En kort reflektion:
När jag var yngre (ca 2 år sen) var jag mycket intresserad av tibetansk buddhism. Men det var något av en identitet, en samling åsikter, och jag använde den inte riktigt som ett medel. (Också nu är det så, men mycket mindre.)
Jag var väldigt mån om att tibetansk buddhism måste vara överensstämmande med Buddhas ord. Annars kan den inte vara sann, tänkte jag.
Så när en man kallade tibetansk buddhism för "uppblandad" blev jag bestört. Den är väl inte uppblandad? Den är väl ren buddhism helt och hållet 100%?
Lite senare träffade jag en man från Tibet, och jag frågade honom: "är tibetansk buddhism uppblandad?"
Han svarade helt lugnt: "ja kanske det."
Efter det insåg jag att jag tog saken på för stort allvar. (Fast det dröjde innan en förändring i min attityd verkligen blev av.) Jag använde buddhismen som en identitet, inte som ett medel.
Buddha själv beskrev sin lära som en flotte och sa att vad behöver man flotten till, när man väl kommit över floden? Numer har jag ingen favorit-tradition överhuvudtaget. Endast Vägen är min favorit.
I have taught a doctrine similar to a raft -
it is for crossing over,
and not for getting hold of.
- Buddha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar