Det här är inte min blogg. Det är inte jag som skriver den här bloggen. Vem är det som skriver den här bloggen? Det är en vilja att skriva den här bloggen som skriver, det är känslor som skriver, det är minnen, hågkomster, funderingar, undersökande, det är händer, det är en kropp, ett huvud, en hjärna - helt enkelt en samling olika komponenter som skriver den här bloggen.
Bloggen är beroende av den här samlingen komponenter, de här komponenterna i sin tur är beroende av böcker, mat, sömn, språk, vänner, familj, omgivning, Sverige och kungen, Norge, Europa, världen, solen, stjärnorna, universum - allt! Det finns inget jag här nånstans, neej jag måste gå ur vägen för att den här bloggen ska bli skriven. Jag vill bara lata mig, jag vill bara ha allt bra, och inget dåligt, jag vill bara ha mycket men göra litet. Nej det är inte jag som skriver den här bloggen. Det gör vi allihop. Tack till oss!
Allt gott till oss som skriver den här bloggen!
tisdag, juli 24, 2007
nåt slags spel
Många människor, exempelvis jag, har dramer och historier vi hittar på där vi själva spelar huvudrollen. Men det är inte på riktigt, det är nåt slags spel där vi blir viktigare än vi är, för vi tror att vi måste vara viktiga för att duga, för att vara "värd" nåt.
Vi tror att om vi inte är perfekta, starka, kloka, smarta, snygga, så är vi dåliga. Så vi måste hitta på en massa historier för att vi är så hårda mot oss själva, för att vi tror att det inte är okej att vara otillräcklig, att vara mänsklig. Men det är okej, det är helt okej.
Vi tror att om vi inte är perfekta, starka, kloka, smarta, snygga, så är vi dåliga. Så vi måste hitta på en massa historier för att vi är så hårda mot oss själva, för att vi tror att det inte är okej att vara otillräcklig, att vara mänsklig. Men det är okej, det är helt okej.
måndag, juli 23, 2007
Vägen och samhället
Buddhismen är, vad jag tror, en systematisering och kategorisering av en väg som finns tillgänglig, för alla, alltid. Jag börjar bli allt mer säker på att taoismen är en annan kulturs systematisering och kategorisering av samma väg. Alltså, samma väg fast beskriven med olika språk. Jag kan tycka att buddhismen är denna världs bästa och klaraste beskrivning av denna väg. Så jag håller mig till buddhismen, även om jag kan finna inspiration i taoismen.
Sanningen som den här vägen leder till är dold bakom våra "insnärjningars" slöjor, lager på lager av täckande slöjor. När man vandrar vägen går man framåt, genom dessa lager, vidare inåt mot sanningens "realisation", insikten, "uppvaknandet", då man skådar sanningen och erfar den största friden och välbefinnandet.
Den här vägen finns möjlighet att vandra för oss, om vi vill. Den tycks dock gå på tvärs med vårt konsumtionssamhälle, där det förespråkas samlande, köpande, konsumerande, använd släng - köp nytt. Det fortsätter i en allt snabbare takt; skaffa, ta i besittning, äg, bli, gör, ge efter för och hänge sig åt alla begär även om någon annan kommer i kläm. När något eller någon inte längre ger en kickar av tillfredsställelse, skyndar man vidare. Skaffa så mycket som möjligt. Likt skator som slåss över en död råtta bråkar vi med varandra om pengar och status.
Mjölka ut så mycket vinst och njutning som möjligt och skynda sedan vidare, snabba snabba, skynda skynda innan någon annan hinner före, girigt neurotiskt gripande efter mer, större, bättre... När får vi tid att stanna? När ska vi släppa taget och genomskåda illusionen?
Vi skyndar vidare, oroligt sökande och jämförande, var ligger vi på skalan...? Rastlösa, uttråkade, likgiltiga, disträ, söker oss mot stort ljud och blinkande ljus...
Men vägen lämnar allt det där på sätt och vis, vägen förespråkar återhållsamhet, ödmjukhet, nedtoning, tystnad, stillhet, att stanna, att släppa taget, att vara nöjd med det man har. Att leva enkelt. Släpp taget, mer och mer, vara i samklang med det som är oundvikligt, göra vad som kan och bör göras, men inte mer och utan att lämna ett enda spår, att brinna upp i varje ögonblick som en ordentlig brasa!
Att se sin samhörighet med allt och därför vara inget. Engagemang och medkänsla kommer ur det här.
Konsumtionssamhället förespråkar att samla på sig och förinta, distraktion, och att göra sig av med. Vägen förespråkar, kräver, att släppa taget med visdom, närvaro, låta det som inte kan ändras vara. Där ur kommer sann frid, kärlek, koncentration. Tror jag.
Det är när man övergett allt, övergett också övergivandet, och därför "hamnar" i nuet, i "här:et", som man skådar sanningen i vitögat, är sanningen. Man ser att man är ett med allt, att man redan och alltid hela tiden haft allt, att inget någonsin saknades. Att det inte finns "ett med allt", utan bara "allt". Allt allt allt, nån gör nåt, nåt nåt nåt.... Det är väl kanske det som är Nibbana/Nirvana.
Jag vet inte själv riktigt vad jag pratar om...
Sanningen som den här vägen leder till är dold bakom våra "insnärjningars" slöjor, lager på lager av täckande slöjor. När man vandrar vägen går man framåt, genom dessa lager, vidare inåt mot sanningens "realisation", insikten, "uppvaknandet", då man skådar sanningen och erfar den största friden och välbefinnandet.
