torsdag, maj 29, 2008

en andlig väg

Jag vill hitta en andlig väg, ett annat sätt att leva, ett mer fullständigt sätt. Men vad är en andlig väg? Man måste ju fortfarande gå på toaletten, man måste fortfarande tvätta sig, städa, man måste fortfarande handla mat och laga den. Det måste finnas en andlig väg som innefattar allt det, en fullständig väg som inte är beroende av några särskilda, svåruppnåeliga villkor, utan en andlig väg som ligger öppen för alla, överallt i alla tider i alla kulturer. I varje ögonblick.

Vad kan den bestå av, var är den andliga vägen. Jag vet inte, jag har inte funnit den, men jag tror att jag börjat ana dess konturer rent intellektuellt alltså. Känslomässigt har jag inte en aning, den är inte förankrad i mitt hjärta.

Det tycks mig som att en andlig väg måste bestå av harmlöshet. Det verkar som att det inte går att förena andlighet med att man skadar andra levande varelser, hur små de än är. Vilka villkor delar jag med en myra? Vilka erfarenheter har vi gemensamma, vilka gemensamma nämnare har vi alla levande varelser? Vi vill alla leva, vi vill leva lyckligt, allt vad vi gör består av handlingar som är inriktade på att vi ska finna frid och välbefinnande, vi vill vara lyckliga.

En myra föds, växer och dör, precis som jag, en myra vill leva fri från lidande, precis som jag, en myra vill inte bli trampad på, precis som jag.

Det tycks mig som att andlighet på nåt sätt måste ta detta i beaktande. Det känns inte som en andlig väg att trampa på och skada andra varelser, det känns inte som en andlig väg att ta vad man vill ha utan att bry sig om andra, det känns inte som en andlig väg att vara respektlös och girig. Det tycks mig som att andlighet inte kan vara att förhindra andra varelser från att finna sin andlighet - d.v.s. sinnesfrid och frihet från lidande.

Det verkar också som att andlighet inte kan innebära att säga allt som far genom huvudet, det verkar som att självdisciplin och andlighet är två viktiga sammanlänkade fenomen. Andlighet kan inte vara att tro på alla sina begär och motviljor, men andlighet kan inte heller vara ett krig mot begären. Andlighet måste vara en slags acceptans av begären och motviljorna, utan att man följer dem vart dem än leder, utan att man förtränger dem.

Men för allt det här behövs närvaro, medvetenhet, uppmärksamhet - för vanans makt är stor, och som vana har jag att följa det som leder bort från andlighet. Alltså behöver man medvetenhet, vis medvetenhet så att man vet vad man gör och vad konsekvenserna kan bli. Man behöver självinsikt, och pigg vaksamhet.

Men generositet behöver också vara med, att dela med sig, att bjuda. Inte bara andra varelser, utan också sig själv, att förlåta sig själv är ju en slags generositet tycker jag. Att upplåta rum åt alla sina konstiga tankar, känslor, begär, att inte döma dem - är ju också generositet. Att inte följa alla sina konstiga tankar, känslor, begär är ju en slags generositet mot världen och mot sig själv eftersom man slipper uppleva alla negativa konsekvenser som kommer av att leva så. Generositet är en slags öppenhet, luftighet, rymd, att vädra ut ett unket rum.

Harmlöshet, närvaro, generositet det kan man ju träna på. Alltså kan man träna sig att vandra den andliga vägen. Närvarande kan man ju vara när man är på toaletten, städar, handlar osv. Alltså finns den andliga vägen tillgänglig alltid, i alla ögonblick. Ja det finns inte ett enda ögonblick i hela existensen som inte är uppfyllt av andlighet, det bara är så lätt att missa.

Lustigt nog har jag räknat upp buddhismens syn på en andlig väg: moral, generositet, meditation. Moral är harmlöshet, att inte skada. Generositet, ja det är ju generositet. Närvaro, det är meditation. Meditation kan vara det svenska ordet för "bhavana" om jag inte missminner mig (men också för jhana) och bhavana betyder "utveckling", eller som jag läst i engelsk bok "mind cultivation". Närvaro kan också vara "sati".

Hursomhelst, jag kan intellektuellt tänka mig till vad den andliga vägen i stora drag består av. Men känslomässigt är jag vilse, och det som jag förstår intellektuellt är inte förankrat i mitt hjärta. Så jag vill förankra den andliga vägen i mitt hjärta.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vad fint du skriver! :) Jag känner igen dilemmat, att veta saker intellektuellt, men känna sig vilse i hjärtat.

Det var först när jag blev sjuk som jag kunde börja arbetet med med mig själv och min andlighet. Paradoxalt nog har jag känt den största friden i de svåraste stunderna.

Jag är alldeles övertygad om att man måste utveckla sin SJÄLVKÄNSLA för att kunna släppa egot och vilsenheten. Med självkänsla menar jag inte självförtroende, utan förmågan att veta vad man känner, och varför man känner det. Och framför allt, acceptera den icke-perfekta människa man är, med både svagheter och styrkor.

Att kunna sätta gränser är viktigt. Det var inte förrän jag bestämde mig för att bara göra det som jag verkligen vill som jag började känna riktig glädje av att hjälpa och ge av mig själv till andra människor. När man ger för att man verkligen vill blir man inget offer, och behöver inget tillbaka. Då har jag valt det själv. Och då respekterar jag mig själv.

Jag är lite svamlig, har varit vaken i natt. Men det jag vill säga är nog: sträva inte efter perfektion. Lär känna dig själv och vad ditt hjärta vill. När du gör det, kommer du att känna mer ömhet för andra icke-perfekta levande varelser, och bli mer uppmärksam på "nuet".

Närvaro kan uppnås på andra sätt än genom meditation tror jag. När man känner sig trygg med sina känslor (även "dåliga" som ledsenhet, ilska och oro) kan man släppa ältandet, och finna ett lugn som ligger under alla flyktiga känslor.

Det är egentligen ett äventyr att få lära känna sig själv! Jag har hittat ett citat av Augustinus som jag brukar begrunda:

"Människor reser och förundras över bergens höjder, havets väldiga vågor, flodernas långa lopp, oceanernas vida omkrets, stjärnornas cirkelrörelser; och passerar sig själva utan att förundras."

Att lära känna sig själv tar nog (minst) en livstid, så man får inte ha bråttom ;) Men det är både spännande, sorgligt och roligt. Förankra ditt hjärta, så kommer andligheten.

Ha det gott :)

Beaufort sa...

Tack för din kommentar! Så underbart och vackert att läsa! :'-) Jag tror du har rätt och jag kommer läsa din text fler gånger framöver