Vägen och samhället

Buddhismen är, vad jag tror, en systematisering och kategorisering av en väg som finns tillgänglig, för alla, alltid. Jag börjar bli allt mer säker på att taoismen är en annan kulturs systematisering och kategorisering av samma väg. Alltså, samma väg fast beskriven med olika språk. Jag kan tycka att buddhismen är denna världs bästa och klaraste beskrivning av denna väg. Så jag håller mig till buddhismen, även om jag kan finna inspiration i taoismen.

Sanningen som den här vägen leder till är dold bakom våra "insnärjningars" slöjor, lager på lager av täckande slöjor. När man vandrar vägen går man framåt, genom dessa lager, vidare inåt mot sanningens "realisation", insikten, "uppvaknandet", då man skådar sanningen och erfar den största friden och välbefinnandet.

Den här vägen finns möjlighet att vandra för oss, om vi vill. Den tycks dock gå på tvärs med vårt konsumtionssamhälle, där det förespråkas samlande, köpande, konsumerande, använd släng - köp nytt. Det fortsätter i en allt snabbare takt; skaffa, ta i besittning, äg, bli, gör, ge efter för och hänge sig åt alla begär även om någon annan kommer i kläm. När något eller någon inte längre ger en kickar av tillfredsställelse, skyndar man vidare. Skaffa så mycket som möjligt. Likt skator som slåss över en död råtta bråkar vi med varandra om pengar och status.

Mjölka ut så mycket vinst och njutning som möjligt och skynda sedan vidare, snabba snabba, skynda skynda innan någon annan hinner före, girigt neurotiskt gripande efter mer, större, bättre... När får vi tid att stanna? När ska vi släppa taget och genomskåda illusionen?

Vi skyndar vidare, oroligt sökande och jämförande, var ligger vi på skalan...? Rastlösa, uttråkade, likgiltiga, disträ, söker oss mot stort ljud och blinkande ljus...

Men vägen lämnar allt det där på sätt och vis, vägen förespråkar återhållsamhet, ödmjukhet, nedtoning, tystnad, stillhet, att stanna, att släppa taget, att vara nöjd med det man har. Att leva enkelt. Släpp taget, mer och mer, vara i samklang med det som är oundvikligt, göra vad som kan och bör göras, men inte mer och utan att lämna ett enda spår, att brinna upp i varje ögonblick som en ordentlig brasa!

Att se sin samhörighet med allt och därför vara inget. Engagemang och medkänsla kommer ur det här.

Konsumtionssamhället förespråkar att samla på sig och förinta, distraktion, och att göra sig av med. Vägen förespråkar, kräver, att släppa taget med visdom, närvaro, låta det som inte kan ändras vara. Där ur kommer sann frid, kärlek, koncentration. Tror jag.

Det är när man övergett allt, övergett också övergivandet, och därför "hamnar" i nuet, i "här:et", som man skådar sanningen i vitögat, är sanningen. Man ser att man är ett med allt, att man redan och alltid hela tiden haft allt, att inget någonsin saknades. Att det inte finns "ett med allt", utan bara "allt". Allt allt allt, nån gör nåt, nåt nåt nåt.... Det är väl kanske det som är Nibbana/Nirvana.

Jag vet inte själv riktigt vad jag pratar om...