Den här vägen finns möjlighet att vandra för oss, om vi vill. Den tycks dock gå på tvärs med vårt konsumtionssamhälle, där det förespråkas samlande, köpande, konsumerande, använd släng - köp nytt. Det fortsätter i en allt snabbare takt; skaffa, ta i besittning, äg, bli, gör, ge efter för och hänge sig åt alla begär även om någon annan kommer i kläm. När något eller någon inte längre ger en kickar av tillfredsställelse, skyndar man vidare. Skaffa så mycket som möjligt. Likt skator som slåss över en död råtta bråkar vi med varandra om pengar och status.
Mjölka ut så mycket vinst och njutning som möjligt och skynda sedan vidare, snabba snabba, skynda skynda innan någon annan hinner före, girigt neurotiskt gripande efter mer, större, bättre... När får vi tid att stanna? När ska vi släppa taget och genomskåda illusionen?
Vi skyndar vidare, oroligt sökande och jämförande, var ligger vi på skalan...? Rastlösa, uttråkade, likgiltiga, disträ, söker oss mot stort ljud och blinkande ljus...
Men vägen lämnar allt det där på sätt och vis, vägen förespråkar återhållsamhet, ödmjukhet, nedtoning, tystnad, stillhet, att stanna, att släppa taget, att vara nöjd med det man har. Att leva enkelt. Släpp taget, mer och mer, vara i samklang med det som är oundvikligt, göra vad som kan och bör göras, men inte mer och utan att lämna ett enda spår, att brinna upp i varje ögonblick som en ordentlig brasa!
Att se sin samhörighet med allt och därför vara inget. Engagemang och medkänsla kommer ur det här.
Konsumtionssamhället förespråkar att samla på sig och förinta, distraktion, och att göra sig av med. Vägen förespråkar, kräver, att släppa taget med visdom, närvaro, låta det som inte kan ändras vara. Där ur kommer sann frid, kärlek, koncentration. Tror jag.
Det är när man övergett allt, övergett också övergivandet, och därför "hamnar" i nuet, i "här:et", som man skådar sanningen i vitögat, är sanningen. Man ser att man är ett med allt, att man redan och alltid hela tiden haft allt, att inget någonsin saknades. Att det inte finns "ett med allt", utan bara "allt". Allt allt allt, nån gör nåt, nåt nåt nåt.... Det är väl kanske det som är Nibbana/Nirvana.
Jag vet inte själv riktigt vad jag pratar om...
söndag, juli 22, 2007
byter bild igen
Jag måste byta bild, den ser ju för dyster ut den här bilden, tagen ur sitt sammanhang. Det var inte meningen, vi hade kul när vi tog den och vi tyckte den såg rolig ut. Men för sig ser den väldigt dyster ut, och det vill jag inte, för världen är inte dyster. Det finns dysterhet i världen, det kan man knappast förneka, men inte bara. Det finns mycket annat också.
torsdag, juli 19, 2007
ett ögonblick av närvaro
Vad är det här Buddha Dhamma / Buddha Dharma? Vad betyder det? Vad är det här livet? Det här universum? Om allt är Dhamma, var hamnar man då? Här och nu, allt vad man har här och nu är Dhamma. Och då behöver man inget annat. Vad betyder det här? Det är för reflektion, inte för att bilda åsikter ikring, för undersökning, för vetande av egen erfarenhet.
Allt vad man gör i buddhismen är olika konventioner man använder sig av, medel. Moral är ett medel, ett fordon - som tar oss vart? Till nuet, det här ständigt närvarande nuet.
Det finns alltid ett nuet, var man än går, vad man än gör, så finns det alltid ett nuet. Nuet är hela tiden, överallt. Vad betyder det? Det är nyckeln till alltihopa tror jag. Nuet är tidlöst.
Att vakna upp till det här nuet, hur det än ser ut, det är det det handlar om, att öppna upp för nuet. Att ta in det, att acceptera det såsom ett rådande tillstånd. Ett ögonblick av närvaro i nuet är ett levande ögonblick.
Allt vad man gör i buddhismen är olika konventioner man använder sig av, medel. Moral är ett medel, ett fordon - som tar oss vart? Till nuet, det här ständigt närvarande nuet.
Det finns alltid ett nuet, var man än går, vad man än gör, så finns det alltid ett nuet. Nuet är hela tiden, överallt. Vad betyder det? Det är nyckeln till alltihopa tror jag. Nuet är tidlöst.
Att vakna upp till det här nuet, hur det än ser ut, det är det det handlar om, att öppna upp för nuet. Att ta in det, att acceptera det såsom ett rådande tillstånd. Ett ögonblick av närvaro i nuet är ett levande ögonblick.
att vara tyst
Innan jag ska säga nåt kontroversiellt, nåt kritiskt - ägna en kort stund att reflektera över döden. Känns det fortfarande viktigt att ge nån "en släng av sleven"? Känns det fortfarande som nåt som behöver sägas, nåt som jag kan tänka mig att leva med om det skulle bli det sista som jag säger till den personen?
Reflektera över tystnaden. Kommer mina ord förbättra tystnaden? Om inte, så är det bättre att jag förblir tyst.
Det borde jag ha tänkt på idag.
Reflektera över tystnaden. Kommer mina ord förbättra tystnaden? Om inte, så är det bättre att jag förblir tyst.
Det borde jag ha tänkt på idag.
måndag, juli 09, 2007
en levande död
Om jag inte tränar mindfulness, kommer jag bli en levande död. Jag tror jag såg en levande död idag, nej igår, eller idag? Det var en kvinna som kom in i butiken, hon sa inte ett ord, och avslöjade inte med en min om hon lade märke till oss - jag tror inte hon gjorde det, jag tror inte hon märkte att det var två andra människor där. Hon bara kom in, stirrade in i butiken, tog några steg, stod blickstilla och stirrade och gick sen ut igen.
Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu inser jag hur otäckt det var. Tänk att vara så instängd i sig själv, fången i sina egna tankar, att man är helt avskärmad från verkligheten, som en zombie, en levande död. Enda gången verkligheten lyckas ta sig igenom ens mur är vid de extrema fallen. När inget speciellt sker, går man på autopilot, flyr från en "trist" vardag in i sina tankar och fantasier... Man missar det speciella i "inget-speciellt", man missar livet, man är bara medveten när världen rämnar, när ljudet blir så högt att det är omöjligt att inte lägga märke till det.
Jag såg mig själv i den här kvinnan. Om jag fortsätter som nu, insnärjd i tankar, kommer jag bli ännu mer disträ och till slut som en levande död.
Jag vill inte vara fången mer, jag vill inte snabbspola livet till då det blir "intressant"; jag vill leva livet som det är, till fullo, uppleva det intressanta i det "ointressanta", då varje toalettbesök, varje måltid, varje samtal, blir ett spännande äventyr, vilket det redan är men jag märker det inte för jag går i funderingar och farhågor, förhoppningar och minnen. Jag vill vakna upp från drömmen, rakt in i nuet, i livet, i verkligheten. Vaken! Här och nu! Leva, jag vill leva.
Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu inser jag hur otäckt det var. Tänk att vara så instängd i sig själv, fången i sina egna tankar, att man är helt avskärmad från verkligheten, som en zombie, en levande död. Enda gången verkligheten lyckas ta sig igenom ens mur är vid de extrema fallen. När inget speciellt sker, går man på autopilot, flyr från en "trist" vardag in i sina tankar och fantasier... Man missar det speciella i "inget-speciellt", man missar livet, man är bara medveten när världen rämnar, när ljudet blir så högt att det är omöjligt att inte lägga märke till det.
Jag såg mig själv i den här kvinnan. Om jag fortsätter som nu, insnärjd i tankar, kommer jag bli ännu mer disträ och till slut som en levande död.
Jag vill inte vara fången mer, jag vill inte snabbspola livet till då det blir "intressant"; jag vill leva livet som det är, till fullo, uppleva det intressanta i det "ointressanta", då varje toalettbesök, varje måltid, varje samtal, blir ett spännande äventyr, vilket det redan är men jag märker det inte för jag går i funderingar och farhågor, förhoppningar och minnen. Jag vill vakna upp från drömmen, rakt in i nuet, i livet, i verkligheten. Vaken! Här och nu! Leva, jag vill leva.
måndag, juli 02, 2007
Ingen fasta
Jag avbröt mina planer på att fasta redan igår kväll när jag blev så himla hungrig, ja, jag hade alltså inte ens börjat fasta ännu, förrän jag ångrade mig. Varför? Jo det ska jag tala om för er; jag är skinn å ben, skinn å ben säger jag, det finns inget att ta av... Det enda som skulle hända är att de minimala muskler jag faktiskt har skulle försvinna om jag fastade... LoL... Dessutom, det som jag behöver nu är inte att gå omkring å vara hungrig och miserabel, det jag behöver nu är att träna "mindfulness"...
Då tänkte jag att jag kan ju öva att äta enkel mat, som inte är så speciellt, men LoL det gör jag ju redan... Det finns inget att hämta där, i matvägen för mig helt enkelt.
Då tänkte jag att jag kan ju öva att äta enkel mat, som inte är så speciellt, men LoL det gör jag ju redan... Det finns inget att hämta där, i matvägen för mig helt enkelt.
söndag, juli 01, 2007
Fasta
Imorgon måndag börjar jag fasta. Jag ska testa och se hur många dagar (eller timmar LoL) som jag klarar det. Jag vill veta vilka sinnestillstånd som kommer dyka upp, en del säger att de behöver mindre sömn när de äter mindre, så jag ska se om det stämmer.
Ikväll (läs: i natt) äter jag mina kvälls-havregryn, sen är det ät-stopp. Bara te och askorbinsyra (C-vitamin) utblandat i vatten ska jag dricka.
Jag kommer rapportera här på bloggen hur det går, oavsett om det håller bara i några timmar eller om det blir en dag åtminstone.
Ikväll (läs: i natt) äter jag mina kvälls-havregryn, sen är det ät-stopp. Bara te och askorbinsyra (C-vitamin) utblandat i vatten ska jag dricka.
Jag kommer rapportera här på bloggen hur det går, oavsett om det håller bara i några timmar eller om det blir en dag åtminstone.
tisdag, juni 26, 2007
The Long Distance Runners
På joggingtur med bror.
Klockan 22.40: Laddad och redo.
10 meter senare; första stoppet - sten i skon?
Sebbe tar täten.
Jag springer om, och visar var skåpet ska stå.
ca 23:05... stannar till hos äldre bror och dricker te och ser på teve.
Äldre bror.
klockan ca 00.30: springer vidare hemåt söndag, juni 24, 2007
Bevara buddhismen?
Om man vill bevara buddhismen finns bara en sak man kan göra: praktisera buddhism väl. Så länge buddhister praktiserar väl kommer buddhismen finnas kvar, men när buddhister avviker från Vägen kommer buddhismen försvinna.
När man praktiserar väl finns det inget att vara orolig för. Vad man behöver, kommer komma, det är inte nödvändigt att planera så mycket för den som praktiserar väl. Allt kommer bli bra om man litar på praktiken. Buddhismen kommer finnas kvar.
Man kan säga åt folk vad de borde göra och inte göra - det kommer inte bevara buddhismen. Men om man praktiserar väl, då bidrar man till att bevara buddhismen. Det är det enda man kan göra för att bevara buddhismen.
