"The world is it's own magic"

Mitrapa, från buddhist.se skriver såhär i en tråd:

"Inom undervisningarna i Nyingma traditionen sägs det att Uppvaknandet kan nås bara si så där, plötsligt av olika mäniskor i olika kulturer. En mäniska kan en dag bara står där och finna sig själv ha svaret på alla frågor, se sina tidigare liv osv. nå den slutliga självrespekten - integriteten. När den mäniskan sedan provar att berätta för andra om sin upplevelse gör han eller hon det altid ut från sin egen kultur, från sin konst och sitt språk.

Det sägs att sådana varelser dyker upp titt som tätt, men att deras undervisningar inte når så långt, kanske inte bortom den egna familien eller vänkrettsen. Vad som utmärker en Buddha är att han eller hon startar en ny tidsålder av undervisningar som sträcker sig bortom kulturer och tider, ibland genom flera världar. "

Jag tycker det låter mycket spännande och inspirerande! Jag får en massa tankar, jag tror att buddhismen är en berättelse om uppvaknande-upplevelsen, en berättelse och ett verktyg att nå dit. Men den här uppvaknandet är inte bundet till buddhismen, det finns som en möjlighet överallt i alla kulturer.

Det här uppvaknandet är också sanningen. Sanningen finns överallt, och är tillgänglig överallt. Buddhismen beskriver en massa olika metoder och tekniker att nå dit, och jag tror det är de mest effektiva. Men jag tror att om målet är ett så är vägarna dit många.

Sanningen kan inte konceptualiseras, berättelser om sanningen är inte sanningen själv. Det är en berättelse om sanningen, inte mer. Och därför kan den inte vara fullständig. Därför är buddhismen inte sanningen, men en vägskylt som pekar mot sanningen.

Jag tror uppvaknandet är en livsström, ett flöde, och att vanor, rädslor och bindningar förhindrar kontakt med flödet. När bindningarna faller bort, kommer man in i flödet. Man kan säkert hitta varianter av det här beskrivet i många filosofier och religiösa traditioner. Alla de är berättelser om samma flöde, om samma uppvaknande som buddhismen berättar om. Jag tror att buddhismen utgör den klaraste, effektivaste och säkraste vägen till den här upplystheten. Men att buddhismen alltså inte är sanningen utan att den är en berättelse och ett verktyg att uppleva sanningen.

Men jag vet inte alls om inom buddhismen och bland mästarna finns något utbrett stöd för mina teorier.

Verkligheten är som en stor stor stad, och runtom i världen och på andra planeter har människor och människoliknande varelser haft kontakt med upplyst-upplevelsen och kanske byggt filosofier och religioner kring sina upplevelser. Filosofier som varit och är kartor att hitta genom den här stora stora staden, rakt till dess ljusa centrum. Jag tror buddhismens karta erbjuder den rakaste och snabbaste vägen till detta centrum, men det är inte alls säkert att buddhismen passar allas lynne. De kanske ändå vill ta del av upplystheten och då finns andra filosofier till hands.

Eller så plötsligt utan filosofier och lärare, vaknar de bara upp, ser verkligheten som den är, ser förgängligheten och icke-jaget och alltings sammanlänkande natur, upplever dem intuitivt, upplever alltings inbördes beroende, det ömsesidiga förhållandet mellan allt som finns, och fylls av allomfattande medkänsla och kärlek. De kommer i kontakt med flödet, och lever livet på den allra djupaste nivån i harmoni med förgänlighet och icke-jag, utan rädslor, utan bindningar i full kontakt med verkligheten, de är sig själva, manifesterar sin innersta natur, i frid, i harmoni. De bara är, precis som upplystheten och sanningen bara är, som världen bara är. Som det är. Som det är under ytan, som det ser ut under vårt damm vi bär på och som vi inte ser igenom förrän vi tvättat bort det, som det är på djupet. När vi tar av våra färgade glasögon ser vi verkligheten som den är i sig själv, förgänglig och magisk.

Som Shunryu Suzuki sa: "The world is it's own magic."