den rätt glada och inte så bekymrade person som jag för det mesta var förut, plus att buddhismen lärt mig att skuldkänslor inte är till någon nytta.
Jag ska avsluta med crazy Joe Davola.
Våren 2006: Jag bestämmer att jag ska äta mindre, mycket mindre. Jag ska äta jättelite, så lite som möjligt. Jag vill bli mager, mycket mager, och jag vill vara asketisk, jag känner att det finns inget jag kan eller orkar bli bra på, men jag kan bli bra på att vara riktigt mager. Jag vill leva enkelt, mat ska bara vara till för att överleva. Gott eller lockande behöver det inte vara. Sagt och gjort. Jag börjar äta mindre, jag blir magrare. Det fungerar. Men det är lite jobbigt också, jag blir trött fort och orkar mindre.
Sommaren 2006: Jag åker till Taiwan. Jag fortsätter min asketiska diet där, men det är svårare att hålla koll. Jag känner alltid att jag ätit för mycket, jag har många tankar om mat. Jag fördjupar mig i buddhismen, men drabbas av något slags andlig kris och beslutar att jag inte är buddhist, bara en slags andlig vandrare.
Hösten 2006: Jag kommer tillbaka från Taiwan. Jag är desillusionerad och besviken. Det är något av en chock att komma tillbaka till västerlandet, det är svårt att stå ut i den annorlunda kulturen. Det är nu jag börjar få problem med nedstämdhet, sämre självförtroende, jag är rädd när jag är ute, det var jag aldrig i Taiwan.
Samtidigt försöker jag hitta tillbaka till den stränga diet jag hade innan jag for till Taiwan, men jag har glömt hur det var jag gjorde. Jag försöker äta liknande mat som jag åt i Taiwan, eftersom jag gått ner flera kilo där borta. Funderingar ikring hur lite man kan äta utan att ämnesomsättningen saktas ner upptar en stor del av min tid: jag vill ligga precis på gränsen. Jag återupptar buddhismen, men läser inte så mycket.
Början av 2007: Jag tror mig hittat nån slags balans för hur lite jag kan äta utan att sakta ner ämnesomsättningen, men det är svårt. Jag försöker hitta nåt sätt att lura kroppen att hålla igång ämnesomsättningen. Jag börjar läsa mer buddhistiska böcker, men samtidigt går jag en skrivkurs och ska skriva en längre historia som ska utspelas i Kina så jag läser en massa böcker om Kina också. Jag börjar få större problem med nedstämdhet, och svårt att umgås med människor. Det är inget som direkt bekymrar mig.
Våren 2007: Jag har blivit klar med berättelsen, och övergår nu till att bara läsa buddhistiska böcker. Ju sämre jag mår, desto mer läser jag. Jag äter lite mat, för lite mat. Fortfarande är jag såklart ute och promenerar överallt, och tröttar ut mig.
Jag börjar se världen på ett ensidigt sätt, jag sviker en vän som har "kniven på strupen" pga. att jag tror att det vore fel moraliskt att hjälpa. Jag är fullständigt okänslig och kan inte se ur vännens perspektiv. Samtidigt får jag information som motstrider vännens berättelse och det bidrar till att jag verkligen inte vet vad som är rätt. Under sommaren ändrar jag mig plötsligt när jag får klart för mig hur illa det är för vännen och jag ställer allt tillrätta just innan det blir för sent. Det är jag glad för, men än idag har jag ibland samvetskval för hur illa det kunde ha gått och hur svårt det måste varit för min vän under den tid då jag sa att jag inte skulle hjälpa denne.
April 2007: Jag är i Borås några dagar, där jag planerar att studera till hösten. Jag har inget att göra, så jag promenerar omkring 5 - 6 timmar per dag. Jag får min första mildare ångestattack, inne på Willys. Senare inser jag att inte kan bo i Borås, och jag väljer lyckligtvis Umeå istället.
Maj 2007: Jag börjar meditera varje dag. Samtidigt läser jag bara buddhistiska böcker och buddhistiska hemsidor. Jag har inte lust att göra något annat. Tycker det är svårt att träffa människor. Jag tänker på buddhismen nästan hela tiden, och på att inte äta för mycket. Världen blir mer svart-vit på sätt och vis. Jag blir mer och mer överkänslig, tål inte skämt, tar saker och ting för allvarligt.
Sommaren 2007: Jag känner att jag behöver paus från den buddhistiska litteraturen, men det struntar jag i, jag matar på med mer böcker.
