Jag vet inte. När jag tittar mig omkring och funderar över världen så måste jag säga att jag vet inte. Jag vet inte hur det fungerar, därför kan jag inte komma med några tvärsäkra uttalanden. Jag tror det här och det där, men jag vet inte. Jag är mer eller mindre säker, men vet, det gör jag inte. Jag vet faktiskt väldigt lite. Jag vet faktiskt inte om jag vet något överhuvudtaget. Jag har faktiskt ingen som helst aning. Så jag säger: jag vet inte. Det här ska jag öva att komma ihåg varje dag. Det är nyttigt. Tror jag.
Ibland hör jag en del som låter himla säkra på sin sak. Kul för dem att ha saken klar för sig. Det har inte jag. Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte. Det kan vara sant, men jag vet inte.
Ingen större idé då alltså, att jag är alltför bunden till mina åsikter eller tar dem alltför allvarligt. Faktiskt behöver jag inte ha så många åsikter alls, bättre att se efter hur det ser ut, utan att ha så många åsikter om det. Jag kan ju ha fel. Rent statistiskt är risken rätt stor att jag har fel, för tänk så många åsikter det finns. Varför skulle just mina åsikter vara sanna? Så när jag ser eller hör nåt kan jag tänka "jaha på så vis", så mycket mer behöver jag inte göra. "Jaha, säger du det..." Sedan slipper jag bli särskilt överraskad eller besvärad, när jag ser eller hör motsatsen. "Jaha på så vis." Det spelar inte så stor roll egentligen, för jag vet ju inte.
Jag känner såhär och sådär, att jag känner det och det, det är sant, men är det sant? Och kan man känna något man egentligen inte känner? Jag vet inte, jag är inte säker. Jag kan ha fel. Det är viktigt att komma ihåg. Det får jag aldrig glömma, tror jag. Jag är nästan säker.
Så fråga inte mig, för jag vet inte. Jag kan gissa, men det är allt.
Ps. De flesta andra vet inte heller, nästan alla springer omkring och gissar, bara gissar. Glöm inte det. Så ta det inte alltför bokstavligt. Prova och se. Förvänta dig inte alltför mycket. Tror jag.
tisdag, mars 27, 2007
Livets ådra
Jag föredrar stillsam glädje framför uppspelt glädje. Ett slags lågmält men djupt och omfamnande välbefinnande hellre än sprudlande lycka. Det känns som att sprudlande lycka lurar mig litegrann, man rycks med och står sedan snopen när den plötsligt försvinner. Och så saknar man den, och det gör bara ännu ondare för den har lämnat ett tomt hål. Det är som när man äter en sockerrik-produkt och blodsockernivån exploderar i höjd och sen tvärt sjunker djupare än innan. Då står man där med skägget i brevlådan.
Nä tacka vet jag lågmält välbefinnande. En ständigt närvarande känsla av tillfredsställelse. När man känner sig så där allmänt nöjd och rofylld. Jag tror det är livets ådra man träffat när man känner det där välbefinnandet.
Säkraste vägen till sådan förnöjsamhet tror jag är en inkluderande uppmärksam närvaro. Vad som än kommer inkluderar den, är medveten om, skyggar inte, flyr inte, förnekar inte. Allrahelst en själv. Vad för känslor som man än erfar accepterar den uppmärksamma närvaron, utan att snärja in sig i dem.
Och den gömmer sig heller inte för sprudlande lycka, den inkluderar också den, men är medveten om dess förgänglighet och rycks därför inte med, snärjer inte in sig, glömmer inte av att den är temporär och därför uppstår ingen fruktlös kamp eller "mot-stretning" när den är på väg bort. Därför kan man njuta av den sprudlande lyckan helt och fullt utan att vara orolig att den ska upphöra. Det vet man redan att den ska. Därför är det meningslöst att oroa sig. När den kommer så kommer den, när den går, så går den. På återseende!
Det är uppmärksam närvaro, att inte glömma bort att komma ihåg. Och när man inte glömmer bort att komma ihåg, då träffar man rätt, då träffar man livets ådra.
(Och här kommer det: tror jag......)
Nä tacka vet jag lågmält välbefinnande. En ständigt närvarande känsla av tillfredsställelse. När man känner sig så där allmänt nöjd och rofylld. Jag tror det är livets ådra man träffat när man känner det där välbefinnandet.
Säkraste vägen till sådan förnöjsamhet tror jag är en inkluderande uppmärksam närvaro. Vad som än kommer inkluderar den, är medveten om, skyggar inte, flyr inte, förnekar inte. Allrahelst en själv. Vad för känslor som man än erfar accepterar den uppmärksamma närvaron, utan att snärja in sig i dem.
Och den gömmer sig heller inte för sprudlande lycka, den inkluderar också den, men är medveten om dess förgänglighet och rycks därför inte med, snärjer inte in sig, glömmer inte av att den är temporär och därför uppstår ingen fruktlös kamp eller "mot-stretning" när den är på väg bort. Därför kan man njuta av den sprudlande lyckan helt och fullt utan att vara orolig att den ska upphöra. Det vet man redan att den ska. Därför är det meningslöst att oroa sig. När den kommer så kommer den, när den går, så går den. På återseende!
Det är uppmärksam närvaro, att inte glömma bort att komma ihåg. Och när man inte glömmer bort att komma ihåg, då träffar man rätt, då träffar man livets ådra.
(Och här kommer det: tror jag......)
söndag, mars 25, 2007
onsdag, mars 21, 2007
"The world is it's own magic"
Mitrapa, från buddhist.se skriver såhär i en tråd:
"Inom undervisningarna i Nyingma traditionen sägs det att Uppvaknandet kan nås bara si så där, plötsligt av olika mäniskor i olika kulturer. En mäniska kan en dag bara står där och finna sig själv ha svaret på alla frågor, se sina tidigare liv osv. nå den slutliga självrespekten - integriteten. När den mäniskan sedan provar att berätta för andra om sin upplevelse gör han eller hon det altid ut från sin egen kultur, från sin konst och sitt språk.
Det sägs att sådana varelser dyker upp titt som tätt, men att deras undervisningar inte når så långt, kanske inte bortom den egna familien eller vänkrettsen. Vad som utmärker en Buddha är att han eller hon startar en ny tidsålder av undervisningar som sträcker sig bortom kulturer och tider, ibland genom flera världar. "
Jag tycker det låter mycket spännande och inspirerande! Jag får en massa tankar, jag tror att buddhismen är en berättelse om uppvaknande-upplevelsen, en berättelse och ett verktyg att nå dit. Men den här uppvaknandet är inte bundet till buddhismen, det finns som en möjlighet överallt i alla kulturer.
Det här uppvaknandet är också sanningen. Sanningen finns överallt, och är tillgänglig överallt. Buddhismen beskriver en massa olika metoder och tekniker att nå dit, och jag tror det är de mest effektiva. Men jag tror att om målet är ett så är vägarna dit många.
Sanningen kan inte konceptualiseras, berättelser om sanningen är inte sanningen själv. Det är en berättelse om sanningen, inte mer. Och därför kan den inte vara fullständig. Därför är buddhismen inte sanningen, men en vägskylt som pekar mot sanningen.
Jag tror uppvaknandet är en livsström, ett flöde, och att vanor, rädslor och bindningar förhindrar kontakt med flödet. När bindningarna faller bort, kommer man in i flödet. Man kan säkert hitta varianter av det här beskrivet i många filosofier och religiösa traditioner. Alla de är berättelser om samma flöde, om samma uppvaknande som buddhismen berättar om. Jag tror att buddhismen utgör den klaraste, effektivaste och säkraste vägen till den här upplystheten. Men att buddhismen alltså inte är sanningen utan att den är en berättelse och ett verktyg att uppleva sanningen.
Men jag vet inte alls om inom buddhismen och bland mästarna finns något utbrett stöd för mina teorier.
Verkligheten är som en stor stor stad, och runtom i världen och på andra planeter har människor och människoliknande varelser haft kontakt med upplyst-upplevelsen och kanske byggt filosofier och religioner kring sina upplevelser. Filosofier som varit och är kartor att hitta genom den här stora stora staden, rakt till dess ljusa centrum. Jag tror buddhismens karta erbjuder den rakaste och snabbaste vägen till detta centrum, men det är inte alls säkert att buddhismen passar allas lynne. De kanske ändå vill ta del av upplystheten och då finns andra filosofier till hands.
