"pluggar"

Här sitter vi och "pluggar", eller ja min käre vän pluggar utan citationstecken, men själv "pluggar" jag. Det är den där rapporten jag nämnde, jag sitter och försöker engagera mig i den, på måndag ska den vara inne och det tror jag inte att jag hinner, men det känns som att jag inte bryr mig längre. I början var jag mer angelägen och stressad om att hinna. Den här gången har jag inte ens varit på föreläsningarna. Jag fann det viktigare att stanna hemma och meditera istället (föreläsningarna var på förmiddagen, och jag brukar meditera då).


Varför är det nu såhär? Jag vet inte... Ja, jag vet att jag är något av en lodis, och det är inget jag är stolt över men jag kan inte påstå att jag skäms heller, eller att det skulle bekymra mig nämnvärt. Dessutom är jag bara lodis i vissa aspekter. I tränandet av Vägen känner jag inte att jag är en lodis.

Nej, "i morse" (läs: förmiddagen) kände jag stor entusiasm över att få läsa i en text (Practical Vipassana Exercises) av Mahasi Sayadaw, den berömde meditationsmästaren från Burma, som jag hittade på Internet igår när jag "pluggade".

Det var heller ingen som behövde tvinga mig att vara nyfiken på om den andra burmesiska meditationsmästaren, Sayādaw U Paṇḍita, (vars bok In this very life jag har beställt över Internet och väntar i brevlådan vilken dag som helst nu) hade någon koppling till Mahasi Sayadaw. Och jomenvisst det visade sig ju att han hade, han var nämligen Mahasis student.

Vidare var det ingen som beordrade mig att fundera över om Dipa Ma (arahanten, meditationsmästaren) som studerade meditation i Burma också hade haft kontakt med Mahasi. Och jo, en titt i boken om Dipa Ma, avslöjade att hon studerat meditation och Vägen på hans meditationscenter i Rangoon, Burma.

Det var helt frivilligt som jag satte mig och mediterade innan jag motvilligt begav mig till universitetet för att skriva på rapporten (behöver Internet för att kunna skriva, men har det inte hemma!).

Så visst, med vissa saker är jag verkligen en riktig lodis, det är jag den förste att erkänna, men med andra är jag det inte. Jag har aldrig varit särskilt driven eller ambitiös i att studera, eller införskaffa pengar och allt det där man behöver för att kunna överleva. På nåt sätt har jag ändå lyckats bli 26 år gammal, och fortsätter...

(Nu vill jag ju inte på något sätt framstå som att jag tränar Vägen målmedvetet och utan pardon, nej jag är ingen meditationsmästare och jag har ju inte blivit buddhistmunk heller, så jag är ju inte helt och håller övertygad eller så.)

För övrigt tog jag med mig vattenkokaren och te till uni. För det behövs ju om man ska kunna arbeta. Teet från min termos smakar konstigt, och tar slut alldeles för fort.


Och det är allt jag har att säga om det...