Jag behöver sannerligen öva i att se aspekten av buddha i ilska, buddha-aspekten i nedstämdhet, buddha-aspekten i tristess... Öva att se monstrens buddha-natur, öva att se buddha-aspekten i önskan att se ilskans buddha-aspekt fast jag inte klarar det. Öva att se buddha-naturen i oförmågan att se monstrens buddha-natur.
Ilska och monster osv. är bara olika versioner av livet, eller livet i en version jag stämplat som en dålig version. Jag väljer och vrakar: "den här versionen av livet vill jag ha, den här vill jag inte ha..." Men allt är egentligen bara livet i olika manifestationer, samma liv i olika former. Formerna är förgängliga, men livet är för evigt. Jag laddar formerna med olika innebörd; bra, dåligt, neutralt. Sen väljer jag med mina egna stämplar som grund. Men det är bara stämplar och inte livet självt. Jag missar hela tiden det som finns där under, under former och stämplar - nämligen livet självt, underbart och magiskt.
Det här är så svårt att inse att man kan fundera över det hela livet och ändå missa poängen. Jag kanske har en aning om vad det betyder rent teoretiskt, men inte i praktiken. Det är jättesvårt att släppa taget. Ju mer perfekt ens moral är, desto lättare blir det att släppa taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar