Såhär de sista timmarna av 2007 kunde jag inte hålla pennan från skrivboken eller fingrarna från tangentbordet.
Ibland är man så stressad över ett problem, att man bara vill få det ur vägen så fort som möjligt (jag kan ju förstås bara tala för mig själv), så man kan kanske inte tänka på annat.
Jag antar att man med vissa problem måste låta de få vara problem ett tag och se vad som händer, sitta ner och dricka lite te i väntan på att se hur de förändras och om det överhuvudtaget behövs göras något alls. Oftare än man kanske tror löser sig problem av sig själva, är jag säker på. Vissa problem är kanske inte ens problem, de bara verkar så.
Kanske man inte har tillräcklig kunskap eller bara på dåligt humör. Att sitta ner, slappna av å ta en kopp te är sällan fel... Avslappning och te löser många problem. Jag har suttit å druckit te i snart 27 år nu och jag har klarat mig rätt bra... jag behöver bara utöka det ytterligare lite mer... hehe
Lugn, avslappning, nedtoning, inaktivitet...
Vissa situationer är så laddade att laddningen tar över och förvärrar allt. Då är det till nytta att slappna av, ta det lugnt dricka lite te.
Två nyckelord inför 2008: närvaro och generositet.
Generositet kan vara så mycket. Framförallt är det nog närvaro och tid, att vara närvarande i mötet med andra. Närvaro kan vara den mest generösa gåvan.
Om generositet kan vara närvaro, så kan närvaro vara generositet: att ge sig själv fullständigt till nuet.
Gott nytt år! :-)
måndag, december 31, 2007
att dö
Jag måste öva mig att vara beredd att dö - i varje ögonblick.
"Att dö" kan vara den faktiska, fysiska döden, men det kan också (och mer vanligt) vara allt det som jag inte tycker om, allt det där i livet som jag inte vill ha, inte vill vara med om.
Att göra bort sig kan vara en slags död, att tappa något man tycker om kan vara en slags död. Att möta någon man har svårt för, att bli arg fast man inte vill, att bli störd när man mediterar - är en slags död.
Jag behöver inse att livet inte bara är en rad födelser utan också död. Och dessa dödsupplevelser kan komma närsomhelst, och det är därför jag behöver öva mig att vara beredd att dö i varje ögonblick. Att släppa taget och leva i nuet som det är.
Lidande skapas när jag stretar emot den oundvikliga döden, oftast (eller alltid?) blir dödsupplevelsen värre när jag snärjer in mig i "motstretning". Om jag tappat min mobiltelefon får jag den knappast tillbaka av att jag inte accepterar att jag tappat den.
För att låna ett uttryck från Shunryu Suzuki: jag behöver öva mig att hoppa från den 100 fot höga stolpen. Om jag mediterar och någon ropar att teet är klart, kan jag genast släppa taget och säga tack? Eller snärjer jag in mig i tankar om att "varför måste de komma med teet nu, jag vill meditera nu, jag vill inte ha te"?
Är jag beredd att dö i varje ögonblick? Nej, verkligen inte. Kan jag släppa taget när det är dags att släppa taget? Kan jag leva i frid med döden ständigt hängande över mig, som ständigt återkommande upplevelser jag inte vill ha? Kan jag leva i nuet utan att snärja in mig i förhoppningar, farhågor, antaganden och slutsatser om den okända framtiden? Kan jag leva och vara vän med det faktum att jag inte vet, att jag inte vet hur det ska sluta, vad som ska hända, vad som ska komma?
Kan jag leva med det okända, det jag inte känner, hela tiden närvarande? Vadsomhelst kan hända, närsomhelst, och jag har ingen aning, verkligen ingen aning. Det enda jag verkligen kan veta, känna, är nuet. Allt annat är minnen av det förflutna eller föreställningar om framtiden - och det sker i nuet.
Kan jag släppa taget och acceptera att det är såhär livet är, fyllt med både födelse och död?
Svaret på alla frågor är nej - åtminstone som det ser ut nu. Hur det blir sen, det vet jag inte. Och det får jag lära mig att leva med...