Eller så plötsligt utan filosofier och lärare, vaknar de bara upp, ser verkligheten som den är, ser förgängligheten och icke-jaget och alltings sammanlänkande natur, upplever dem intuitivt, upplever alltings inbördes beroende, det ömsesidiga förhållandet mellan allt som finns, och fylls av allomfattande medkänsla och kärlek. De kommer i kontakt med flödet, och lever livet på den allra djupaste nivån i harmoni med förgänlighet och icke-jag, utan rädslor, utan bindningar i full kontakt med verkligheten, de är sig själva, manifesterar sin innersta natur, i frid, i harmoni. De bara är, precis som upplystheten och sanningen bara är, som världen bara är. Som det är. Som det är under ytan, som det ser ut under vårt damm vi bär på och som vi inte ser igenom förrän vi tvättat bort det, som det är på djupet. När vi tar av våra färgade glasögon ser vi verkligheten som den är i sig själv, förgänglig och magisk.
Som Shunryu Suzuki sa: "The world is it's own magic."
"Inom undervisningarna i Nyingma traditionen sägs det att Uppvaknandet kan nås bara si så där, plötsligt av olika mäniskor i olika kulturer. En mäniska kan en dag bara står där och finna sig själv ha svaret på alla frågor, se sina tidigare liv osv. nå den slutliga självrespekten - integriteten. När den mäniskan sedan provar att berätta för andra om sin upplevelse gör han eller hon det altid ut från sin egen kultur, från sin konst och sitt språk.
Det sägs att sådana varelser dyker upp titt som tätt, men att deras undervisningar inte når så långt, kanske inte bortom den egna familien eller vänkrettsen. Vad som utmärker en Buddha är att han eller hon startar en ny tidsålder av undervisningar som sträcker sig bortom kulturer och tider, ibland genom flera världar. "
Jag tycker det låter mycket spännande och inspirerande! Jag får en massa tankar, jag tror att buddhismen är en berättelse om uppvaknande-upplevelsen, en berättelse och ett verktyg att nå dit. Men den här uppvaknandet är inte bundet till buddhismen, det finns som en möjlighet överallt i alla kulturer.
Det här uppvaknandet är också sanningen. Sanningen finns överallt, och är tillgänglig överallt. Buddhismen beskriver en massa olika metoder och tekniker att nå dit, och jag tror det är de mest effektiva. Men jag tror att om målet är ett så är vägarna dit många.
Sanningen kan inte konceptualiseras, berättelser om sanningen är inte sanningen själv. Det är en berättelse om sanningen, inte mer. Och därför kan den inte vara fullständig. Därför är buddhismen inte sanningen, men en vägskylt som pekar mot sanningen.
Jag tror uppvaknandet är en livsström, ett flöde, och att vanor, rädslor och bindningar förhindrar kontakt med flödet. När bindningarna faller bort, kommer man in i flödet. Man kan säkert hitta varianter av det här beskrivet i många filosofier och religiösa traditioner. Alla de är berättelser om samma flöde, om samma uppvaknande som buddhismen berättar om. Jag tror att buddhismen utgör den klaraste, effektivaste och säkraste vägen till den här upplystheten. Men att buddhismen alltså inte är sanningen utan att den är en berättelse och ett verktyg att uppleva sanningen.
Men jag vet inte alls om inom buddhismen och bland mästarna finns något utbrett stöd för mina teorier.
Verkligheten är som en stor stor stad, och runtom i världen och på andra planeter har människor och människoliknande varelser haft kontakt med upplyst-upplevelsen och kanske byggt filosofier och religioner kring sina upplevelser. Filosofier som varit och är kartor att hitta genom den här stora stora staden, rakt till dess ljusa centrum. Jag tror buddhismens karta erbjuder den rakaste och snabbaste vägen till detta centrum, men det är inte alls säkert att buddhismen passar allas lynne. De kanske ändå vill ta del av upplystheten och då finns andra filosofier till hands.
