Tar det lugnt, tar det med ro

Man behöver egentligen inte göra så mycket av det som samhället på sätt och vis uppmanar oss att göra, tror jag. Faktum är att jag tror det är ganska meningslöst att göra det mesta. Man får höra att man måste ligga i, ligga på, inte vila, göra göra göra, för att få allt det där man vill ha. Samhället förespråkar inte direkt att vi ska sitta ner och göra ingenting.

Hmm jag tror inte det är sant. Jag tror man kan få slita på och göra göra göra, och det kanske inte händer något alls. Varför? Karman (eller kamman) finns inte, orsakerna finns inte och därför finns inte resultaten.

Jag tror jag bara behöver praktisera väl, så kommer det mesta att ordna sig. Jag behöver inte göra så mycket mer än det. En partner kommer komma, ett jobb kommer komma, allt kommer falla på plats, bara jag praktiserar buddhismen väl, gör mitt bästa för att följa de fem träningsreglerna.

Jag kan nog inte sitta med armarna i kors hela dagarna, men jag behöver inte göra för mycket, bara precis lagom. Det viktigaste är att praktisera väl, och dyka upp på rätt plats vid rätt tid. Och det som får mig att dyka upp på rätt plats vid rätt tid? Buddhistisk praktik.

Så det kommer ordna sig, bara jag praktiserar. Jag behöver inte vara orolig för mat och pengar, "everything belongs". Jag är här, precis här, med allt, hela tiden. Jag ser det förstås inte, inte just nu, men en dag ska jag se allt och då kommer jag inte längre vara rädd för döden. Då kommer jag inte vara rädd för något.

Det är här nu redan, jag ser det inte just nu, att det är bra som det är, att jag inte behöver bli något, att jag redan är. Det ser jag inte, jag ser inte att jag inte behöver göra något alls, ingenting. Jag ser det inte. Jag förstår det inte. Men jag har en del förtroende för vägen.

Så jag tror jag kan ta det rätt lugnt, bara vara mån om att följa de fem träningsreglerna och så vara närvarande och vaksam. Det är allt. Då kommer det ordna sig. Ok, man kanske inte kan göra ingenting, inte precis ingenting, men man behöver inte göra mycket, och framförallt inte det som samhället tror att man måste göra. Och man kan ta det lugnt medan man gör det man gör; den buddhistiska praktiken.

Samhället är ganska specialinriktat, och ser bara till en liten punkt av tillvaron. Med buddhistisk praktik får vi större perspektiv, en helhetsbild. Vi får större ro och tolerans. Tror du på mig? Tror du på dig själv, på din egen förmåga? Tror du på vägen? Tror du på karma? Kan du ta det lugnt, stressa av, sitta ner emellanåt och göra ingenting? Tror du att du kan vara lycklig om du slutar slå ihjäl insekter, slutar dricka alkohol? Litar du på vägen?

Om jag gör det, så kan jag hoppa när det är dags att hoppa, när det inte längre finns något annat val än att hoppa. För då ser jag att det är ingen fara, att "jag" redan är allt, att jag är med allt överallt och att det inte finns någonstans jag inte är med allt. Då kan jag dö och det är ingen fara, då kan jag leva och det är ingen fara. Det är inget som slutar med döden, inget som börjar med födelsen, det bara fortsätter, hela tiden i förändring, från ett ögonblick till nästa.

Men än så länge är jag rädd, eller snarare; insnärjd i rädsla. Men jag har en del förtroende, tillräckligt för att bemöda mig om att följa de fem träningsreglerna.

the fault finding mind

Mer än en gång har jag hört Ajahn Brahm prata om "the fault finding mind". The fault finding mind ger oss en del problem, det är när man söker fel hela tiden; vad som är fel med det här, fel med det där, fel med honom, med henne, med den religionen, det landet, fel fel fel. Vad som är fel med mig, vad jag borde vara men inte är, "jag borde inte söka fel, det är fel att söka fel", vad jag är men inte borde vara; ett slags kritiskt felfinneri, en slags oförmåga att vara nöjd.

Men är det inte så att det där gäckande nuet återkommer här? Pekar inte felfinneri bort från nuet? Är det inte så att felfinneri stänger en för nuet, att man söker sig bort från nuet, från det "som det är"? Är det inte så att förnöjsamhet öppnar en för nuet, gör en mottaglig för den sanning som bara finns i nuet? Blir det inte lättare att vara närvarande i här och nu om man är nöjd med det man har?