Hösten 2007: Jag flyttar till Umeå. Jag får svårare problem med nedstämdhet, jag får svårt att sova några nätter per månad. Jag träffar nya vänner, och min värld ljusnar för ett tag. Under tiden fortsätter jag min stränga kost, och äter fortfarande för lite. Jag har såklart yrsel och trötthet ibland. Det är svårt att bry sig om kurslitteraturen, jag bara läser buddhist-böcker och -texter.
December 2007, januari 2008: Min värld blir mörkare igen, jag börjar bli allt mer nedstämd allt oftare. Återigen börjar jag få svårt att umgås med människor, min hjärna fungerar inte riktigt, vet inte vad jag ska säga. Jag är överkänslig, tar för hårt på saker och ting.
Februari, mars 2008: Jag börjar bli nedstämd och deppig i princip varje dag. Jag börjar bli rädd för människor, att vistas ute på stan blir tungt, det känns som att alla tittar på mig och ser ner på mig. Jag mediterar fortfarande varje dag, jag äter för lite mat, och läser jättemycket om buddhismen.
Slutet av mars 2008: Plötsligt får jag allvarligare sömnproblem, jag sover inte bra på flera veckor. Samtidigt blir jag mer nedstämd och deprimerad, och överkänslig och orolig. Jag får mildare ångestattacker och yrsel ibland. Jag tror alltid att det värsta ska hända. Jag är ibland rädd att jag ska bli tokig. Jag börjar nu trappa ned på buddhismen.
April 2008: Det börjar gå upp för mig att kroppen behöver näring, den behöver mat. Jag promenerar alltid så mycket och äter så lite - det kan man inte göra. Jag börjar äta bättre. Det verkar som att jag blir bättre, jag sover bättre, börjar må bättre, men att jag samtidigt inte riktigt är mig själv och att jag får återfall med jämna mellanrum.
Maj 2008: Jag slutar meditera för gott. Jag lägger buddhist-böcker och dylikt på hyllan. Jag tar en paus från buddhism och andlighet. Jag äter rejält med mat.
Sommaren 2008: Jag har stunder då jag mår bättre än jag kan minnas att jag gjort på väldigt länge på 2 år kanske, samtidigt är jag inte riktigt mig själv och jag får återfall emellanåt. Jag äter ordentligt med stabil mat. Tar alltid med mig en matlåda, var jag än går.
Hösten 2008: Det går upp och ner, känner mig inte riktigt stabil men inte lika illa som våren. Får sömnproblem ibland, men inte lika ofta som på våren och sommaren. Jag har helt lagt av med buddhismen, även om jag fortsätter vara buddhist - jag blir mer som en riktigt asiatisk lekmannabuddhist: obekymrad, ser inte saker och ting svart-vit, gladare, tar saker och ting inte lika allvarligt.
Jag kan vara rätt glad, det blir lättare att träffa människor, jag börjar få tillbaka intressen som jag hade tidigare innan jag började att bara läsa buddhistböcker. Samtidigt tillåter jag mig vara ordentligt lat och ser på Seinfeld-DVD ibland hela dagar. De är otroligt roliga, verkligen riktigt roliga. Jag sitter i fåtöljen och skrattar högt. Seinfeld-tv-serien är ju genialisk.
Jag är inte frisk ännu, det verkar som att jag överansträngt mig - säkert både fysiskt och psykiskt. Jag behöver vila, kroppen behöver vila, psyket behöver vila. Inget av dem orkar ta itu med några tyngre saker. Samtidigt får jag ännu återfall, men det verkar som att jag kan ringa in varför nu: det verkar som att det har att göra med hur mycket jag anstränger mig. Om jag anstränger mig för mycket, antingen jättemycket på en enda gång eller lite grann flera dagar i rad, så kommer problemen tillbaka och det verkar som att en slags fysisk utmattning uppträder i samband med dessa återfall av depression, ångest och sömnproblem. Men det är sällan bara en orsak till nedstämdhet och dylikt. Samtidigt kan jag tänka mig att det att jag åt för lite och gjorde för mycket är den största orsaken till mina bryderier + att jag fördjupade mig i religiösa funderingar och mediterade, och flyttade till en ny stad - allt på en å samma gång.
Jag väntar ivrigt på svaren på blodproven jag lämnade till vårdcentralen, om jag har nån näringsbrist. Nån borde jag ha dragit på mig under de där två åren när jag åt för lite.
Det känns som att livet sakta återvänder efter 2 år, som det var innan 2006, och ja kanske egentligen till och med bättre än då på vissa sätt. Jag håller på bli den rätt glada och inte så bekymrade person som jag för det mesta var förut, plus att buddhismen lärt mig att skuldkänslor inte är till någon nytta.
Jag ska avsluta med crazy Joe Davola.
tisdag, november 04, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)