Man behöver egentligen inte göra så mycket av det som samhället på sätt och vis uppmanar oss att göra, tror jag. Faktum är att jag tror det är ganska meningslöst att göra det mesta. Man får höra att man måste ligga i, ligga på, inte vila, göra göra göra, för att få allt det där man vill ha. Samhället förespråkar inte direkt att vi ska sitta ner och göra ingenting.
Hmm jag tror inte det är sant. Jag tror man kan få slita på och göra göra göra, och det kanske inte händer något alls. Varför? Karman (eller kamman) finns inte, orsakerna finns inte och därför finns inte resultaten.
Jag tror jag bara behöver praktisera väl, så kommer det mesta att ordna sig. Jag behöver inte göra så mycket mer än det. En partner kommer komma, ett jobb kommer komma, allt kommer falla på plats, bara jag praktiserar buddhismen väl, gör mitt bästa för att följa de fem träningsreglerna.
Jag kan nog inte sitta med armarna i kors hela dagarna, men jag behöver inte göra för mycket, bara precis lagom. Det viktigaste är att praktisera väl, och dyka upp på rätt plats vid rätt tid. Och det som får mig att dyka upp på rätt plats vid rätt tid? Buddhistisk praktik.
Så det kommer ordna sig, bara jag praktiserar. Jag behöver inte vara orolig för mat och pengar, "everything belongs". Jag är här, precis här, med allt, hela tiden. Jag ser det förstås inte, inte just nu, men en dag ska jag se allt och då kommer jag inte längre vara rädd för döden. Då kommer jag inte vara rädd för något.
Det är här nu redan, jag ser det inte just nu, att det är bra som det är, att jag inte behöver bli något, att jag redan är. Det ser jag inte, jag ser inte att jag inte behöver göra något alls, ingenting. Jag ser det inte. Jag förstår det inte. Men jag har en del förtroende för vägen.
Så jag tror jag kan ta det rätt lugnt, bara vara mån om att följa de fem träningsreglerna och så vara närvarande och vaksam. Det är allt. Då kommer det ordna sig. Ok, man kanske inte kan göra ingenting, inte precis ingenting, men man behöver inte göra mycket, och framförallt inte det som samhället tror att man måste göra. Och man kan ta det lugnt medan man gör det man gör; den buddhistiska praktiken.
Samhället är ganska specialinriktat, och ser bara till en liten punkt av tillvaron. Med buddhistisk praktik får vi större perspektiv, en helhetsbild. Vi får större ro och tolerans. Tror du på mig? Tror du på dig själv, på din egen förmåga? Tror du på vägen? Tror du på karma? Kan du ta det lugnt, stressa av, sitta ner emellanåt och göra ingenting? Tror du att du kan vara lycklig om du slutar slå ihjäl insekter, slutar dricka alkohol? Litar du på vägen?
Om jag gör det, så kan jag hoppa när det är dags att hoppa, när det inte längre finns något annat val än att hoppa. För då ser jag att det är ingen fara, att "jag" redan är allt, att jag är med allt överallt och att det inte finns någonstans jag inte är med allt. Då kan jag dö och det är ingen fara, då kan jag leva och det är ingen fara. Det är inget som slutar med döden, inget som börjar med födelsen, det bara fortsätter, hela tiden i förändring, från ett ögonblick till nästa.
Men än så länge är jag rädd, eller snarare; insnärjd i rädsla. Men jag har en del förtroende, tillräckligt för att bemöda mig om att följa de fem träningsreglerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar