Okunnig

Jag vet inte. När jag tittar mig omkring och funderar över världen så måste jag säga att jag vet inte. Jag vet inte hur det fungerar, därför kan jag inte komma med några tvärsäkra uttalanden. Jag tror det här och det där, men jag vet inte. Jag är mer eller mindre säker, men vet, det gör jag inte. Jag vet faktiskt väldigt lite. Jag vet faktiskt inte om jag vet något överhuvudtaget. Jag har faktiskt ingen som helst aning. Så jag säger: jag vet inte. Det här ska jag öva att komma ihåg varje dag. Det är nyttigt. Tror jag.

Ibland hör jag en del som låter himla säkra på sin sak. Kul för dem att ha saken klar för sig. Det har inte jag. Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte. Det kan vara sant, men jag vet inte.

Ingen större idé då alltså, att jag är alltför bunden till mina åsikter eller tar dem alltför allvarligt. Faktiskt behöver jag inte ha så många åsikter alls, bättre att se efter hur det ser ut, utan att ha så många åsikter om det. Jag kan ju ha fel. Rent statistiskt är risken rätt stor att jag har fel, för tänk så många åsikter det finns. Varför skulle just mina åsikter vara sanna? Så när jag ser eller hör nåt kan jag tänka "jaha på så vis", så mycket mer behöver jag inte göra. "Jaha, säger du det..." Sedan slipper jag bli särskilt överraskad eller besvärad, när jag ser eller hör motsatsen. "Jaha på så vis." Det spelar inte så stor roll egentligen, för jag vet ju inte.

Jag känner såhär och sådär, att jag känner det och det, det är sant, men är det sant? Och kan man känna något man egentligen inte känner? Jag vet inte, jag är inte säker. Jag kan ha fel. Det är viktigt att komma ihåg. Det får jag aldrig glömma, tror jag. Jag är nästan säker.

Så fråga inte mig, för jag vet inte. Jag kan gissa, men det är allt.

Ps. De flesta andra vet inte heller, nästan alla springer omkring och gissar, bara gissar. Glöm inte det. Så ta det inte alltför bokstavligt. Prova och se. Förvänta dig inte alltför mycket. Tror jag.