lite navelskåderi

Här följer en kronologisk översikt över min färd genom ångest och oro osv.

Våren 2006: Jag bestämmer att jag ska äta mindre, mycket mindre. Jag ska äta jättelite, så lite som möjligt. Jag vill bli mager, mycket mager, och jag vill vara asketisk, jag känner att det finns inget jag kan eller orkar bli bra på, men jag kan bli bra på att vara riktigt mager. Jag vill leva enkelt, mat ska bara vara till för att överleva. Gott eller lockande behöver det inte vara. Sagt och gjort. Jag börjar äta mindre, jag blir magrare. Det fungerar. Men det är lite jobbigt också, jag blir trött fort och orkar mindre.

Sommaren 2006: Jag åker till Taiwan. Jag fortsätter min asketiska diet där, men det är svårare att hålla koll. Jag känner alltid att jag ätit för mycket, jag har många tankar om mat. Jag fördjupar mig i buddhismen, men drabbas av något slags andlig kris och beslutar att jag inte är buddhist, bara en slags andlig vandrare.

Hösten 2006: Jag kommer tillbaka från Taiwan. Jag är desillusionerad och besviken. Det är något av en chock att komma tillbaka till västerlandet, det är svårt att stå ut i den annorlunda kulturen. Det är nu jag börjar få problem med nedstämdhet, sämre självförtroende, jag är rädd när jag är ute, det var jag aldrig i Taiwan.

Samtidigt försöker jag hitta tillbaka till den stränga diet jag hade innan jag for till Taiwan, men jag har glömt hur det var jag gjorde. Jag försöker äta liknande mat som jag åt i Taiwan, eftersom jag gått ner flera kilo där borta. Funderingar ikring hur lite man kan äta utan att ämnesomsättningen saktas ner upptar en stor del av min tid: jag vill ligga precis på gränsen. Jag återupptar buddhismen, men läser inte så mycket.

Början av 2007: Jag tror mig hittat nån slags balans för hur lite jag kan äta utan att sakta ner ämnesomsättningen, men det är svårt. Jag försöker hitta nåt sätt att lura kroppen att hålla igång ämnesomsättningen. Jag börjar läsa mer buddhistiska böcker, men samtidigt går jag en skrivkurs och ska skriva en längre historia som ska utspelas i Kina så jag läser en massa böcker om Kina också. Jag börjar få större problem med nedstämdhet, och svårt att umgås med människor. Det är inget som direkt bekymrar mig.

Våren 2007: Jag har blivit klar med berättelsen, och övergår nu till att bara läsa buddhistiska böcker. Ju sämre jag mår, desto mer läser jag. Jag äter lite mat, för lite mat. Fortfarande är jag såklart ute och promenerar överallt, och tröttar ut mig.

Jag börjar se världen på ett ensidigt sätt, jag sviker en vän som har "kniven på strupen" pga. att jag tror att det vore fel moraliskt att hjälpa. Jag är fullständigt okänslig och kan inte se ur vännens perspektiv. Samtidigt får jag information som motstrider vännens berättelse och det bidrar till att jag verkligen inte vet vad som är rätt. Under sommaren ändrar jag mig plötsligt när jag får klart för mig hur illa det är för vännen och jag ställer allt tillrätta just innan det blir för sent. Det är jag glad för, men än idag har jag ibland samvetskval för hur illa det kunde ha gått och hur svårt det måste varit för min vän under den tid då jag sa att jag inte skulle hjälpa denne.

April 2007: Jag är i Borås några dagar, där jag planerar att studera till hösten. Jag har inget att göra, så jag promenerar omkring 5 - 6 timmar per dag. Jag får min första mildare ångestattack, inne på Willys. Senare inser jag att inte kan bo i Borås, och jag väljer lyckligtvis Umeå istället.

Maj 2007: Jag börjar meditera varje dag. Samtidigt läser jag bara buddhistiska böcker och buddhistiska hemsidor. Jag har inte lust att göra något annat. Tycker det är svårt att träffa människor. Jag tänker på buddhismen nästan hela tiden, och på att inte äta för mycket. Världen blir mer svart-vit på sätt och vis. Jag blir mer och mer överkänslig, tål inte skämt, tar saker och ting för allvarligt.

Sommaren 2007: Jag känner att jag behöver paus från den buddhistiska litteraturen, men det struntar jag i, jag matar på med mer böcker.

Hösten 2007: Jag flyttar till Umeå. Jag får svårare problem med nedstämdhet, jag får svårt att sova några nätter per månad. Jag träffar nya vänner, och min värld ljusnar för ett tag. Under tiden fortsätter jag min stränga kost, och äter fortfarande för lite. Jag har såklart yrsel och trötthet ibland. Det är svårt att bry sig om kurslitteraturen, jag bara läser buddhist-böcker och -texter.

December 2007, januari 2008: Min värld blir mörkare igen, jag börjar bli allt mer nedstämd allt oftare. Återigen börjar jag få svårt att umgås med människor, min hjärna fungerar inte riktigt, vet inte vad jag ska säga. Jag är överkänslig, tar för hårt på saker och ting.

Februari, mars 2008: Jag börjar bli nedstämd och deppig i princip varje dag. Jag börjar bli rädd för människor, att vistas ute på stan blir tungt, det känns som att alla tittar på mig och ser ner på mig. Jag mediterar fortfarande varje dag, jag äter för lite mat, och läser jättemycket om buddhismen.

Slutet av mars 2008: Plötsligt får jag allvarligare sömnproblem, jag sover inte bra på flera veckor. Samtidigt blir jag mer nedstämd och deprimerad, och överkänslig och orolig. Jag får mildare ångestattacker och yrsel ibland. Jag tror alltid att det värsta ska hända. Jag är ibland rädd att jag ska bli tokig. Jag börjar nu trappa ned på buddhismen.

April 2008: Det börjar gå upp för mig att kroppen behöver näring, den behöver mat. Jag promenerar alltid så mycket och äter så lite - det kan man inte göra. Jag börjar äta bättre. Det verkar som att jag blir bättre, jag sover bättre, börjar må bättre, men att jag samtidigt inte riktigt är mig själv och att jag får återfall med jämna mellanrum.

Maj 2008: Jag slutar meditera för gott. Jag lägger buddhist-böcker och dylikt på hyllan. Jag tar en paus från buddhism och andlighet. Jag äter rejält med mat.

Sommaren 2008: Jag har stunder då jag mår bättre än jag kan minnas att jag gjort på väldigt länge på 2 år kanske, samtidigt är jag inte riktigt mig själv och jag får återfall emellanåt. Jag äter ordentligt med stabil mat. Tar alltid med mig en matlåda, var jag än går.

Hösten 2008: Det går upp och ner, känner mig inte riktigt stabil men inte lika illa som våren. Får sömnproblem ibland, men inte lika ofta som på våren och sommaren. Jag har helt lagt av med buddhismen, även om jag fortsätter vara buddhist - jag blir mer som en riktigt asiatisk lekmannabuddhist: obekymrad, ser inte saker och ting svart-vit, gladare, tar saker och ting inte lika allvarligt.

Jag kan vara rätt glad, det blir lättare att träffa människor, jag börjar få tillbaka intressen som jag hade tidigare innan jag började att bara läsa buddhistböcker. Samtidigt tillåter jag mig vara ordentligt lat och ser på Seinfeld-DVD ibland hela dagar. De är otroligt roliga, verkligen riktigt roliga. Jag sitter i fåtöljen och skrattar högt. Seinfeld-tv-serien är ju genialisk.

Jag är inte frisk ännu, det verkar som att jag överansträngt mig - säkert både fysiskt och psykiskt. Jag behöver vila, kroppen behöver vila, psyket behöver vila. Inget av dem orkar ta itu med några tyngre saker. Samtidigt får jag ännu återfall, men det verkar som att jag kan ringa in varför nu: det verkar som att det har att göra med hur mycket jag anstränger mig. Om jag anstränger mig för mycket, antingen jättemycket på en enda gång eller lite grann flera dagar i rad, så kommer problemen tillbaka och det verkar som att en slags fysisk utmattning uppträder i samband med dessa återfall av depression, ångest och sömnproblem. Men det är sällan bara en orsak till nedstämdhet och dylikt. Samtidigt kan jag tänka mig att det att jag åt för lite och gjorde för mycket är den största orsaken till mina bryderier + att jag fördjupade mig i religiösa funderingar och mediterade, och flyttade till en ny stad - allt på en å samma gång.

Jag väntar ivrigt på svaren på blodproven jag lämnade till vårdcentralen, om jag har nån näringsbrist. Nån borde jag ha dragit på mig under de där två åren när jag åt för lite.

Det känns som att livet sakta återvänder efter 2 år, som det var innan 2006, och ja kanske egentligen till och med bättre än då på vissa sätt. Jag håller på bli den rätt glada och inte så bekymrade person som jag för det mesta var förut, plus att buddhismen lärt mig att skuldkänslor inte är till någon nytta.

Jag ska avsluta med crazy Joe Davola.

The Boss

kramer taking care of business

motarbeta nd och sd

Förra året var det en skola som stoppade nationaldemokraterna från att sprida rasistiskt material i skolan. Nationaldemokraterna vände sig då till JK som menade att skolan gjort fel. Här kan man läsa mer om det.

Jag anser att skolan gjorde helt rätt, och jag hoppas att rektorer osv. även fortsättningsvis stoppar rasister från att sprida sitt material i skolor. Om man låter rasister hållas bidrar detta till att normalisera rasismen. I spåren av detta följer ett ökat hot och våld mot invandrare, flyktingar, homosexuella, vänsteraktivister, antirasister osv. Inte bara rasistgruppen själv, i det här fallet nd, stärks av detta, även andra ännu mer våldsamma grupper får ökat självförtroende. När de får ökat självförtroende kommer hela samhället bli mer otryggt än vad det redan är.

Därför är det viktigt att stoppa och motarbeta rasistpartier som sd och nd. Att de ska få komma till skolorna och sprida sitt material, ser man som att det har med yttrandefriheten att göra, men dessa partier försvarar bara yttrandefriheten så länge som den tjänar dem. Om de kommer till makten kommer de inskränka yttrandefriheten, det här är mörka krafter, inget att leka med. Inte bryr de sig om yttrandefrihet och demokrati, de vill använda sig av den för att komma till makten sen kommer de nedmontera den och då är det för sent.

Det är så här det börjar, risken att det går så långt kanske inte är så stor i sverige, men nånstans börjar det och även innan det gått så långt att de har makten, så har många människor kommit till skada.

Kväv rasismen i dess linda!

Såhär kan det gå till. Eller såhär.

jag har ingen lust att blogga, ändå kan jag inte sluta

kriget mot kvinnor

Det pågår ett krig mot kvinnor i denna världen. Män slår, våldtar, förtrycker, fängslar, förföljer, trakasserar, hånar, tystar, kontrollerar, förnedrar, misshandlar, dödar kvinnor över hela världen.

Om en kvinna ska gå ut ensam när det är mörkt, är det ett risktagande, det finns alltid ett överhängande hot att hon träffar på någon av de många manliga galningarna som springer omkring och tror att de kan göra vad de önskar med andra människor. Många kvinnor vågar inte gå ut på natten på grund av detta.

Om hon klarar sig från detta finns en ännu större risk att hon blir våldtagen av någon hon känner, eller misshandlad av sin partner.

Vad är det för värld vi lever i? En kvinna kan vara på väg hem och så bara försvinna, därför att en man tar sig rätten att våldta och mörda henne. Hur många män försvinner på grund av att en okänd kvinna på gatan våldtar och mördar honom?

Så fort det verkar som att en kvinna är s k manshatare kommer en massa självömkande män och anklagar henne för att vara "tokfeminist", manshatare osv. Jag tycker inte att det är konstigt att vissa kvinnor hatar män, jag tycker det är mer konstigt att det inte är fler kvinnor som hatar män. Jag är själv manshatare ibland, det är lätt hänt att man blir det. Vem orsakar t.ex. krig, vem ligger bakom finanskrisen, kapitalismen, det mesta våldet och förtrycket, vapenhandeln, pedofili, övergrepp, misshandel, mord, osv. vem är det som bär det största ansvaret till klimatkatastrofen? Det är ju till största del män, och deras filosofi.

Men jag tror inte att män i grunden är onda, det är systemet, det är patriarkatets filosofi. Jag vet att det funnits andra folkgrupper och andra kulturer, som har sett annorlunda ut där det funnits respekt för kvinnor. Nu är systemet uppbyggt på förnedring och mord av kvinnor, där kvinnor inte ses som människor utan som objekt mannen kan göra vad han vill med.

varning för meditation

Meditation borde nästan ha en varningstext som snus och cigaretter. Jag känner det som att det idag mediteras alltför lättvindigt utan att man känner till vilka risker meditation kan innebära.

Jag fick en depression och sömnproblem. Jag fick skumma känslor av yrsel och som att jag skulle "flyta iväg", jag blev överkänslig och bräcklig där jag tog alltför allvarligt på saker och ting och blev ledsen av dem, jag blev orolig och ängslig, energilös ibland, ångestattacker, en mörk och dyster syn på tillvaron. Jag fick svårt att träffa människor och drog mig undan (mer än vad jag som redan är lite osocial normalt brukar göra).

Det verkar som att dessa problem kom från meditationen, och problemen uppstod alltså inte medan jag mediterade utan i vardagen. Ännu idag, snart 7 månader efter att problemen förvärrades, och ca 4 månader efter jag slutat meditera, är jag inte helt återställd. (Men mycket bättre.) Fortfarande kan jag ibland känna mig lite konstig, inte riktigt som mig själv.

Det hjälpte att äta ordentlig och stabil mat: fullkornsprodukter. Och att äta rejält så att jag blev riktigt mätt, som att maten skulle komma ut ur öronen på mig. Och att man äter flera gånger om dagen, frukost, lunch, middag. Jag var vegan förut, men började p.g.a. dessa problem att äta (ekologiska) ägg, två om dagen. Nu har jag blivit vegan igen, och jag vet inte om äggen faktiskt var till någon speciell nytta som inte ett veganskt alternativ kunnat vara.

Jag la all andlighet och buddhism på hyllan, och har inte öppnat en buddhistbok på flera månader. Även andra andlighets-inriktade saker, t.ex. filmer, tycks kunna väcka en attack, även filmer och texter om konstiga psykiska tillstånd och övernaturligheter undvek och undviker jag ännu. Dessutom verkar det som att alltför stor fysisk ansträngning kan leda till att känslor av tungsinne och depression dök upp. Min paus från buddhism osv. fortsätter minst några månader till.

Även att skriva denna text är lite jobbigt, och kanske kommer det väcka en attack, men jag känner att den kanske kan hjälpa andra oerfarna meditatörer, och få en del att inse att meditation inte är så harmoniskt och ofarligt som man tror.

Dessutom tycks det som att alltför djupt religiöst grubblande kan vara till skada för den som har ett skört och känsligt psyke som jag. För den som inte är så stabil kan det vara skadligt att vara för sig själv och grubbla på livets djupa saker. Överhuvudtaget, att syssla med sånt som är övernaturligt kan vara skadligt, oavsett om man tror på det eller inte, tror jag det kan vara skadligt för psyket.

Det har hjälpt mig att göra sånt som är konkret, t.ex. läsa om politik. Fundera på andra saker, se komedier, eller politiskt engagerande filmer. Att umgås med människor var inte alltid så lätt. På ett sätt var det som att det hela förstärkte många av mina negativa sidor: blyghet, osocial, osäker, deppig osv.

Jag vill inte skriva nåt mer om det här, det ligger för nära i tiden, och jag vill heller inte prata om det, så fråga inte alltför ingående frågor. De som läser detta och själv har råkat ut för det, just nu kan jag inte hjälpa på något annat sätt än vad som står här, jag är inte återställd själv. Men den som mediterar och börjar känna sig deppig osv. bör sluta meditera. Man ska inte meditera om man mår dåligt, eller är psykiskt skör.

Trots detta är och förblir jag buddhist, men på en betydligt blygsammare nivå. Jag har bestämt att jag aldrig mer ska meditera i mitt liv. Däremot ska jag följa de fem träningsreglerna, så kanske jag har bättre förutsättningar att meditera i nästa liv istället! :-)

Hur tillvaron och pysket fungerar är inte så enkelt som jag i min naivitet trodde. Många av de strategier jag tidigare haft för att hantera tungsinne hjälpte inte mot detta, det var något annat än vanlig deppighet. Det kanske var vanlig deppighet fast mycket tyngre.

Om man är intresserad av buddhism och meditation, kanske man ska gå lite lugnt fram. Man ska ha kontakt med en erfaren lärare, och verkligen kolla upp den läraren. Det är viktigt att man inser att det finns risker med att meditera, och att det kan bli ordentligt jobbigt. Jag visste att det fanns risker men jag tog dem inte riktigt på allvar, det är viktigt att man tar dem på allvar.

Jag har till och med flyttat för att komma undan lägenheten där jag mediterade och grubblade så mycket. Meditation är som eld: den kan vara till nytta om man hanterar den rätt, men om man inte vet vad man gör kan det bli riktigt farligt. Jag lekte med elden utan att veta vilken kraft och potential elden besitter. Jag hade kunnat brinna upp, men jag tror jag klarade mig. Ta i trä!

Om man inte vill ta den risken, kan man ändå ägna sig åt buddhismens grundläggande delar, nämligen moral och generositet. Men man måste gå lugnt fram och inte vara hård mot sig själv.

välfärden

Högern vill ta bort välfärden, och det är ju ingen nyhet precis. Man säger att välfärden kostar pengar, och att det bara är arbete som genererar pengar, alltså kan man inte ha alltför mycket välfärd för det finns inte pengar till detta.

För det första; vad ska vi ha för slags samhälle egentligen? Ska man ställas på gatan bara för att man råkar bli sjuk? Ska den som har cancer förutom det helvete det är i sig, behöva oroa sig för att förlora sin inkomst och allt, och hamna på gatan? Ska den som blir sjuk behöva lita till små och frivilliga donationer? Det är klart samhället måste gå in och täcka upp för den som är sjuk t.ex.

Sen för det andra så är det en nyliberal doktrin att det hela tiden ska finnas en viss mängd arbetslösa, därför att det är bra för eliten som tjänar pengar på andras arbete. För om det hela tiden finns 1000 andra som kan komma och göra ens jobb, kommer man inte begära högre lön i första taget. Dessutom kommer man inte höja sin röst och vara till besvär när något inte går rätt till. Vad hände t.ex. med killen som påtalade brister och faror i Stockholms tunnelbana? Han fick sparken. Systemet är en fara för allmänheten, det uppmuntrar galenskap och kortsiktig vinst. Pengar sätts före människor.

Högern tycker att det är okej att en liten elit blir allt rikare på den stora majoritetens bekostnad. De bryr sig inte om människor skadas eller t.o.m. dör. Business as usual.

Den stora finanskrisen begriper jag inte hälften av, men så mycket har jag förstått att den beror på en liten klick människors spelande och trixande för att tjäna så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt. De gör groteska vinster, också nu, men lyfter inte ett finger för att ställa till rätta den stora skada de har ställt till med. Vem är det som nu ska komma och fixa allt? Det är skattebetalarna.

Kommer de som tjänar på krisen, kommer de betala tillbaka, kommer de erbjuda sin hjälp? Nej, det är allmänheten som får betala, medan eliten behåller allt de tjänat. De tar alla vinsterna, och skattebetalarna får stå för kalaset. Vad kan man kalla det annat än stöld.

Och säger högern något om detta? Kommer det några upprörda inlägg om lata bidragsberoende som lever på andra? Nej, självklart inte. Det som vanliga människor inte kan göra, kommer inte bara eliten undan med utan hyllas av högern, högern som är korrupt och omoralisk, samtidigt som de utropat sig till moralens väktare.

Nog finns det pengar till välfärd, massor av pengar. Det kommer från det arbete som vanliga människor utför. Problemet är att en liten girig elit roffar åt sig en så stor andel av dessa pengar, och aldrig aldrig blir den nöjd hur mycket pengar den än stjäl. Och inte nog med det; den gör det utan att skämmas ens det minsta lilla, och inte nog med det; den gör det och har ändå så lite skam i kroppen att den kan höja finger åt andra, åt vanliga människor utan vilka den inte skulle klara sig en dag ens.

