Hjorland

Tisdag 31 januari 2012.
Jag skulle åka buss till Luleå, från Umeå. Bor i Umeå. Packar min väska. Jag är dålig på packa, packar alltid för lite, packar fel, packar för mycket, packar ALLT. Kommer alltid med för mycket av fel, tjocka tunga väskor. Den här gången skulle det bli annorlunda (men det ska det varje gång). Det blev inte annorlunda, som vanligt gjorde jag fatala missbedömningar. Tog inte med vinterjackan, ”det blir varmt, jag klarar mig med en tjocktröja under den vanliga jackan”.

Det är endast tre minusgrader när jag stapplar ut ur porten med mina två tunga väskor, en ryggsäck och en bag. Snön breder ut sig över allt, det är en riktig vinter. Kommer runt hörnet och ser på den digitala tavlan att jag precis missat den lokala bussen. Det betyder att jag inte kommer hinna med Luleå-bussen. Men när jag kommer förbi snöhögen som täcker busshållplatsen ser jag tre personer som också ska med bussjäveln.

Och precis då svänger bussen runt hörnet. När jag skulle resa till Luleå förra gången, var så smockat med folk att jag inte höll på slippa ur Umeå lokaltrafiks bistra grepp. Jag hade mina tjocka väskor och det var utan överdrift helt igenväxt med folk i gången, folk stod och satt och klängde fast för glatta livet. Det var som tunnelbanan i Tokyo, nä jag har inte varit där, men jag har hört talas om. Bussjäveln hann åka en bit från hållplatsen, alltså hade hunnit stanna, släppa av några lyckliga satar och sen börjat åka igen.

– Skulle inte du av här? frågade en tjej.

Jag suckade uppgivet och sa resignerat:
– Jo…

Jag är blyg och tycker inte om att göra väsen av mig, men måste man så måste man: tog sats och gav full hals och skrek över hela bussen:

– Jag ska av här!!

Det är som att det blir tyst i hela bussen. Busschauffören tvärnitar. Ska jag överdriva och säga att folk föll som käglor på en bowlingbana, tanter kom flygande, ja nä.

– Det är bara att gå till dörrarna, säger hon med ett självklart tonfall. Jag vet inte vad hon menar, än idag.

Därute i kylan väntade redan Emely med katten i bur, hennes hjärta hade hoppat över ett slag när hon klev av bussen och såg att inte jag gjorde det. Och just det, jag hade hennes väska också.
Det var ett stickspår, men varje gång hädanefter när jag kliver på en buss för att åka till en annan buss eller tåg eller flyg och resa långt och har väskor, stora tunga tjocka väskor. Då kommer jag komma ihåg den där incidenten.

Jag anländer till sjukhus-hållplatsen i god tid. Fem minuter innan Norrlandskusten-bussen ska föra mig och alla andra människor som vill, norrut. Så kommer den och det slår aldrig fel. Jag kan åka vilken jävla dag som helst i veckan och det kommer garanterat vara smockfullt med folk på bussen. Varför gör ni såhär, varför är det så många som ska åka med samma jävla buss som jag? Jag trodde Norrland var avfolkningsbygd.

Det är sista platsen i bussen, det är bredvid en riktigt korpulent gubbe. På sätet bredvid har han lagt sin gubbkeps, som för att signalera att här ska minsann ingen sitta. Jag frågar honom:
– Ursäkta, är det här din?

Jag frågar honom flera gånger. Han svarar inte. Till slut lyfter jag helt sonika kepsen och släpper den i knäet på honom, och frågar med samma artiga tonfall:

– Ursäkta, är det här din?

Jag vet inte om det är mitt tillvägagångssätt med kepan eller vad det är men han blir arg, för han börjar muttra och svära på finska, lågt för sig själv men tillräckligt högt att jag hör:

– … perkele… satana… mummel… satana perkele vittu…
Mödosamt flyttar han på sitt ena ben som han spretar med in på det andra sätets territorium. Jag slår mig ner, sitter och lyssnar på hans utgjutelse, i högst en minut. Han är så stor att han tar av den andra platsen. Sen reser jag mig och fattar ett noggrant övervägt beslut: jag tar platsen bakom, den som tillhör den löjliga så kallade ”affärsklassen” som ska ge en känsla av exklusivitet men som skärmas av med hjälp av en vit soppåse i plats och virats ihop och knutits mellan två säten.

Jag forcerar detta hinder och sjunker ner i en bred skön stol som står ensam, vilket alltså innebär att jag inte kommer behöva sitta bredvid någon på hela resan.

Men jag hinner bara slå mig ner så kommer bussvärdinnan sättande. Hon utbrister, och hon riktar sig inte till mig, utan hon säger det ut i bussen, som för att påkalla dom andra passagerarnas uppmärksamhet och kanske söka medhåll när hon upprätthåller affärsklassen, som alla vet är ett töntigt påfund. Hur idiotiskt är det inte att hellre åka med tomma säten, än att ta in så många som bara går, bara för att dom inte betalar ”affärsklass”? Ja hon säger rakt ut:

– Här har vi en som inte betalat för affärsklass!

Hon gör en irriterad viftande gest att jag genast ska resa mig och lämna detta exklusiva område som vanliga dödliga inte har tillträde till. Det syns ju långväga att jag är en luffare och inte hör hemma bland eliten.

Men nu är det faktiskt så att jag tänker betala det där extra för att slippa behöva dela säte med en galen tjockis. Jag ser det inte som ett nederlag, varje gång jag åker buss 100 överväger jag om inte ändå ska åka affärsklass och slippa människor. Jag har inte emot människor, men jag har emot att behöva sitta bredvid dom på en resa som tar femhundra år.

– Jag vill ha affärsklass!

Till saken hör ju förstås att ingen som klev på samtidigt som jag hade betalat ännu, detta eftersom man vill spara tid. Alla bara kliver på och går å sätter sig så kommer hon och tar betalt sen, medan chauffören styr skutan norrut/söderut. Så hon bara bedömde mig som en luffare och att jag inte är nån som tänker betala affärsklass utan tänker mygla till mig det där extra.

Jag betalade en hundring extra, men eftersom jag ljög och sa att jag var ungdom, vilket jag inte är, blev priset totalt bara 20 kronor mer än ordinarie vuxenpris.

Och som en liten knorr på den här berättelsen som jag känner saknar det rätta stinget, jag får inte till formuleringarna så klockrent som jag vill men det är ju därför jag ska skriva skriva skriva, skriva och skriva. Så jag blir bekväm med språket och lär mig ”hantverket”. Som en liten knorr alltså, när jag kliver av bussen i Luleå så är det femton jävla minusgrader och jag fryser som en vansinnig. Och resten av vistelsen är det allt mellan minus 20 till minus 30 grader. Fy fan. Alla riktiga vinterkläder hade jag lämnat hemma. Och sjuk och förkyld var jag också så klart. Fyaan.

Det som var bra var att Luleå spelade tre hemmamatcher under den tiden jag var där och dom vann alla matcherna, som jag också bevistade. Två på ordinarie tid och en efter straffar, vilket av totalt nio möjliga poäng gav åtta poäng.