(Men "buddhismen" är bara ett namn, ett namn på en samling tekniker och metoder som, om de praktiseras, leder till andlig insikt. Så länge människor utövar dessa metoder kommer de finnas kvar, men om människor inte utövar dem kommer de att glömmas bort och försvinna och då finns inte "buddhismen" längre. Den kanske finns som ett namn, men inte som en metod att nå andlig insikt. Metoderna i sig leder dock fortfarande till andlig insikt, och när någon upptäcker dem igen, och för dem vidare till andra föds "buddhismen" igen, även om den då kanske heter något annat.)
När man praktiserar väl finns det inget att vara orolig för. Vad man behöver, kommer komma, det är inte nödvändigt att planera så mycket för den som praktiserar väl. Allt kommer bli bra om man litar på praktiken. Buddhismen kommer finnas kvar.
Man kan säga åt folk vad de borde göra och inte göra - det kommer inte bevara buddhismen. Men om man praktiserar väl, då bidrar man till att bevara buddhismen. Det är det enda man kan göra för att bevara buddhismen.
(Men "buddhismen" är bara ett namn, ett namn på en samling tekniker och metoder som, om de praktiseras, leder till andlig insikt. Så länge människor utövar dessa metoder kommer de finnas kvar, men om människor inte utövar dem kommer de att glömmas bort och försvinna och då finns inte "buddhismen" längre. Den kanske finns som ett namn, men inte som en metod att nå andlig insikt. Metoderna i sig leder dock fortfarande till andlig insikt, och när någon upptäcker dem igen, och för dem vidare till andra föds "buddhismen" igen, även om den då kanske heter något annat.)
Universum samlas
När man övar meditation, och gör det väl, blir det inte en personlig handling; det blir en universell handling, en handling av universell karaktär, av universell betydelse. Alla praktiserar här med en, med mig. Hela universum kommer samman i denna enda punkt och det finns inget att vara rädd för. Att praktisera meditation får universella effekter, och är inte en handling ägd av någon enskild manifestation av universum. Kärlek och närvaro genomsyrar varje vrå av universum.
Men så bra på att öva meditation är inte jag...
Men så bra på att öva meditation är inte jag...
Självupptagen
Klockan 04.30
Jag tror jag bär på självupptagenhet och likgiltighet på ett visst plan. Jag tror närvaro i nuet botar sådant. Om jag har bråttom att komma ifrån ett moment i vardagen, t.ex. toalettbesök (d.v.s. jag trasslar in mig i otålighet inför att vara på toaletten), då vill jag ju bara snabbt komma ifrån, till ett annat, roligare, moment. Det är ju en slags otålighet, bristande tålamod. Då finns inte något utrymme för engagemang i andra, då blir det bara "jag vill inte vara här och göra det här, jag vill bara vara där och göra det där och därför ska jag göra det här så fort som möjligt så jag sen kan få göra det där..." De som råkar dyka upp blir då hinder som kommer i vägen för egots jakt efter behagfulla upplevelser och tillfredsställelse.
När jag stannar i nuet, har tålamod med situationen, hur tråkig den än upplevs som, tar mig tid, är närvarande i rörelserna, i ögonblicket - då finns tid för andra. Jag är inte längre på väg någonstans, jag är inte insnärjd i "vill förinta det som jag för tillfället är" och jag är heller inte insnärjd i "vill bli något annat än det jag för tillfället är"; jag är då i nuet, och följer med moment för moment. Jag har tid och energi att engagera mig i andra. Självupptagenheten förlorar sin styrka över mig. Likgiltigheten blir istället ett otvunget och spontant engagemang. Varje ögonblick blir levande och dyrbart. Ingen uppgift väljs bort till förmån för egots törst efter förnyelse och behagliga upplevelser. Allt blir meditation.
Jag tror det hänger ihop, likgiltighet och att inte vara närvarande i nuet. Först nu börjar jag ana hur mycket man förlorar på att inte vara närvarande i nuet. Att vara närvarande, uppmärksam, medveten är verkligen nyckeln till magin och mysteriet. Om man inte är närvarande missar man alltihop, ja det är ju på nåt sätt självklart. Det sägs i buddhismen att medveten närvaro är vägen till det odödliga... Jag fortsätter öva.
Senare på dagen
Jag vill verkligen bryta igenom egots murar. Jag vill kunna ha känslan av en uppriktig och spontan önskan att vilja hjälpa andra. Jag behöver använda vaksamhet och närvaro i nuet och analytiskt tänkande för att se vilka handlingar som ökar bindningarna till självupptagenhet och vilka handlingar som löser upp dessa bindningar. Det är nog hjärtats längtan efter frihet från egots, egoismens, bojor.
Tänk att egot blir förolämpat utan att man lider av det, tänk att ställa upp för andra utan att fastna i egots knorrande, utan att fastna i egots gripande efter lustfyllda upplevelser. Tänk att komma dit, dyka upp, hjälpa till utan att snärja in sig i tankar om "jag hjälper honom, därför bör han också hjälpa mig". Det finns inget fängelse som egots fängelse, i vilket hjärtat sitter inspärrat. Låt mig göra ett rymningsförsök.
Jag är numer rätt säker på att nästan alla (om inte alla) mina problem kommer från fastklängande och praktiserande av självupptagenhet. Regelbundna känslor av nedstämdhet - orsak: självupptagenhet. Blyghet, osäkerhet och rädsla inför andra människor - orsak: självupptagenhet. Spändhet, oro, ängslan - orsak: självupptagenhet. Det är ju ingen som skadat mig på något sätt, jag har vänner och familj, så var kan det annars komma ifrån annat än självupptagenhet?