Jag tror det största problemet med felfinneri är att det lurar bort en från nuet, lurar en att tro att det är något annat än det man är och har som man behöver för att vara lycklig. Tänk om det är sant att evig frid finns här rakt framför oss, inom oss, just nu hela tiden, att vi inget behöver, att vi redan har allt, att evigt välbefinnande är möjligt att nå nu, här och nu.

Ingenting

Jag bestämde mig för att göra ingenting idag, en kort stund. Att bara sitta och vara uppmärksam, inte förlora mig i tankar, bara lyssna, och se. Inte läsa, inte skriva, inte meditera. Inte prata. Bara vara öppen.

Inte för att jag tror att tankar i sig är något problem. Låt dem komma och gå, jag kan inte stoppa dem. Problem blir de när jag snärjer in mig i dem, förlorar mig i dem, glömmer av mig, "tappar" uppmärksamheten. Det är då jag slutar göra "ingenting" och börjar göra någonting.

Så jag satt och försökte göra ingenting. Vanligtvis fyller jag min dag med aktiviteter, skyndar från det ena till det andra, utan att stanna upp.

Jag tror visdom, insikt och medkänsla, finns där hela tiden, men att vi inte ser dem för att vi alltid är så upptagna med att förlora oss själva i olika sysslor och aktiviteter. Jag tror det är när vi stannar och slutar snärja in oss i än det ena än det andra, och stannar tillräckligt länge, som insikt och medkänsla framträder för oss, kommer ut ur skuggorna så att säga. Jag tror det finns där hela tiden och att vi bara behöver lyssna.

Men för att kunna ha ron att vara stilla och lyssna behöver vi ha en moralisk grund, och för mig består den moraliska grunden av att jag försöker följa de fem träningsreglerna.

När jag satt där och lyssnade kom jag på mig själv med att förlora mig i olika tankar och tolkningar av vad jag såg och hörde. Jag märkte rastlöshet, en känsla av att jag borde gå och göra någonting. Jag tror många idag känner såhär, känner sig onyttiga om de inte alltid gör nånting. Att göra ingenting har inte så hög status. Om nån skulle fråga, "vad gjorde du igår?" och man svarar, "igår gjorde jag ingenting", hur låter det? "Jag lyssnade på trafiken, på vinden som blåste i träden, jag tittade på blommorna vid sidan av vägen." Vad kallas det för idag, med två ord? "Lata sig", vilket har en negativ klang.

Vi har nog en kulturell betingning att göra saker; lyssna på musik, se på teve, jobba, sporta, läsa, tänka, umgås, prata, festa; vi går från aktivitet till aktivitet, hela tiden vill vi hålla oss sysselsatta, hela tiden måste vi ha nåt ljud som... som vad? Håller tystnaden och tristessen borta? Nåt som håller oss sysselsatta hela tiden. Varför? Jag tror det är en kulturell betingning; det är såhär vi gör här - vi gör saker, pratar om saker, tänker - tänker djupa tankar om att göra ingenting, och skriver blogginlägg om att göra ingenting, istället för att faktiskt göra ingenting. Ja, så ser det ut för mig; jag fyller min dag med aktiviteter och tankar. Och pratar, och detta skymmer sikten.

Nu ska jag börja öva ingenting, att göra ingenting, säga ingenting, tänka ingenting. Det bästa vore om jag kunde göra ingenting fast jag gör någonting. Alltså att vara uppmärksam och öppen för nuet, att inte snärja in mig i tankar och känslor, men vara närvarande. Då gör jag ingenting - hela tiden. Som så många buddhister sagt; att vara ingen, på väg ingenstans.

Inte min blogg

Det här är inte min blogg. Det är inte jag som skriver den här bloggen. Vem är det som skriver den här bloggen? Det är en vilja att skriva den här bloggen som skriver, det är känslor som skriver, det är minnen, hågkomster, funderingar, undersökande, det är händer, det är en kropp, ett huvud, en hjärna - helt enkelt en samling olika komponenter som skriver den här bloggen.

Bloggen är beroende av den här samlingen komponenter, de här komponenterna i sin tur är beroende av böcker, mat, sömn, språk, vänner, familj, omgivning, Sverige och kungen, Norge, Europa, världen, solen, stjärnorna, universum - allt! Det finns inget jag här nånstans, neej jag måste gå ur vägen för att den här bloggen ska bli skriven. Jag vill bara lata mig, jag vill bara ha allt bra, och inget dåligt, jag vill bara ha mycket men göra litet. Nej det är inte jag som skriver den här bloggen. Det gör vi allihop. Tack till oss!

Allt gott till oss som skriver den här bloggen!

nåt slags spel

Många människor, exempelvis jag, har dramer och historier vi hittar på där vi själva spelar huvudrollen. Men det är inte på riktigt, det är nåt slags spel där vi blir viktigare än vi är, för vi tror att vi måste vara viktiga för att duga, för att vara "värd" nåt.

Vi tror att om vi inte är perfekta, starka, kloka, smarta, snygga, så är vi dåliga. Så vi måste hitta på en massa historier för att vi är så hårda mot oss själva, för att vi tror att det inte är okej att vara otillräcklig, att vara mänsklig. Men det är okej, det är helt okej.

Vägen och samhället

Buddhismen är, vad jag tror, en systematisering och kategorisering av en väg som finns tillgänglig, för alla, alltid. Jag börjar bli allt mer säker på att taoismen är en annan kulturs systematisering och kategorisering av samma väg. Alltså, samma väg fast beskriven med olika språk. Jag kan tycka att buddhismen är denna världs bästa och klaraste beskrivning av denna väg. Så jag håller mig till buddhismen, även om jag kan finna inspiration i taoismen.

Sanningen som den här vägen leder till är dold bakom våra "insnärjningars" slöjor, lager på lager av täckande slöjor. När man vandrar vägen går man framåt, genom dessa lager, vidare inåt mot sanningens "realisation", insikten, "uppvaknandet", då man skådar sanningen och erfar den största friden och välbefinnandet.

Den här vägen finns möjlighet att vandra för oss, om vi vill. Den tycks dock gå på tvärs med vårt konsumtionssamhälle, där det förespråkas samlande, köpande, konsumerande, använd släng - köp nytt. Det fortsätter i en allt snabbare takt; skaffa, ta i besittning, äg, bli, gör, ge efter för och hänge sig åt alla begär även om någon annan kommer i kläm. När något eller någon inte längre ger en kickar av tillfredsställelse, skyndar man vidare. Skaffa så mycket som möjligt. Likt skator som slåss över en död råtta bråkar vi med varandra om pengar och status.

Mjölka ut så mycket vinst och njutning som möjligt och skynda sedan vidare, snabba snabba, skynda skynda innan någon annan hinner före, girigt neurotiskt gripande efter mer, större, bättre... När får vi tid att stanna? När ska vi släppa taget och genomskåda illusionen?

Vi skyndar vidare, oroligt sökande och jämförande, var ligger vi på skalan...? Rastlösa, uttråkade, likgiltiga, disträ, söker oss mot stort ljud och blinkande ljus...

Men vägen lämnar allt det där på sätt och vis, vägen förespråkar återhållsamhet, ödmjukhet, nedtoning, tystnad, stillhet, att stanna, att släppa taget, att vara nöjd med det man har. Att leva enkelt. Släpp taget, mer och mer, vara i samklang med det som är oundvikligt, göra vad som kan och bör göras, men inte mer och utan att lämna ett enda spår, att brinna upp i varje ögonblick som en ordentlig brasa!

Att se sin samhörighet med allt och därför vara inget. Engagemang och medkänsla kommer ur det här.

Konsumtionssamhället förespråkar att samla på sig och förinta, distraktion, och att göra sig av med. Vägen förespråkar, kräver, att släppa taget med visdom, närvaro, låta det som inte kan ändras vara. Där ur kommer sann frid, kärlek, koncentration. Tror jag.

Det är när man övergett allt, övergett också övergivandet, och därför "hamnar" i nuet, i "här:et", som man skådar sanningen i vitögat, är sanningen. Man ser att man är ett med allt, att man redan och alltid hela tiden haft allt, att inget någonsin saknades. Att det inte finns "ett med allt", utan bara "allt". Allt allt allt, nån gör nåt, nåt nåt nåt.... Det är väl kanske det som är Nibbana/Nirvana.

Jag vet inte själv riktigt vad jag pratar om...

byter bild igen

Jag måste byta bild, den ser ju för dyster ut den här bilden, tagen ur sitt sammanhang. Det var inte meningen, vi hade kul när vi tog den och vi tyckte den såg rolig ut. Men för sig ser den väldigt dyster ut, och det vill jag inte, för världen är inte dyster. Det finns dysterhet i världen, det kan man knappast förneka, men inte bara. Det finns mycket annat också.

ett ögonblick av närvaro

Vad är det här Buddha Dhamma / Buddha Dharma? Vad betyder det? Vad är det här livet? Det här universum? Om allt är Dhamma, var hamnar man då? Här och nu, allt vad man har här och nu är Dhamma. Och då behöver man inget annat. Vad betyder det här? Det är för reflektion, inte för att bilda åsikter ikring, för undersökning, för vetande av egen erfarenhet.

