Jag har en tendens att missa saker. En av mina ”skills” är ju att sitta en hel lektion och inte ta in ett enda ord läraren säger. Så först igår märkte jag ett ex av tidningen
Flamman som låg på mitt bord. Den är från 15 november 2007, och jag har vetat att den funnits här en längre tid men ändå inte, jag har varit medveten om att någon slags tidning från min vän M. befunnit sig här, men inte reflekterat över det. Jag har helt enkelt missat det.
Nåväl, nu började jag läsa i den och i den stod om en annan sak som jag missat, nämligen det faktum att FN:s första alarm om klimatförändringarna faktiskt kom för 20 år sedan – 1987 – i rapporten
Our Common Future, framtagen av Brundtlandkommissionen. Det var en sån sak som jag vetat men ändå inte vetat, i periferin av min uppmärksamhet kanske. Men strunt i mig nu.
Länk till rapporten:
här och även
här.
Den här rapporten varnade för att effekterna av högre koldioxidnivåer skulle leda till en temperaturhöjning på 4,5 grader i mitten av det tjugonde århundradet. Följden av detta skulle bli katastrofala klimatförändringar.
Rapporten påpekade att omedelbar handling måste till: rejäla investeringar i förnyelsebara energikällor, och menade att bördan skulle läggas på världens rika länder. Slutsatsen som drogs var att det som behövdes för att bekämpa klimatkatastrofen var omfattande ”strukturella förändringar i socioekonomiska och institutionella arrangemang” för att bana vägen för ett beslutsfattande som satte mänsklighetens ”allmänna intresse” före ”produktion för marknaden”.
Som jag tolkar det: Kapitalismen är ursprunget till hotet mot hela planeten. Ett nytt samhällssystem krävs för att förhindra klimatkatastrofen. Någon förändring i samhällssystemet har inte skett sen 1987. Vi har ännu inte börjat ta några avgörande steg mot ett bekämpande av katastrofen.
FN:s rapport 20 år senare, från 2007,
Global Environment Outlook: environment for development (GEO-4), ger världens regeringar skulden för att så lite har hänt på 20 år. Rapporten konstaterar att ”det inte finns några större frågor som restes i
Our Common Future för vilka de överskådliga trenderna är positiva”.
Med andra ord: om kapitalismen får fortsätta härja kommer det gå åt helvete.
LatinamerikaI Latinamerika pågår dock en del ”strukturella förändringar”, där man börjar röra sig från att prioritera storföretagens vansinnesjakt på profit till att istället prioritera människor och miljö.
På ett FN-möte i New York där 150 regeringschefer träffades för att diskutera klimatförändringarna, gav Ecuadors president Rafael Correa ett generöst erbjudande: att Ecuador skulle sluta borra efter olja för mänsklighetens framtids skull. Det skulle röra sig om 920 miljoner fat olja som aldrig exploateras och det skulle även innebära att en av de mest artrika regionerna i världen bevaras.
Det skulle också bespara luften från 111 miljoner ton kol. Samtidigt innebär detta en enorm ekonomisk förlust för Ecuador och dess befolkning (hälften lever i fattigdom): motsvarande 720 miljoner dollar per år. Han bad om finansiell hjälp från de rika länderna för att klara av detta.
Världsnaturfonden har utsett Kuba till det hittills enda land i världen som har hållbar utveckling. Kuba har gjort världens enda övergång till organiskt jordbruk, och medborgarna har fått gratis lågenergilampor som en del av en nationell energisparplan. Kuba hade fram till 2005 sänkt sina växthusutsläpp med 40 % jämfört med 1990.
Och i Venezuela har regeringen lagt ett förbud mot nya kolgruvor. Ett program har startats för att plantera 100 miljoner träd de närmsta fem åren.
Länk till hela artikeln.
Så jag menar att kapitalismen och dess vansinniga profitjakt är kortsiktig och människofientlig. Den hotar allas vår existens här på planeten. Men det finns alternativa samhällsformer. Kapitalism är ingen naturlag.