Lösning: praktiserande av moral, vaksamhet och närvaro i nuet, efter bästa förmåga. Och att hjälpa andra människor, även när en känsla av att vilja hjälpa inte finns. Egentligen tror jag att önskan att vilja hjälpa andra finns där redan, men den kan för det mesta inte ta sig igenom egots robusta murar, så den syns inte. Egots murar måste plockas ner, bit för bit. Innanför murarna finns hjärtat, egot är murarna?
Nåväl, självupptagenhet är ju ett synnerligen negativt laddat ord, men så menar jag inte. Jag gör bara en bedömning av den rådande situationen. Skuldkänslor är inte till någon nytta. De verkar bara stärka egot och befästa känslan av att vara ett jag; "jag är en person som behöver vara mindre självupptagen" = en annan identitet, mer ego, mer jag, mer problem.
Jag tillbringar min tid med att fokusera på här man kallar "jag", putsar på den här punkten av verkligheten, putsar och donar, fixar till, skyddar och värnar neurotiskt... Men så en dag tittar jag kanske närmare på vad det är jag håller på putsa till och ägnar så mycket energi åt, vad är det jag ligger å är vaken om natten för? Vad är det, jag tittar och hittar ingenting annat än en samling föränderliga fenomen. Skal efter skal, men var är lökens kärna?
Även att skriva den här texten har till största del varit ego... ungefär 80% ego, 20% hjärta. ("Hoppas någon läser den och tycker jag är insiktsfull..." :-P LOL
Men men, ja... bara fortsätta! :-)
Vad vi gör mot andra, gör vi mot oss själva.
Jag tror jag bär på självupptagenhet och likgiltighet på ett visst plan. Jag tror närvaro i nuet botar sådant. Om jag har bråttom att komma ifrån ett moment i vardagen, t.ex. toalettbesök (d.v.s. jag trasslar in mig i otålighet inför att vara på toaletten), då vill jag ju bara snabbt komma ifrån, till ett annat, roligare, moment. Det är ju en slags otålighet, bristande tålamod. Då finns inte något utrymme för engagemang i andra, då blir det bara "jag vill inte vara här och göra det här, jag vill bara vara där och göra det där och därför ska jag göra det här så fort som möjligt så jag sen kan få göra det där..." De som råkar dyka upp blir då hinder som kommer i vägen för egots jakt efter behagfulla upplevelser och tillfredsställelse.
När jag stannar i nuet, har tålamod med situationen, hur tråkig den än upplevs som, tar mig tid, är närvarande i rörelserna, i ögonblicket - då finns tid för andra. Jag är inte längre på väg någonstans, jag är inte insnärjd i "vill förinta det som jag för tillfället är" och jag är heller inte insnärjd i "vill bli något annat än det jag för tillfället är"; jag är då i nuet, och följer med moment för moment. Jag har tid och energi att engagera mig i andra. Självupptagenheten förlorar sin styrka över mig. Likgiltigheten blir istället ett otvunget och spontant engagemang. Varje ögonblick blir levande och dyrbart. Ingen uppgift väljs bort till förmån för egots törst efter förnyelse och behagliga upplevelser. Allt blir meditation.
Jag tror det hänger ihop, likgiltighet och att inte vara närvarande i nuet. Först nu börjar jag ana hur mycket man förlorar på att inte vara närvarande i nuet. Att vara närvarande, uppmärksam, medveten är verkligen nyckeln till magin och mysteriet. Om man inte är närvarande missar man alltihop, ja det är ju på nåt sätt självklart. Det sägs i buddhismen att medveten närvaro är vägen till det odödliga... Jag fortsätter öva.
Senare på dagen
Jag vill verkligen bryta igenom egots murar. Jag vill kunna ha känslan av en uppriktig och spontan önskan att vilja hjälpa andra. Jag behöver använda vaksamhet och närvaro i nuet och analytiskt tänkande för att se vilka handlingar som ökar bindningarna till självupptagenhet och vilka handlingar som löser upp dessa bindningar. Det är nog hjärtats längtan efter frihet från egots, egoismens, bojor.
Tänk att egot blir förolämpat utan att man lider av det, tänk att ställa upp för andra utan att fastna i egots knorrande, utan att fastna i egots gripande efter lustfyllda upplevelser. Tänk att komma dit, dyka upp, hjälpa till utan att snärja in sig i tankar om "jag hjälper honom, därför bör han också hjälpa mig". Det finns inget fängelse som egots fängelse, i vilket hjärtat sitter inspärrat. Låt mig göra ett rymningsförsök.
Jag är numer rätt säker på att nästan alla (om inte alla) mina problem kommer från fastklängande och praktiserande av självupptagenhet. Regelbundna känslor av nedstämdhet - orsak: självupptagenhet. Blyghet, osäkerhet och rädsla inför andra människor - orsak: självupptagenhet. Spändhet, oro, ängslan - orsak: självupptagenhet. Det är ju ingen som skadat mig på något sätt, jag har vänner och familj, så var kan det annars komma ifrån annat än självupptagenhet?
Lösning: praktiserande av moral, vaksamhet och närvaro i nuet, efter bästa förmåga. Och att hjälpa andra människor, även när en känsla av att vilja hjälpa inte finns. Egentligen tror jag att önskan att vilja hjälpa andra finns där redan, men den kan för det mesta inte ta sig igenom egots robusta murar, så den syns inte. Egots murar måste plockas ner, bit för bit. Innanför murarna finns hjärtat, egot är murarna?
Nåväl, självupptagenhet är ju ett synnerligen negativt laddat ord, men så menar jag inte. Jag gör bara en bedömning av den rådande situationen. Skuldkänslor är inte till någon nytta. De verkar bara stärka egot och befästa känslan av att vara ett jag; "jag är en person som behöver vara mindre självupptagen" = en annan identitet, mer ego, mer jag, mer problem.