Eller så plötsligt utan filosofier och lärare, vaknar de bara upp, ser verkligheten som den är, ser förgängligheten och icke-jaget och alltings sammanlänkande natur, upplever dem intuitivt, upplever alltings inbördes beroende, det ömsesidiga förhållandet mellan allt som finns, och fylls av allomfattande medkänsla och kärlek. De kommer i kontakt med flödet, och lever livet på den allra djupaste nivån i harmoni med förgänlighet och icke-jag, utan rädslor, utan bindningar i full kontakt med verkligheten, de är sig själva, manifesterar sin innersta natur, i frid, i harmoni. De bara är, precis som upplystheten och sanningen bara är, som världen bara är. Som det är. Som det är under ytan, som det ser ut under vårt damm vi bär på och som vi inte ser igenom förrän vi tvättat bort det, som det är på djupet. När vi tar av våra färgade glasögon ser vi verkligheten som den är i sig själv, förgänglig och magisk.
Som Shunryu Suzuki sa: "The world is it's own magic."
måndag, mars 19, 2007
Vegan-modifierade idiom
Det går åt som mjölkfritt margarin i solsken
Glida in på en hummus-macka
Ha ett äppelträd oplockat med någon
Ingen idé att gråta över spilld soja-mjölk (alt. havre-mjölk/ris-mjölk)
Inte för allt mjölkfritt margarin i Medelpad
Klart som soja-korvspad
Köpa soja-bönorna i säcken
Lägga en vegetarisk pizza utan ost
Nu är kokta tofun stekt
Som att lägga lök på marinerade tofun
Stänga två minkfarmar med en aktion
(Tack till Wikipedia)
Glida in på en hummus-macka
Ha ett äppelträd oplockat med någon
Ingen idé att gråta över spilld soja-mjölk (alt. havre-mjölk/ris-mjölk)
Inte för allt mjölkfritt margarin i Medelpad
Klart som soja-korvspad
Köpa soja-bönorna i säcken
Lägga en vegetarisk pizza utan ost
Nu är kokta tofun stekt
Som att lägga lök på marinerade tofun
Stänga två minkfarmar med en aktion
(Tack till Wikipedia)
onsdag, mars 14, 2007
Bindningar
Jag tror, efter att ha läst några böcker osv, att det inte är begär eller hat eller okunnighet som är problemet, utan att det är bindning till begär, bindning till hat, bindning till okunnighet som är problemet. Närhelst bindningen till dessa upphör, kommer kanske insikt automatiskt. Insikt kan man nog inte tvinga fram, insikt kommer väl när bindningar faller bort.
Varsomhelst det finns bindningar så finns det problem. Jag tror att när bindningar inte finns, finns inga problem. Då bara gör man det som behöver göras, utan att vara bunden till en önskan att det ska gå på ett visst sätt eller inte gå på ett annat sätt. Man bara gör.
Tillexempel om man ser någon bli attackerad på gatan så bara ingriper man, utan bindningar till det ena eller det andra. Om det finns rädsla eller inte är inget problem, om det inte finns någon bindning till rädsla. Rädslan kan komma det spelar ingen roll för det är bindningen som är problemet. Om man är bunden till rädsla kanske man börjar tveka, börjar fundera "ska jag göra si eller ska jag göra så?" Men utan bindning till rädslan så kan man agera, man bara agerar utan att göra något särskilt av det, eller av rädslan. Man bara agerar, det är allt. Bara så.
Om man är hungrig så lagar man mat och äter den, utan att vara bunden till hungern eller till maten. Man bara gör. Man bara gör det som behöver göras. Och då finns frid och välbefinnande, då finns ro och glädje. Utan att vara bunden till det. Man trampar rakt i en vattenpöl och blir blöt ända in till foten. Men utan bindning så är det bara det, bara foten i en vattenpöl och blött, inget mer. Det är bara det.
Bara så, det är allt. Man slår näven i bordet! Bang! Såhär. Bara det, det är allt. Man stampar med foten i backen! Bang! Bara det, bara såhär, inget mer. Det är allt. Utan bindningar. Då är allt perfekt. Bara göra det som behöver göras.
Men jag vet förstås inte om jag har rätt.... :
måndag, mars 12, 2007
"Delusion is practice"
Zen mind, Beginner's mind av Shunryu Suzuki är en jättebra bok. Det är en underbar bok. Efter att ha läst lite i den, slogs jag av följande tankar.....