Denna artikel är mitt lästips:
Ajahn Munindo - Living with dying
"Att dö" kan vara den faktiska, fysiska döden, men det kan också (och mer vanligt) vara allt det som jag inte tycker om, allt det där i livet som jag inte vill ha, inte vill vara med om.
Att göra bort sig kan vara en slags död, att tappa något man tycker om kan vara en slags död. Att möta någon man har svårt för, att bli arg fast man inte vill, att bli störd när man mediterar - är en slags död.
Jag behöver inse att livet inte bara är en rad födelser utan också död. Och dessa dödsupplevelser kan komma närsomhelst, och det är därför jag behöver öva mig att vara beredd att dö i varje ögonblick. Att släppa taget och leva i nuet som det är.
Lidande skapas när jag stretar emot den oundvikliga döden, oftast (eller alltid?) blir dödsupplevelsen värre när jag snärjer in mig i "motstretning". Om jag tappat min mobiltelefon får jag den knappast tillbaka av att jag inte accepterar att jag tappat den.
För att låna ett uttryck från Shunryu Suzuki: jag behöver öva mig att hoppa från den 100 fot höga stolpen. Om jag mediterar och någon ropar att teet är klart, kan jag genast släppa taget och säga tack? Eller snärjer jag in mig i tankar om att "varför måste de komma med teet nu, jag vill meditera nu, jag vill inte ha te"?
Är jag beredd att dö i varje ögonblick? Nej, verkligen inte. Kan jag släppa taget när det är dags att släppa taget? Kan jag leva i frid med döden ständigt hängande över mig, som ständigt återkommande upplevelser jag inte vill ha? Kan jag leva i nuet utan att snärja in mig i förhoppningar, farhågor, antaganden och slutsatser om den okända framtiden? Kan jag leva och vara vän med det faktum att jag inte vet, att jag inte vet hur det ska sluta, vad som ska hända, vad som ska komma?
Kan jag leva med det okända, det jag inte känner, hela tiden närvarande? Vadsomhelst kan hända, närsomhelst, och jag har ingen aning, verkligen ingen aning. Det enda jag verkligen kan veta, känna, är nuet. Allt annat är minnen av det förflutna eller föreställningar om framtiden - och det sker i nuet.
Kan jag släppa taget och acceptera att det är såhär livet är, fyllt med både födelse och död?
Svaret på alla frågor är nej - åtminstone som det ser ut nu. Hur det blir sen, det vet jag inte. Och det får jag lära mig att leva med...
Denna artikel är mitt lästips:
Ajahn Munindo - Living with dying
söndag, december 30, 2007
meditation
Ajahn Chah ska ha sagt att många människor tror att det att sitta på kudden och meditera är den buddhistiska praktiken. Det är helt fel menade han, att sitta på kudden är förberedelse och det är viktigt och vi behöver det men det är förberedelse för praktik, inte praktiken själv. Praktiken sker när "the passions impact on the heart", är man där då det behövs?
Vad jag själv lagt märke till med min meditation och praktik är att när jag har sittandet som högsta prioritet, som det viktigaste att göra, drabbas jag lätt av frustration. Frustrationen kommer av att sittandet är beroende av en massa utomstående faktorer över vilka jag inte har någon makt. Jag behöver tid och det kan ju hända ibland att saker och ting hopar sig och att jag vissa dagar (även om det inte är ofta) inte har tid att sitta. Jag behöver lugn och ro, någorlunda tyst, och det kan jag ju inte heller alltid råda över.
Att vara vaksam, närvarande, att vara där då det behövs, kräver ju inga utomstående faktorer alls. Vad som än sker och händer, kan man vara medveten om det. Det leder inte till frustration för det är inget som ska kontrolleras, det är inte beroende av något. Bara håll mig vaken, granska sinnet, "känn mig själv". Det är inget som ska rensas bort eller blis av med, det ska bara kännas, vetas, och jag ska inte snärja in mig i det.
När sittandet är prioriterat kan det också bli så att jag inte praktiserar alls resten av dagen, för i bakhuvudet ligger tanken att "idag har jag mediterat och varit duktig så nu kan jag vila", vilket leder till ouppmärksamhet och stor risk för att jag snärjer in mig i vanor och tankar och fantasier och irritation och självförakt och allt möjligt som drar genom sinnet.
