Könsbytet

Nu har jag läst Könsbytet av Johan Ehrenberg, finns att köpa här på Adlibris (som vanlig bok och som e-bok finns nog säkert på ETC.se också.) (Eller förslagsvis: låna den på närmaste bibliotek.) Jag har läst den här boken. Jag ska inte säga så mycket om den utom att jag rekommenderar den. Nu följer några tankar.

Jag funderar mest över det oförsonliga hatet som riktas mot människor som ägnar sig åt "könsöverskridande handlingar". Varför, var kommer den oförställda vreden ifrån?

Är det från rädsla? Vi människor lever nog på många sätt i en symbol-värld och inte i den verkliga världen. Den här symbol-världen består av överenskommelser och kategoriseringar, vi placerar in saker och ting i fack, sätter namn på saker och ting - sätter stämplar. "Det här är en X och en X är såhär och sådär, om den inte är såhär och sådär, så är det ingen X utan en Y."

Men så kommer ett fenomen som inte kan placeras in under varken X eller Y, eller en Y som inte vill vara Y utan en X eller en X som inte riktigt uppträder som en X ska uppträda - "det ser ut som en X men låter inte som en X."

Vi blir rädda. Hela symbol-världen är hotad! Och eftersom vi förväxlat vår rigida och oföränderliga symbol-värld med den verkliga världen, tror vi att hela verkligheten är hotad, vilket ju på ett sätt är lite lustigt för hur skulle verkligheten nånsin kunna vara hotad, det enda som kan vara hotat är vår bild av verkligheten. Verkligheten är ju som den är, varken mer eller mindre. Den bryr sig knappast om vad vi tror.

Symboler kan såklart vara bra, t.ex. för att vi ska kunna kommunicera med varandra, eller ta trafikskyltarna: de betyder ju egentligen ingenting, det är ju bara mönster och färger som satts samman, sen har vi bestämt att "det här betecknar 'parkering förbjuden' det här betecknar..." osv. Och de behövs ju för annars skulle det vara ännu farligare i trafiken.

Men problemet blir när vi tar symbolerna för allvarligt, när vi glömmer att de bara är symboler och inget mer än symboler, när vi tror att symbol-världen och den verkliga världen är samma sak, eller när vi applicerar symboler på människor, levande tänkande kännande människor, och försöker trycka in människor i fack, bilda ramar som människor ska passa in i, trycka in verkligheten i en låda. Kan inte verkligheten få växa och utvecklas, som en urskog t.ex.? Måste allt vara kalt och organiserat, och likadant? Måste allt vara likadant? Vad säger man om en urskog? Den lever. En nyplanterad skog, träden står i exakta rader, kalt, tråkigt, och dött.

Men jag undrar var hatet kommer från? Är det kulturellt betingat?