För en del buddhister (däribland undertecknad) kan det vara lätt att bli missnöjd med hur man är nu och att sätta sin tilltro till en avlägsen framtid då man, efter att ha praktiserat mycket buddhism, ska ha förändrats, och då vara som man egentligen är, som man egentligen vill vara, inte rädd, inte arg, inte ledsen.... Sedan, i framtiden.
Men är det inte så att man redan är perfekt, med all rädsla, all ilska, all sorg? Är det inte så att man är okej som man är, i detta nu, här... här och nu....? Jo, det tycker jag!
Man behöver inte alls vänta på en osäker och avlägsen framtid för att kunna vara nöjd. Det är redan bra, precis som det är, och det finns inget särskilt att uppnå eller bli, utom att vara precis den jag är här och nu, och vara nöjd med det jag är och har nu, här och nu. Det är redan perfekt!
Om jag är medveten och närvarande och vet att jag är rädd eller arg eller ledsen eller vadsomhelst, och accepterar det, då är målet nått. Målet i vägen. För målet kan bara nås i detta nu, inte sedan. Bara i nuet. Om jag accepterar mörkret i mörkret så är Buddha redan här, så är upplysningen redan här, i detta nu.
Meningen med att praktisera buddhism är inte att bli någon annan utan att lära sig acceptera vad man redan är, i varje ögonblick. Det är syftet, då har man nått målet. Målet tillhör inte framtiden, utan nuet.
Så länge man försöker bli något annat kommer man ingenstans. När man slutar försöka, är man redan framme. Även missnöjet med att jag inte kan acceptera mig själv som jag är, är helt i sin ordning, perfekt. Allt som behövs är det perfekta synsättet, klarsynthet, och det finns alltid tillgängligt, i varje ögonblick.
Jag brukar tänka att "jag ska praktisera uppmärksamhet nu, och sen nån gång i framtiden kommer det verkligen betala sig, nån gång sen, då jag alltid kommer vara glad och naturlig". Men då har jag lagt till något extra. Det enda som behövs är uppmärksamhet i nuet, och det är allt. Då är det klart redan, då är målet nått här och nu. Det finns inget mål i framtiden, målet är här redan i nuet, målet är vägen. Att praktisera uppmärksamhet, att betrakta känslor och tankar utan att dras med, att veta deras förgängliga natur, och då är det färdigt redan. Det är allt. Som det är. Om jag sätter målet i en framtid, förlorar jag målet, för målet är här i nuet.
Min rädsla, min ilska, min sorg osv. kommer inte försvinna, det spelar ingen roll hur länge jag håller på praktisera eller vad jag än gör, rädslan kommer aldrig försvinna. Målet med att praktisera buddhism är inte att förinta något eller bli av med något, eller bli något särskilt. Målet med praktiken är att lära sig acceptera vad som finns, att vara med det som är. Men egentligen kan man inte "lära sig", det är missvisande för det är inte något man lär sig egentligen, det är en insikt, en insikt i praktiken.... Typ.... En insikt som lever. Inte att bli en buddha, det går inte att bli något särskilt, för vi är redan!
Citat ur Zen mind, Beginner's mind: "To have delusion is practice." "Just say, 'Oh, this is just delusion,' and do not be bothered by it." "... that is actually enlightenment itself", "establish your practice in your delusion" "Delusion is practice"
Tänk: "Åh det här är bara tristess efter att ha läst Johans långa tråkiga text". Då är målet redan nått, då är buddha redan där, upplystheten självt, mitt i förvirringen.
För en del buddhister (däribland undertecknad) kan det vara lätt att bli missnöjd med hur man är nu och att sätta sin tilltro till en avlägsen framtid då man, efter att ha praktiserat mycket buddhism, ska ha förändrats, och då vara som man egentligen är, som man egentligen vill vara, inte rädd, inte arg, inte ledsen.... Sedan, i framtiden.
Men är det inte så att man redan är perfekt, med all rädsla, all ilska, all sorg? Är det inte så att man är okej som man är, i detta nu, här... här och nu....? Jo, det tycker jag!