Det finns inget tillfälle då jag inte kan praktisera närvaro och vaksamhet. Jag kan inte vara ouppmärksam för då är det lätt att trampa fel och ramla och slå sig. Man balanserar hela tiden på en tunn lina, så håll koll, somna inte. Vet, vet vad som försiggår. Det är mycket svårt, men man lär sig och det är inte bråttom. Ta det lugnt ta det med ro, jag måste slappna av. En avslappnad närvaro och vaksamhet.
Vad jag själv lagt märke till med min meditation och praktik är att när jag har sittandet som högsta prioritet, som det viktigaste att göra, drabbas jag lätt av frustration. Frustrationen kommer av att sittandet är beroende av en massa utomstående faktorer över vilka jag inte har någon makt. Jag behöver tid och det kan ju hända ibland att saker och ting hopar sig och att jag vissa dagar (även om det inte är ofta) inte har tid att sitta. Jag behöver lugn och ro, någorlunda tyst, och det kan jag ju inte heller alltid råda över.
Att vara vaksam, närvarande, att vara där då det behövs, kräver ju inga utomstående faktorer alls. Vad som än sker och händer, kan man vara medveten om det. Det leder inte till frustration för det är inget som ska kontrolleras, det är inte beroende av något. Bara håll mig vaken, granska sinnet, "känn mig själv". Det är inget som ska rensas bort eller blis av med, det ska bara kännas, vetas, och jag ska inte snärja in mig i det.
När sittandet är prioriterat kan det också bli så att jag inte praktiserar alls resten av dagen, för i bakhuvudet ligger tanken att "idag har jag mediterat och varit duktig så nu kan jag vila", vilket leder till ouppmärksamhet och stor risk för att jag snärjer in mig i vanor och tankar och fantasier och irritation och självförakt och allt möjligt som drar genom sinnet.
Det finns inget tillfälle då jag inte kan praktisera närvaro och vaksamhet. Jag kan inte vara ouppmärksam för då är det lätt att trampa fel och ramla och slå sig. Man balanserar hela tiden på en tunn lina, så håll koll, somna inte. Vet, vet vad som försiggår. Det är mycket svårt, men man lär sig och det är inte bråttom. Ta det lugnt ta det med ro, jag måste slappna av. En avslappnad närvaro och vaksamhet.
lördag, december 29, 2007
Black Island
Varför inte titta på de här bilderna från Svartöstaden i Luleå?
Och när ni gör det, varför inte spela denna musik i bakgrunden samtidigt?
Och när ni gör det, varför inte spela denna musik i bakgrunden samtidigt?
söndag, december 23, 2007
God jul!
Mammas minimalistiska och allergi-vänliga julgran.
Vilken på sätt och vis illustrerar hur julen blir här för oss; enkel och nyskapande. Mycket vegetarisk mat, få klappar, mycket te (som alla dagar). Och kanske en film? Men framförallt: vilosam. I alla fall för mig... hmm... jag ska ju bara steka lite falafel, i princip... nåväl... nu är det inte länge kvar till det är Julafton.
God Jul! :-)
Vilken på sätt och vis illustrerar hur julen blir här för oss; enkel och nyskapande. Mycket vegetarisk mat, få klappar, mycket te (som alla dagar). Och kanske en film? Men framförallt: vilosam. I alla fall för mig... hmm... jag ska ju bara steka lite falafel, i princip... nåväl... nu är det inte länge kvar till det är Julafton.
God Jul! :-)
vänlighet mot andra och mot sig själv
Nästa gång någon gör en arg och man vill säga något otrevligt, något som sårar och svider kan man prova att säga något precis motsatt. Åtminstone då man känner att ens ilska är onödig, och är inte det ganska ofta? Någon glömmer stänga dörren och det drar in kallt, eller någon råkar spilla ut te.
Så nästa gång någon häller te över din mattebok, säg något i stil med: "det är något jag alltid velat säga dig: jag tycker mycket om dig." Prova och se vad som händer. Ilska kan framstå som väldigt solid och kraftfull, men prova detta och se vad som händer. Ilska är ganska falsk och flyktig. Den kan blåsa bort väldigt hastigt och försvinna utan ett spår.
