Mamma brukar, en aning cyniskt, säga att man inte ska lita på främlingar som är övertrevliga och perfekta. Det är de som är sura och vresiga som man kan lita på. Det här sa hon ofta när jag var barn.
De som är sura vill inte ha något från en - det enda de begär är att få slippa se dig. De kommer inte länsa ditt konto, eller våldta dig - de vill bara bli av med dig. Men de som är övertrevliga och perfekta vill möjligen ha något av dig, något som du kanske inte vill ge dem.
Jag har börjat tänka på det när jag möter sura och vresiga människor, det betyder bara att de vill vara ifred - och vad är det egentligen för fel med det? Jag brukar tänka på det i efterhand när jag varit en aning vresig också, och då blir det lättare att förlåta sig själv.
Hellre en ärligt sur människa, än en oärligt glad. (Men en ärligt glad är förstås ännu bättre.)
1 kommentar:
Åh Johan!
Alltid lika Mark Levengood-vis :)
Skicka en kommentar