Allt vad man gör i buddhismen är olika konventioner man använder sig av, medel. Moral är ett medel, ett fordon - som tar oss vart? Till nuet, det här ständigt närvarande nuet.

Det finns alltid ett nuet, var man än går, vad man än gör, så finns det alltid ett nuet. Nuet är hela tiden, överallt. Vad betyder det? Det är nyckeln till alltihopa tror jag. Nuet är tidlöst.

Att vakna upp till det här nuet, hur det än ser ut, det är det det handlar om, att öppna upp för nuet. Att ta in det, att acceptera det såsom ett rådande tillstånd. Ett ögonblick av närvaro i nuet är ett levande ögonblick.

att vara tyst

Innan jag ska säga nåt kontroversiellt, nåt kritiskt - ägna en kort stund att reflektera över döden. Känns det fortfarande viktigt att ge nån "en släng av sleven"? Känns det fortfarande som nåt som behöver sägas, nåt som jag kan tänka mig att leva med om det skulle bli det sista som jag säger till den personen?

Reflektera över tystnaden. Kommer mina ord förbättra tystnaden? Om inte, så är det bättre att jag förblir tyst.

Det borde jag ha tänkt på idag.

en levande död

Om jag inte tränar mindfulness, kommer jag bli en levande död. Jag tror jag såg en levande död idag, nej igår, eller idag? Det var en kvinna som kom in i butiken, hon sa inte ett ord, och avslöjade inte med en min om hon lade märke till oss - jag tror inte hon gjorde det, jag tror inte hon märkte att det var två andra människor där. Hon bara kom in, stirrade in i butiken, tog några steg, stod blickstilla och stirrade och gick sen ut igen.

Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu inser jag hur otäckt det var. Tänk att vara så instängd i sig själv, fången i sina egna tankar, att man är helt avskärmad från verkligheten, som en zombie, en levande död. Enda gången verkligheten lyckas ta sig igenom ens mur är vid de extrema fallen. När inget speciellt sker, går man på autopilot, flyr från en "trist" vardag in i sina tankar och fantasier... Man missar det speciella i "inget-speciellt", man missar livet, man är bara medveten när världen rämnar, när ljudet blir så högt att det är omöjligt att inte lägga märke till det.

Jag såg mig själv i den här kvinnan. Om jag fortsätter som nu, insnärjd i tankar, kommer jag bli ännu mer disträ och till slut som en levande död.

Jag vill inte vara fången mer, jag vill inte snabbspola livet till då det blir "intressant"; jag vill leva livet som det är, till fullo, uppleva det intressanta i det "ointressanta", då varje toalettbesök, varje måltid, varje samtal, blir ett spännande äventyr, vilket det redan är men jag märker det inte för jag går i funderingar och farhågor, förhoppningar och minnen. Jag vill vakna upp från drömmen, rakt in i nuet, i livet, i verkligheten. Vaken! Här och nu! Leva, jag vill leva.

Ingen fasta

Jag avbröt mina planer på att fasta redan igår kväll när jag blev så himla hungrig, ja, jag hade alltså inte ens börjat fasta ännu, förrän jag ångrade mig. Varför? Jo det ska jag tala om för er; jag är skinn å ben, skinn å ben säger jag, det finns inget att ta av... Det enda som skulle hända är att de minimala muskler jag faktiskt har skulle försvinna om jag fastade... LoL... Dessutom, det som jag behöver nu är inte att gå omkring å vara hungrig och miserabel, det jag behöver nu är att träna "mindfulness"...

Då tänkte jag att jag kan ju öva att äta enkel mat, som inte är så speciellt, men LoL det gör jag ju redan... Det finns inget att hämta där, i matvägen för mig helt enkelt.

Fasta

Imorgon måndag börjar jag fasta. Jag ska testa och se hur många dagar (eller timmar LoL) som jag klarar det. Jag vill veta vilka sinnestillstånd som kommer dyka upp, en del säger att de behöver mindre sömn när de äter mindre, så jag ska se om det stämmer.

Ikväll (läs: i natt) äter jag mina kvälls-havregryn, sen är det ät-stopp. Bara te och askorbinsyra (C-vitamin) utblandat i vatten ska jag dricka.

Jag kommer rapportera här på bloggen hur det går, oavsett om det håller bara i några timmar eller om det blir en dag åtminstone.