Jag tillbringar min tid med att fokusera på här man kallar "jag", putsar på den här punkten av verkligheten, putsar och donar, fixar till, skyddar och värnar neurotiskt... Men så en dag tittar jag kanske närmare på vad det är jag håller på putsa till och ägnar så mycket energi åt, vad är det jag ligger å är vaken om natten för? Vad är det, jag tittar och hittar ingenting annat än en samling föränderliga fenomen. Skal efter skal, men var är lökens kärna?
Även att skriva den här texten har till största del varit ego... ungefär 80% ego, 20% hjärta. ("Hoppas någon läser den och tycker jag är insiktsfull..." :-P LOL
Men men, ja... bara fortsätta! :-)
Vad vi gör mot andra, gör vi mot oss själva.
lördag, juni 23, 2007
Min bror och jag
En sen sommarkväll i Luleå. Det är ljust dygnet runt. Vi sitter vid våra dataskärmar, min bror och jag. Vi dricker te. Om jag ska säga nåt till honom, gör jag det på msn, men jag är inte inloggad, det är jag nästan aldrig. Så jag säger inget. Vi sitter där tysta. Jag tar en bild. Klockan går fel.
torsdag, juni 21, 2007
En bristfällig(?) analys
10 juni 2007
Vad är det som hänt när jag mått dåligt, när vemod hemsökt sinnet? Och varför sker det inte lika ofta, och varför är det inte lika starkt nu som för bara några månader sedan?
Vad som hänt i mitt sinne är att känslor av vemod etablerat sig i sinnet, känslor av nedstämdhet, känslor av mindervärdeskomplex, känslor av dåligt självförtroende. De känslorna (känslan?) har kommit in i sinnet. Då har jag alltså mått dåligt.
Vad är det som är orsaken till att jag nu ej drabbas särskilt ofta, samt att det då det ändå sker, aldrig hinner bli eller blir något problem längre? Orsakerna är säkerligen flera.
Det viktigaste är nog vaksamheten. Jag tränar mig att vara vaksam inåt, på vilka känslor som uppstår. Jag har varit försiktig att inte snärja in mig i fientliga eller vemodiga känslor. Då de kommit har jag försökt vara medveten om dem, utan att snärja in mig i dem. Försökt se skillnaden i det som uppmärksammas, och det som är uppmärksamheten.
Uppmärksamheten är alltid ren, uppmärksamheten blir aldrig fientlig eller nedstämd. Fientlighet är en känsla, fientlighet är inte uppmärksamhet. Det finns alltså en skillnad mellan känslor och uppmärksamhet. Känslor är betingade, beroende av orsaker och villkor, och eftersom de är det kommer de ej att vara beständiga, utan upphöra när orsakerna upphör. En känsla av svårmod kan inte stanna för evigt, det är känslans natur att uppstå och att upphöra, att komma och gå.
När jag då drabbas av nedstämdhet försöker jag inte förlora mig i känslan utan vara uppmärksam på den, rentav påminna mig att den bara är en känsla och därför flyktig och kan inte egentligen skada mig. Den bara uppstår och så småningom upphör den.
På det sättet "desarmeras" känslan. Det blir inte längre lika allvarligt, vemod blir inte längre något att vara rädd för. Dess inverkan på mig minskas kraftigt, den blir svagare. Faktumet är att vemod inte är något problem om jag inte gör ett problem av den. Det är när jag glömmer av att vara uppmärksam, när jag glömmer att gå tillbaka till den rena uppmärksamheten, som vemod kan ha inflytande över mig, det är då vemod blir ett problem.
Det finns nog faktiskt mer sanning än man kanske kan tro i citatet från den anonyme; "Why fake feeling good, when all you need is to enjoy feeling bad." Det finns frid och glädje i vemod. Jag kanske inte kan skydda mig från vemod att uppstå; i den här världen uppstår vemod emellanåt. Men jag kan skydda mig från lidande, och det är att gå tillbaka till uppmärksamheten som är det bästa skyddet. Då finner jag frid mitt i vemodet. Det är sant och det går.
Ju mer jag kultiverar min förmåga att gå tillbaka till uppmärksamheten, desto mindre fotfäste får vemodet. Det förlorar styrka, för det finns inte längre något problem. Vemodet blir inte längre något problem. Det är desarmerat. Uppmärksamheten blir aldrig ledsen. Uppmärksamheten är bara medveten. Det finns inte längre något problem, vemod har ingen stol att sitta på, för den stolen har uppmärksamheten tagit (Ajahn Chah). Vemod blir då trött i benen och går snart hem igen. Samma sak försöker jag göra med andra svåra känslor, såsom fientlighet.
Med den här vaksamheten inåt har jag också märkt hur ofta jag själv skapar mina egna problem, hur ofta det är jag själv, och mina tankar, ord och handlingar, som producerar vemodet. När jag ser det kan jag lättare sluta göra sånt som skapar vemod.
Hur får man reda på vad det är som skapar vemod? Genom att vara vaksam. Genom att följa orsakskedjan, genom att undersöka vad som får vilket resultat.
Detta är en annan orsak till att vemodet inte uppstår lika ofta, jag skapar det helt enkelt inte lika ofta. Ingen kan praktisera denna vaksamhet eller undersökning åt en, man måste göra det själv. Det handlar ej om att moralisera eller skuldbelägga, bara titta efter hur man kan sluta skapa lidande för en själv.
En annan orsak till att nedstämdheten minskat är att jag börjat öva närvaro i nuet, att komma tillbaka till nuet, vara medveten om hur jag håller kroppen, vad jag för tillfället gör, att lyssna på ljuden omkring mig. Helt enkelt att jag börjat öva att vara mindre i huvudet och mer i nuet. Också att jag börjat öva koncentration på andningen och att jag återigen, försiktigtvis, börjat närma mig "meditation över allomfattande kärlek".
Även det att jag läst och hört mycket om buddhismen den senaste tiden har lett till minskandet av vemod. Att jag hittat till Ajahn Chah och hans tradition och till Shunryu Suzuki, har också varit orsak till minskad nedstämdhet.
Att jag försöker praktisera de fem träningsreglerna gör det också svårt för vemod att få fäste. Samt att jag övat mer generositet gör också att tungsinne minskar. Jag har också sett att självupptagenhet ökar risken för nedstämdhet. Generositet är motgift mot självupptagenhet, och kan därför bidra till minskad deppighet.
Och en annan orsak till ökad glädje och minskat vemod, är min tro på buddhismen. Det är känt att de som "tror på något" generellt sett är gladare. Och förstås att jag har familj och vänner omkring mig (men det hade jag ju också förut, ändå drabbades jag av nedstämdhet).
Det viktigaste av allt är nog vaksamhet och närvaro i nuet. Ensamhet kan vara en orsak till vemod, men om jag fortsätter praktisera vaksamhet och närvaro blir jag öppnare och har då lättare att träffa människor.
Nu ska jag inte slarva utan fortsätta vara vaksam!
Tillägg
Några dagar efter att jag skrev det där, kom nedstämdheten tillbaka, oväntat. Jag blev förvånad, och det var kanske därför jag tog det så hårt; jag förväntade mig helt enkelt att problemet med regelbunden nedstämdhet var löst. Men det var det inte.
Jag vet inte var det kommer ifrån. Utanför mig var allt som vanligt, ingenting förändrades, ändå slogs jag av tungsinne, så det måste komma från insidan. Sedan försvann det igen, lika oväntat som det kommit, utan att något utanför mig hade ändrats.
Det är som att plötsligt få på sig ett par röda glasögon och inte kunna ta de av sig. Världen ser röd ut, fast man vet att det inte är sant. När nedstämdheten kommer ser allt mörkt och hopplöst ut, fast jag vet att det inte stämmer, fast jag vet att bakom glasögonen är världen fortfarande precis som den var innan glasögonen flög på mig.
Känslan är på riktigt, den är där på riktigt, jag inbillar mig inte. Det känns tungt och svårt så länge den är kvar, jag känner dåligt självförtroende och meningslöshet. Men jag vet att det inte är på riktigt och känslan kan upphöra när-som-helst.
Var kan det komma ifrån, vad beror det på? Det var som att nedstämdheten ville sätta mig på plats för att jag börjat tro att den aldrig skulle komma tillbaka, som att den ville visa vem som bestämmer. Ja den kan verkligen göra vad den vill med mig, den kan komma plötsligt, och sticka lika oväntat, och jag fattar ingenting. Nåt måste jag ju gjort som ger upphov till den djävulen! ;-)
Är det vår tids sjukdom? Hur kunde den komma två dagar i rad, vid samma tid, omkring 15.00, och sen försvinna ungefär samma tid, omkring 21.00? Och sen inte nästa dag? Ja det är nästan lite spännande. Få se vad den hittar på nästa gång.
Nåväl, det är bara att fortsätta praktisera. Egentligen vet jag att det inte är så mycket att fundera över, bara praktisera. Kanske kan min text här hjälpa någon annan som också drabbas av regelbunden deppighet...
Vad är det som hänt när jag mått dåligt, när vemod hemsökt sinnet? Och varför sker det inte lika ofta, och varför är det inte lika starkt nu som för bara några månader sedan?
Vad som hänt i mitt sinne är att känslor av vemod etablerat sig i sinnet, känslor av nedstämdhet, känslor av mindervärdeskomplex, känslor av dåligt självförtroende. De känslorna (känslan?) har kommit in i sinnet. Då har jag alltså mått dåligt.
Vad är det som är orsaken till att jag nu ej drabbas särskilt ofta, samt att det då det ändå sker, aldrig hinner bli eller blir något problem längre? Orsakerna är säkerligen flera.
Det viktigaste är nog vaksamheten. Jag tränar mig att vara vaksam inåt, på vilka känslor som uppstår. Jag har varit försiktig att inte snärja in mig i fientliga eller vemodiga känslor. Då de kommit har jag försökt vara medveten om dem, utan att snärja in mig i dem. Försökt se skillnaden i det som uppmärksammas, och det som är uppmärksamheten.
Uppmärksamheten är alltid ren, uppmärksamheten blir aldrig fientlig eller nedstämd. Fientlighet är en känsla, fientlighet är inte uppmärksamhet. Det finns alltså en skillnad mellan känslor och uppmärksamhet. Känslor är betingade, beroende av orsaker och villkor, och eftersom de är det kommer de ej att vara beständiga, utan upphöra när orsakerna upphör. En känsla av svårmod kan inte stanna för evigt, det är känslans natur att uppstå och att upphöra, att komma och gå.
När jag då drabbas av nedstämdhet försöker jag inte förlora mig i känslan utan vara uppmärksam på den, rentav påminna mig att den bara är en känsla och därför flyktig och kan inte egentligen skada mig. Den bara uppstår och så småningom upphör den.
På det sättet "desarmeras" känslan. Det blir inte längre lika allvarligt, vemod blir inte längre något att vara rädd för. Dess inverkan på mig minskas kraftigt, den blir svagare. Faktumet är att vemod inte är något problem om jag inte gör ett problem av den. Det är när jag glömmer av att vara uppmärksam, när jag glömmer att gå tillbaka till den rena uppmärksamheten, som vemod kan ha inflytande över mig, det är då vemod blir ett problem.
