tillfrisknar sakta

Jag börjar alltmer känna mig som mitt gamla vanliga välbefinnande jag återigen, och nu när detta välbefinnande sakta återkommer och varar allt längre, inser jag att jag nog egentligen inte mått särskilt bra sen kanske 2006, men att det inte blev riktigt illa förrän december förra året, och sen under den största delen av detta året. Ja jag hade glömt hur bra man faktiskt kan må. Å så äter jag ju bra med mat igen också, det har jag ju heller inte gjort sen 2006. Jag misstänkte inte ens att något var fel förrän jag började få sömnbesvär, jag trodde helt enkelt att det var normalläget att må dåligt.

Jag vågar dock inte säga att jag är helt frisk riktigt ännu. Jag känner även nu emellanåt en ökad känsla av stress, oro och ångest, att jag är på helspänn som om jag stod inför en fara av något slag bara det att någon fara inte syns till - jag känner så ibland. Även i bekanta miljöer bland familj och vänner.

Dessutom har jag blivit förkyld igen för femtioelfte gången i år, men jag tror att min lite bräckliga fysiska hälsa är en del av den större psykiska "sjukdomen". Det positiva är att förkylningen denna gången är relativt mild.

Men hursomhelst, kurvorna pekar åt rätt håll om man säger så. Jag får som sagt återfall ibland, och de kan hålla i sig i några dagar, men dessa återfall tycks bli allt lindrigare, och vara allt kortare.

Jag har till och med börjat äta ägg (visserligen ekologiska ägg). Jag har varit vegan sen 2002, jag tycker inte ens om ägg speciellt mycket, tycker de är ganska äckliga. Då kan ni kanske förstå hur dåligt jag mått, att jag t.o.m. börjat äta ägg. Jag trodde då att jag hade någon näringsbrist, men så verkar det inte vara. (Och jag håller nu på trappa ner på äggätandet för att snart sluta helt, som det ser ut nu, och återigen bli vegan.)

Orsaken till mina besvär tror jag snarare beror på någon slags utbrändhet, att jag ägnat för mycket av mig själv åt buddhismen, åt meditation osv. Jag har nog överansträngt mig, och det kan vara så att det inte är buddhismen i sig som är problemet men att det är hur jag hanterat det. Jag tror jag är en sådan som har tendenser att bränna ut mig själv, på vad det än må vara som för tillfället intresserar mig mest. Men jag antar att det blir extra känsligt med något sådant som meditation och sinnesträning.

Nu har jag en fullständig paus från allt vad andlighet och buddhism heter. Jag vill inte ens prata om det, jag känner hur det kan bränna i huvudet då, jag är överpackad med information. Så det kommer inte bli nån buddhism här de närmaste månaderna. Och nu vill jag inte skriva mer om det, redan för mycket.

Jag har fått möjlighet att utforska andra intressen, jag nästan glömt att jag en gång haft, politik, UFO, löpning, film, och snart kanske författande också, att läsa om sånt och göra sånt lindrar verkligen mina besvär. Jag har lätt att slukas av det, och tar då tankarna bort från buddhismen. Nu har jag läst lite om ryska revolutionen, om Lenin och Trotsky... intressant. Och så har UFO debatterats seriöst (så seriöst det nu kan bli med reklamavbrott var femte minut) på CNN hos Larry King, det trodde man inte.

Mitt nästa projekt är att ta reda på mer om syndikalismen. Det är kanske där jag står politiskt, det är det jag ska ta reda på.

The Clash, Revolution rock

sverigedemokraterna

Jag hade inte tänkt skriva nåt i bloggen, jag har en Internet-paus nu, det behövs, men det har varit en del kring Sverigedemokraterna i teve och tidningar den senaste tiden och nu senast ser jag att det finns en intervju med SD i ETC.

Jag vet inte om det bara är jag, men det vänder sig i magen på mig att se att ETC intervjuar SD, ett rasistparti. Den senaste tiden har jag börjat känna att ETC nog inte är något för mig och att jag inte kommer fortsätta min prenumeration när den snart går ut. Jag kommer gå över till Arbetaren istället, förutom den prenumeration på Offensiv som jag redan har. Det känns som att denna intervju är det som fått bägaren att rinna över.

En del menar att man ska behandla SD som vilket parti som helst, och ta med dem i debatter i media och intervjua dem osv, och sen får folk utifrån detta avgöra om de ska rösta på SD. Jag tror det är helt fel att göra på det viset, det är samma aningslöshet som att innan Hitler kom till makten inte inse faran med rasistiska och nazistiska partier.

Rasistpartier måste man bekämpa och trakassera. När man bjuder upp dem till debatt som vilket annat parti som helst ger man dem legitimitet och självförtroende, följden av detta blir att även andra nazistiska och rasistiska grupper får ökat självförtroende och legitimitet och det kommer leda till att hot och våld mot invandrare, flyktingar, homosexuella, vänsteraktivister kommer öka.

Dessutom, vilka är det som ska debattera med dem? Riksdagspartierna? Som själva övertagit SD:s rasistiska flyktingpolitik? De ställer till mer skada än nytta, och deras främsta drivkraft är dessutom inte att bekämpa rasism utan att vinna över rasistiska väljare genom att visa att de är lika hårda som SD.

Jag kommer ihåg i Luleå förra valet, 2002, när SD hade turné i Norrbotten. Vi fick veta att de skulle komma till Luleå nästa dag, på den korta tiden hann vi samla ihop några hundra som dök upp på SD:s torgmöte i centrum, sen omringade vi talaren och skrek och buade så ingen kunde höra vad rasisten sa, det var inte en enda männska där för att lyssna på dem, de enda som kom var vi antirasister. Det är så man måste behandla rasister, inte intervjua aningslöst och bjuda in till debatter.

Man kan ha debatt med dem - där på gatan där de har sitt torgmöte, man ska störa dem och inte ge dem utrymme. Det hjälper inte att sitta ner med ryggen vänd mot dem, tysta. Det funkar inte. Det går inte att stoppa rasister på det sättet, Hitler skulle inte ha stoppats av det.

Det går inte att resonera logiskt med nazister och rasister, de lyssnar inte på det örat.