Det är lätt hänt att man blir cynisk... Men bäst att inte bli det.

protest mot sd i luleå

Idag hade sverigedemokraterna torgmöte i Luleå igen, första gången sen 2004 (skrev fel i förra inlägget, var inte 2002, var 2004). Och vi hade en protest mot dem, samtidigt. Vi var omkring 100 - 150 pers - bara en handfull var där för att verkligen lyssna på dem. Vi började med att överrösta dem genom burop och annat, och det gicck inte att höra vad rasisterna sa. Men sen ansåg polisen att det att vi visade vårt missnöje var en demonstration utan tillstånd, så de började de plocka bort en del folk, och förde dem längst ut på Hertsön och Bergnäset. Till slut blev det då tyst, men då vände vi ryggen mot rasisterna istället.

Det var verkligen synd att polisen gjorde så som de gjorde. Det var dåligt tycker jag, vi borde ha rätt att visa vårt missnöje med rasism.

Helt klart så visade i alla fall detta att sd inte är välkomna i Luleå. De har inget här att hämta.

tillfrisknar sakta

Jag börjar alltmer känna mig som mitt gamla vanliga välbefinnande jag återigen, och nu när detta välbefinnande sakta återkommer och varar allt längre, inser jag att jag nog egentligen inte mått särskilt bra sen kanske 2006, men att det inte blev riktigt illa förrän december förra året, och sen under den största delen av detta året. Ja jag hade glömt hur bra man faktiskt kan må. Å så äter jag ju bra med mat igen också, det har jag ju heller inte gjort sen 2006. Jag misstänkte inte ens att något var fel förrän jag började få sömnbesvär, jag trodde helt enkelt att det var normalläget att må dåligt.

Jag vågar dock inte säga att jag är helt frisk riktigt ännu. Jag känner även nu emellanåt en ökad känsla av stress, oro och ångest, att jag är på helspänn som om jag stod inför en fara av något slag bara det att någon fara inte syns till - jag känner så ibland. Även i bekanta miljöer bland familj och vänner.

Dessutom har jag blivit förkyld igen för femtioelfte gången i år, men jag tror att min lite bräckliga fysiska hälsa är en del av den större psykiska "sjukdomen". Det positiva är att förkylningen denna gången är relativt mild.

Men hursomhelst, kurvorna pekar åt rätt håll om man säger så. Jag får som sagt återfall ibland, och de kan hålla i sig i några dagar, men dessa återfall tycks bli allt lindrigare, och vara allt kortare.

Jag har till och med börjat äta ägg (visserligen ekologiska ägg). Jag har varit vegan sen 2002, jag tycker inte ens om ägg speciellt mycket, tycker de är ganska äckliga. Då kan ni kanske förstå hur dåligt jag mått, att jag t.o.m. börjat äta ägg. Jag trodde då att jag hade någon näringsbrist, men så verkar det inte vara. (Och jag håller nu på trappa ner på äggätandet för att snart sluta helt, som det ser ut nu, och återigen bli vegan.)

Orsaken till mina besvär tror jag snarare beror på någon slags utbrändhet, att jag ägnat för mycket av mig själv åt buddhismen, åt meditation osv. Jag har nog överansträngt mig, och det kan vara så att det inte är buddhismen i sig som är problemet men att det är hur jag hanterat det. Jag tror jag är en sådan som har tendenser att bränna ut mig själv, på vad det än må vara som för tillfället intresserar mig mest. Men jag antar att det blir extra känsligt med något sådant som meditation och sinnesträning.

Nu har jag en fullständig paus från allt vad andlighet och buddhism heter. Jag vill inte ens prata om det, jag känner hur det kan bränna i huvudet då, jag är överpackad med information. Så det kommer inte bli nån buddhism här de närmaste månaderna. Och nu vill jag inte skriva mer om det, redan för mycket.

Jag har fått möjlighet att utforska andra intressen, jag nästan glömt att jag en gång haft, politik, UFO, löpning, film, och snart kanske författande också, att läsa om sånt och göra sånt lindrar verkligen mina besvär. Jag har lätt att slukas av det, och tar då tankarna bort från buddhismen. Nu har jag läst lite om ryska revolutionen, om Lenin och Trotsky... intressant. Och så har UFO debatterats seriöst (så seriöst det nu kan bli med reklamavbrott var femte minut) på CNN hos Larry King, det trodde man inte.

Mitt nästa projekt är att ta reda på mer om syndikalismen. Det är kanske där jag står politiskt, det är det jag ska ta reda på.

The Clash, Revolution rock

sverigedemokraterna

Jag hade inte tänkt skriva nåt i bloggen, jag har en Internet-paus nu, det behövs, men det har varit en del kring Sverigedemokraterna i teve och tidningar den senaste tiden och nu senast ser jag att det finns en intervju med SD i ETC.

Jag vet inte om det bara är jag, men det vänder sig i magen på mig att se att ETC intervjuar SD, ett rasistparti. Den senaste tiden har jag börjat känna att ETC nog inte är något för mig och att jag inte kommer fortsätta min prenumeration när den snart går ut. Jag kommer gå över till Arbetaren istället, förutom den prenumeration på Offensiv som jag redan har. Det känns som att denna intervju är det som fått bägaren att rinna över.

En del menar att man ska behandla SD som vilket parti som helst, och ta med dem i debatter i media och intervjua dem osv, och sen får folk utifrån detta avgöra om de ska rösta på SD. Jag tror det är helt fel att göra på det viset, det är samma aningslöshet som att innan Hitler kom till makten inte inse faran med rasistiska och nazistiska partier.

Rasistpartier måste man bekämpa och trakassera. När man bjuder upp dem till debatt som vilket annat parti som helst ger man dem legitimitet och självförtroende, följden av detta blir att även andra nazistiska och rasistiska grupper får ökat självförtroende och legitimitet och det kommer leda till att hot och våld mot invandrare, flyktingar, homosexuella, vänsteraktivister kommer öka.

Dessutom, vilka är det som ska debattera med dem? Riksdagspartierna? Som själva övertagit SD:s rasistiska flyktingpolitik? De ställer till mer skada än nytta, och deras främsta drivkraft är dessutom inte att bekämpa rasism utan att vinna över rasistiska väljare genom att visa att de är lika hårda som SD.

Jag kommer ihåg i Luleå förra valet, 2002, när SD hade turné i Norrbotten. Vi fick veta att de skulle komma till Luleå nästa dag, på den korta tiden hann vi samla ihop några hundra som dök upp på SD:s torgmöte i centrum, sen omringade vi talaren och skrek och buade så ingen kunde höra vad rasisten sa, det var inte en enda männska där för att lyssna på dem, de enda som kom var vi antirasister. Det är så man måste behandla rasister, inte intervjua aningslöst och bjuda in till debatter.

Man kan ha debatt med dem - där på gatan där de har sitt torgmöte, man ska störa dem och inte ge dem utrymme. Det hjälper inte att sitta ner med ryggen vänd mot dem, tysta. Det funkar inte. Det går inte att stoppa rasister på det sättet, Hitler skulle inte ha stoppats av det.

Det går inte att resonera logiskt med nazister och rasister, de lyssnar inte på det örat.

tribute!

När jag skummade igenom marshallakavargens favoriter på youtube, fick jag en ny idol. Det här inlägget är min tribut till den i mitt tycke skönaste nyhetsuppläsaren av de alla: Rikard Palm.

igår

Igår var en märklig dag av flera roliga och trevliga händelser. Filmen har jag ju nämnt. En annan sak var att A. kom hit igår. Och sen på kvällen satt mor och syster, och lillebror och L. och A. och jag, runt köksbordet och bara pratade en massa. Sånt som inte händer så ofta tråkigt nog. Jag kan inte bli personligare än såhär på en blogg (och knappt i verkligheten heller, man är ju trots allt norrbottning): det var jättekul helt enkelt.

Norrbottniskt:
- hur är det?
- inte är det så dåligt.

(man säger inte "det är jättebra" man säger "inte är det så dåligt")

Och om man haft kul med nån, så säger man inte "va kul vi har det". Om man överhuvudtaget erkänner att man haft kul så säger man nåt i stil med:

- det var ju inte så dåligt det här
- nee

men för det mesta blir det bara ett "jaja vi hörs"

Men nu generaliserar jag en aning förstås.