Man behöver inte alls vänta på en osäker och avlägsen framtid för att kunna vara nöjd. Det är redan bra, precis som det är, och det finns inget särskilt att uppnå eller bli, utom att vara precis den jag är här och nu, och vara nöjd med det jag är och har nu, här och nu. Det är redan perfekt!
Om jag är medveten och närvarande och vet att jag är rädd eller arg eller ledsen eller vadsomhelst, och accepterar det, då är målet nått. Målet i vägen. För målet kan bara nås i detta nu, inte sedan. Bara i nuet. Om jag accepterar mörkret i mörkret så är Buddha redan här, så är upplysningen redan här, i detta nu.
Meningen med att praktisera buddhism är inte att bli någon annan utan att lära sig acceptera vad man redan är, i varje ögonblick. Det är syftet, då har man nått målet. Målet tillhör inte framtiden, utan nuet.
Så länge man försöker bli något annat kommer man ingenstans. När man slutar försöka, är man redan framme. Även missnöjet med att jag inte kan acceptera mig själv som jag är, är helt i sin ordning, perfekt. Allt som behövs är det perfekta synsättet, klarsynthet, och det finns alltid tillgängligt, i varje ögonblick.
Jag brukar tänka att "jag ska praktisera uppmärksamhet nu, och sen nån gång i framtiden kommer det verkligen betala sig, nån gång sen, då jag alltid kommer vara glad och naturlig". Men då har jag lagt till något extra. Det enda som behövs är uppmärksamhet i nuet, och det är allt. Då är det klart redan, då är målet nått här och nu. Det finns inget mål i framtiden, målet är här redan i nuet, målet är vägen. Att praktisera uppmärksamhet, att betrakta känslor och tankar utan att dras med, att veta deras förgängliga natur, och då är det färdigt redan. Det är allt. Som det är. Om jag sätter målet i en framtid, förlorar jag målet, för målet är här i nuet.
Min rädsla, min ilska, min sorg osv. kommer inte försvinna, det spelar ingen roll hur länge jag håller på praktisera eller vad jag än gör, rädslan kommer aldrig försvinna. Målet med att praktisera buddhism är inte att förinta något eller bli av med något, eller bli något särskilt. Målet med praktiken är att lära sig acceptera vad som finns, att vara med det som är. Men egentligen kan man inte "lära sig", det är missvisande för det är inte något man lär sig egentligen, det är en insikt, en insikt i praktiken.... Typ.... En insikt som lever. Inte att bli en buddha, det går inte att bli något särskilt, för vi är redan!
Citat ur Zen mind, Beginner's mind: "To have delusion is practice." "Just say, 'Oh, this is just delusion,' and do not be bothered by it." "... that is actually enlightenment itself", "establish your practice in your delusion" "Delusion is practice"
Tänk: "Åh det här är bara tristess efter att ha läst Johans långa tråkiga text". Då är målet redan nått, då är buddha redan där, upplystheten självt, mitt i förvirringen.
Glädje och svårmod
Jag litar inte på glädje. Den är bedräglig och lämnar bara efter sig en känsla av otillfredsställelse och en smak efter mer. Tacka vet jag svårmod! Den kan man lita på, den är rejäl. Mitt i glädjen känner jag oro, hur länge ska den räcka egentligen, när går det över, när kommer svårmodet tillbaka?
Svårmod, det är jag aldrig orolig för att mista. Och jag är aldrig så glad som när en period av svårmod tynar bort, och glädjen kommer fram igen. I svårmodet kan man testa sin filosofi, men i glädjen är man bara orolig att komma åt nåt så den försvinner.
Därför är det ju egentligen perfekt som det är. Glädje är roligt, och svårmod det kan man lita på! Perfekt!
Svårmod, det är jag aldrig orolig för att mista. Och jag är aldrig så glad som när en period av svårmod tynar bort, och glädjen kommer fram igen. I svårmodet kan man testa sin filosofi, men i glädjen är man bara orolig att komma åt nåt så den försvinner.
Därför är det ju egentligen perfekt som det är. Glädje är roligt, och svårmod det kan man lita på! Perfekt!
onsdag, mars 07, 2007
8 mars - imorgon
Imorgon är det Internationella Kvinnodagen. Då blir det demonstration, och dit ska ni väl?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)