Så nästa gång du blir ilsken på dig själv för att du blir arg över att någon glömt stänga dörren ("jag borde inte bli arg över en sån sak"), säg till dig själv, något i stil med: "det är något jag alltid velat säga mig: jag tycker mycket om mig."
Det här ska jag själv prova.
Det är en metod som kan fungera för en del i vissa situationer, men inte för alla och inte i alla situationer. I slutändan finns det nog bara en väg ut ur otillfredsställelse och ilska, och det är att vara vaken i nuet och välkomna det som det är. Att vara "buddho", den som vet, den som känner fenomenen - de fysiska och de psykiska - som förgängliga och utan kärna. Att vara Buddha som ser Dhamma.
Så nästa gång någon häller te över din mattebok, säg något i stil med: "det är något jag alltid velat säga dig: jag tycker mycket om dig." Prova och se vad som händer. Ilska kan framstå som väldigt solid och kraftfull, men prova detta och se vad som händer. Ilska är ganska falsk och flyktig. Den kan blåsa bort väldigt hastigt och försvinna utan ett spår.
Så nästa gång du blir ilsken på dig själv för att du blir arg över att någon glömt stänga dörren ("jag borde inte bli arg över en sån sak"), säg till dig själv, något i stil med: "det är något jag alltid velat säga mig: jag tycker mycket om mig."
Det här ska jag själv prova.
Det är en metod som kan fungera för en del i vissa situationer, men inte för alla och inte i alla situationer. I slutändan finns det nog bara en väg ut ur otillfredsställelse och ilska, och det är att vara vaken i nuet och välkomna det som det är. Att vara "buddho", den som vet, den som känner fenomenen - de fysiska och de psykiska - som förgängliga och utan kärna. Att vara Buddha som ser Dhamma.
fredag, december 21, 2007
att göra det rätta
att göra det rätta är inte alltid lätt. ibland går det inte att se klart vad som är det rätta. man väger två alternativ mot varandra och båda verkar lika fel/lika rätt. ibland vet man vad som är rätt men man luras av känslor eller begär som är starka och drar åt ett håll som i slutändan bara leder till lidande. Det är svårt att gå emot sådana begär. Ibland kanske det inte ens är begär men bara vanor, som man aldrig ifrågasatt utan bara följer för att man alltid gjort så. Man kanske aldrig provat göra det annorlunda, man kanske aldrig har slagits av tanken att det finns andra sätt, ett annat sätt att vara, ett alternativ. Man bara följer sin vana, och så stärks den, och så följer man den ännu mer, och så stärks den ännu mer och det blir svårare och svårare att gå emot vanorna.
Men sen om man gör det, vad väntar? Större frihet, frihet från vanor, en större frihet än friheten att följa vanor. Frihet från vanor. Var kommer lidande ifrån? Vad är lidandets ursprung?
Den inre kampen är större och svårare än den yttre. Det är svårare att besegra sig själv, än att besegra andra. Att vara sig själv, men också fri från sig själv. En frihet att välja om man vill följa sina vanor eller avstå.
jag kanske bara svammlar
Men sen om man gör det, vad väntar? Större frihet, frihet från vanor, en större frihet än friheten att följa vanor. Frihet från vanor. Var kommer lidande ifrån? Vad är lidandets ursprung?
Den inre kampen är större och svårare än den yttre. Det är svårare att besegra sig själv, än att besegra andra. Att vara sig själv, men också fri från sig själv. En frihet att välja om man vill följa sina vanor eller avstå.
jag kanske bara svammlar
onsdag, december 19, 2007
som tai-chi
Utan att göra, att låta det ske naturligt, av sig självt - utan att manipulera. Inte göra ingenting, men inte heller "över-göra". Lugnt, och avslappnat, inte forcerat, bara naturligt, som ett flöde, som tai-chi. Så vill jag leva.
måndag, december 17, 2007
lunch-sittning på universitetet
Idag började vi tidigt så jag hann ej vara min vana trogen och förmiddags-meditera. Då är det ju jättebra att några fina människor ordnat så man kan meditera på lunchen här på universitetet. Tack!
