Livets ådra

Jag föredrar stillsam glädje framför uppspelt glädje. Ett slags lågmält men djupt och omfamnande välbefinnande hellre än sprudlande lycka. Det känns som att sprudlande lycka lurar mig litegrann, man rycks med och står sedan snopen när den plötsligt försvinner. Och så saknar man den, och det gör bara ännu ondare för den har lämnat ett tomt hål. Det är som när man äter en sockerrik-produkt och blodsockernivån exploderar i höjd och sen tvärt sjunker djupare än innan. Då står man där med skägget i brevlådan.

Nä tacka vet jag lågmält välbefinnande. En ständigt närvarande känsla av tillfredsställelse. När man känner sig så där allmänt nöjd och rofylld. Jag tror det är livets ådra man träffat när man känner det där välbefinnandet.

Säkraste vägen till sådan förnöjsamhet tror jag är en inkluderande uppmärksam närvaro. Vad som än kommer inkluderar den, är medveten om, skyggar inte, flyr inte, förnekar inte. Allrahelst en själv. Vad för känslor som man än erfar accepterar den uppmärksamma närvaron, utan att snärja in sig i dem.

Och den gömmer sig heller inte för sprudlande lycka, den inkluderar också den, men är medveten om dess förgänglighet och rycks därför inte med, snärjer inte in sig, glömmer inte av att den är temporär och därför uppstår ingen fruktlös kamp eller "mot-stretning" när den är på väg bort. Därför kan man njuta av den sprudlande lyckan helt och fullt utan att vara orolig att den ska upphöra. Det vet man redan att den ska. Därför är det meningslöst att oroa sig. När den kommer så kommer den, när den går, så går den. På återseende!

Det är uppmärksam närvaro, att inte glömma bort att komma ihåg. Och när man inte glömmer bort att komma ihåg, då träffar man rätt, då träffar man livets ådra.

(Och här kommer det: tror jag......)