Fearless Mountain

Nu har jag beställt och fått och sett Fearless Mountain, en dokumentärfilm om Abhayagiri Buddhist Monastery (på wikipedia) som är ett tempel i Ajahn Chahs tradition. När jag ser den här rogivande och underbara filmen, så känner jag att jag vill åka iväg och bli buddhistmunk.

Jag brukar känna så emellanåt; det är som att det finns en ständigt närvarande men ofta slumrande längtan efter att leva det livet - som bland annat väcks till liv av sådana här fina filmer. Om det någonsin blir något av det, vet jag inte. Jag antar att det är min dröm, en sån där dröm som många har, "nån gång i framtiden då ska jag...", en sån där dröm som kanske inte så många tar tag i.

Att få tillbringa en timme med munkar och lekmänniskor på Abhayagiri är verkligen en angenäm upplevelse, och idag känner jag en saknad, filmen färgar hela min tillvaro och kommer väl fortsätta göra så åtminstone idag. Det här är en DVD jag kommer nöta, jag kommer se om den ett flertal gånger, samt spela upp olika favoritscener. Och så fanns det med buddhistisk chanting som man kan slå på när man känner för det.

Här är en trailer för filmen.

Coming attraction

En trailer för en film av "award winning makers".

Två årsjubileum

Idag firar vi jubileum här på bloggen. Det är nämligen exakt två år sen bloggen startades. Dagen till ära sitter jag ute i trädgården och skriver detta. Det kan jag nog inte göra så länge till dock, eftersom det ser ut att bli regn snart. Eller kanske inte.

Jag minns än i dag det där första, korta, kärnfulla inlägget som rymde så mycket information och förhoppningar. Sedan har det följt andra inlägg, detta är ett av mina favoriter, det ska min bror ha cred för.

Nu är det en mygga som har börjat trakassera mig, så nu ska jag gå in igen. Ojojoj nu bajsade en fågel på hammocken... va ska mamma säga...? Å fågeln tittade på mig när han/hon gjorde det. Det var en slags markering? Vilken fräck fågel när jag tänker på det. Vilket snöpligt slut på jubileumsinlägget.

Hotel Rwanda

Ibland ser man en film som är något mer än bara en film, något som inspirerar och finns kvar långt efteråt. En sån film är för mig Hotel Rwanda. Jag tänker att, även om man inte kan göra allt, även om man inte kan hjälpa alla, så kan man i alla fall göra något. Och ju fler som gör något, så till slut blir det allt.

Här en låt från filmen, A Million Voices, med Wyclef Jean.


Text till låten finns på Youtube.

retorikern

Då är den utlovade retorik-filmen klar (dock inte retorik-uppgiften). The Orator:

familjen

jag ska berätta något om min familj. om vi ska på något kommer vi sällan i samlad trupp, på samma tid. nej vi kommer i omgångar. först kommer kanske tre i tid (precis i tid, sällan före utsatt tid), sen droppar övriga in kanske en och en, eller två, och sen en och så två.

Om vi nån gång kommer tillsammans kommer vi inte i tid. Då kommer vi istället den tid den siste skulle ha kommit, om vi hade kommit i omgångar.

För att ta ett exempel. Igår tog bror Sebbe studenten. Först på plats var mor, far, och syster K. Därefter kom bror J. Ytterligare lite senare droppade jag in. Sen efter ännu ett tag kom bror J:s käresta.

Jag tycker det är kul och bra! :-) Idag på restaurangen hörde vi: Dion and The Belmonts - I Wonder Why. Gammal klassiker från 50-talet.

studenten

idag tog bror S. studenten, eller ja tekniskt sett igår, eftersom den är halv tre på natten nu (men det ska jag censurera genom att manipulera i bloggen så det ser ut som jag kommer skriva detta inlägg imorgon ska vi säga kl. 8:00) hahahehehah nu måste jag sova

ja men han tog sutdetnen i alla fall och det var ju jättekul! tyvärr var jag lite försenad så jag missade själva utgången. ni ska få se bilder sen, det har min syster utlovat på sin blogg så ni får hålla utkik där.

sov gott!
eller, hehe godmorgon! uppe med tuppen