Det var första gången jag mediterade på skolan. Till en början var sinnet rastlöst, och ivrigt att komma till datasalen... Men sen blev det alltmer avslappnat och slog sig till ro, en aning alltså. Någon djup koncentration uppnår jag inte. Jag kan verkligen inte ersätta 8 timmars sömn, med tio minuters meditation - som jag förstått att en meditationsmästare kan göra.
Det hade varit praktiskt om jag kunnat det, för jag sov inget bra i natt. Jag var en aning uppskrämd, inbillade mig att övernaturliga fenomen skulle manifestera sig. Nog för att jag tror på såna, och det var väl därför jag var uppskrämd. Vi hade pratat om dem igår, och de var i färskt minne. För övrigt sover jag nästan aldrig bra när jag ska upp tidigt nästa morgon.
Senare kollade jag upp Anagarika Dharmapala, som jag läst om i Gunnar Gällmos böcker (Praktisk buddhism, och Några fakta om buddhismen - denna kan laddas ner gratis från Dhamma.se. Två uppfriskande böcker som rekommenderas!).
Förutom mycket annat bra om Anagarika Dharmapala så:
"He strongly protested against the killing of cattle and eating of beef." källa: wikipedia
Han lyfte också fram den sanna buddhismens jämlikhet:
"The Blessed One made no distinction of Bhikkhus and Bhikkhunis, upasakas and upasikas. They were all to learn the Pali Dhamma and study it and proclaim it for the welfare of others. The consummation of the Brahmachariya life was not only for the Bhikkhus and the Bhikkhunis, but also for upasakas and upasikas. The door to Nibbana is open to all."
källa: Vipassana Fellowship
Bhikkhus = munkar; Bhikkhunis = nunnor; upasakas = buddhistiska lekmän; upasikas = buddhistiska lekkvinnor
Vid första anblicken, en inspirerande man. Jag kommer läsa vidare.
Det var första gången jag mediterade på skolan. Till en början var sinnet rastlöst, och ivrigt att komma till datasalen... Men sen blev det alltmer avslappnat och slog sig till ro, en aning alltså. Någon djup koncentration uppnår jag inte. Jag kan verkligen inte ersätta 8 timmars sömn, med tio minuters meditation - som jag förstått att en meditationsmästare kan göra.
Det hade varit praktiskt om jag kunnat det, för jag sov inget bra i natt. Jag var en aning uppskrämd, inbillade mig att övernaturliga fenomen skulle manifestera sig. Nog för att jag tror på såna, och det var väl därför jag var uppskrämd. Vi hade pratat om dem igår, och de var i färskt minne. För övrigt sover jag nästan aldrig bra när jag ska upp tidigt nästa morgon.
Senare kollade jag upp Anagarika Dharmapala, som jag läst om i Gunnar Gällmos böcker (Praktisk buddhism, och Några fakta om buddhismen - denna kan laddas ner gratis från Dhamma.se. Två uppfriskande böcker som rekommenderas!).
Förutom mycket annat bra om Anagarika Dharmapala så:
"He strongly protested against the killing of cattle and eating of beef." källa: wikipedia
Han lyfte också fram den sanna buddhismens jämlikhet:
"The Blessed One made no distinction of Bhikkhus and Bhikkhunis, upasakas and upasikas. They were all to learn the Pali Dhamma and study it and proclaim it for the welfare of others. The consummation of the Brahmachariya life was not only for the Bhikkhus and the Bhikkhunis, but also for upasakas and upasikas. The door to Nibbana is open to all."
källa: Vipassana Fellowship
Bhikkhus = munkar; Bhikkhunis = nunnor; upasakas = buddhistiska lekmän; upasikas = buddhistiska lekkvinnor
Vid första anblicken, en inspirerande man. Jag kommer läsa vidare.
måndag, december 10, 2007
Dipa Ma
Jag vet inte varför jag inte tidigare rekommenderat denna bok, för jag tycker verkligen att den är jättebra och belysande. Den handlar om en nutida uppvaknad kvinna, en arahant, en buddha. Hon heter Dipa Ma.
Här finns mer info om boken: länk
Här kan den beställas: en annan länk
Här finns mer info om boken: länk
Här kan den beställas: en annan länk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)