Det finns nog faktiskt mer sanning än man kanske kan tro i citatet från den anonyme; "Why fake feeling good, when all you need is to enjoy feeling bad." Det finns frid och glädje i vemod. Jag kanske inte kan skydda mig från vemod att uppstå; i den här världen uppstår vemod emellanåt. Men jag kan skydda mig från lidande, och det är att gå tillbaka till uppmärksamheten som är det bästa skyddet. Då finner jag frid mitt i vemodet. Det är sant och det går.
Ju mer jag kultiverar min förmåga att gå tillbaka till uppmärksamheten, desto mindre fotfäste får vemodet. Det förlorar styrka, för det finns inte längre något problem. Vemodet blir inte längre något problem. Det är desarmerat. Uppmärksamheten blir aldrig ledsen. Uppmärksamheten är bara medveten. Det finns inte längre något problem, vemod har ingen stol att sitta på, för den stolen har uppmärksamheten tagit (Ajahn Chah). Vemod blir då trött i benen och går snart hem igen. Samma sak försöker jag göra med andra svåra känslor, såsom fientlighet.
Med den här vaksamheten inåt har jag också märkt hur ofta jag själv skapar mina egna problem, hur ofta det är jag själv, och mina tankar, ord och handlingar, som producerar vemodet. När jag ser det kan jag lättare sluta göra sånt som skapar vemod.
Hur får man reda på vad det är som skapar vemod? Genom att vara vaksam. Genom att följa orsakskedjan, genom att undersöka vad som får vilket resultat.
Detta är en annan orsak till att vemodet inte uppstår lika ofta, jag skapar det helt enkelt inte lika ofta. Ingen kan praktisera denna vaksamhet eller undersökning åt en, man måste göra det själv. Det handlar ej om att moralisera eller skuldbelägga, bara titta efter hur man kan sluta skapa lidande för en själv.
En annan orsak till att nedstämdheten minskat är att jag börjat öva närvaro i nuet, att komma tillbaka till nuet, vara medveten om hur jag håller kroppen, vad jag för tillfället gör, att lyssna på ljuden omkring mig. Helt enkelt att jag börjat öva att vara mindre i huvudet och mer i nuet. Också att jag börjat öva koncentration på andningen och att jag återigen, försiktigtvis, börjat närma mig "meditation över allomfattande kärlek".
Även det att jag läst och hört mycket om buddhismen den senaste tiden har lett till minskandet av vemod. Att jag hittat till Ajahn Chah och hans tradition och till Shunryu Suzuki, har också varit orsak till minskad nedstämdhet.
Att jag försöker praktisera de fem träningsreglerna gör det också svårt för vemod att få fäste. Samt att jag övat mer generositet gör också att tungsinne minskar. Jag har också sett att självupptagenhet ökar risken för nedstämdhet. Generositet är motgift mot självupptagenhet, och kan därför bidra till minskad deppighet.
Och en annan orsak till ökad glädje och minskat vemod, är min tro på buddhismen. Det är känt att de som "tror på något" generellt sett är gladare. Och förstås att jag har familj och vänner omkring mig (men det hade jag ju också förut, ändå drabbades jag av nedstämdhet).
Det viktigaste av allt är nog vaksamhet och närvaro i nuet. Ensamhet kan vara en orsak till vemod, men om jag fortsätter praktisera vaksamhet och närvaro blir jag öppnare och har då lättare att träffa människor.
Nu ska jag inte slarva utan fortsätta vara vaksam!
Tillägg
Några dagar efter att jag skrev det där, kom nedstämdheten tillbaka, oväntat. Jag blev förvånad, och det var kanske därför jag tog det så hårt; jag förväntade mig helt enkelt att problemet med regelbunden nedstämdhet var löst. Men det var det inte.
Jag vet inte var det kommer ifrån. Utanför mig var allt som vanligt, ingenting förändrades, ändå slogs jag av tungsinne, så det måste komma från insidan. Sedan försvann det igen, lika oväntat som det kommit, utan att något utanför mig hade ändrats.
Det är som att plötsligt få på sig ett par röda glasögon och inte kunna ta de av sig. Världen ser röd ut, fast man vet att det inte är sant. När nedstämdheten kommer ser allt mörkt och hopplöst ut, fast jag vet att det inte stämmer, fast jag vet att bakom glasögonen är världen fortfarande precis som den var innan glasögonen flög på mig.
Känslan är på riktigt, den är där på riktigt, jag inbillar mig inte. Det känns tungt och svårt så länge den är kvar, jag känner dåligt självförtroende och meningslöshet. Men jag vet att det inte är på riktigt och känslan kan upphöra när-som-helst.
Var kan det komma ifrån, vad beror det på? Det var som att nedstämdheten ville sätta mig på plats för att jag börjat tro att den aldrig skulle komma tillbaka, som att den ville visa vem som bestämmer. Ja den kan verkligen göra vad den vill med mig, den kan komma plötsligt, och sticka lika oväntat, och jag fattar ingenting. Nåt måste jag ju gjort som ger upphov till den djävulen! ;-)
Är det vår tids sjukdom? Hur kunde den komma två dagar i rad, vid samma tid, omkring 15.00, och sen försvinna ungefär samma tid, omkring 21.00? Och sen inte nästa dag? Ja det är nästan lite spännande. Få se vad den hittar på nästa gång.
Nåväl, det är bara att fortsätta praktisera. Egentligen vet jag att det inte är så mycket att fundera över, bara praktisera. Kanske kan min text här hjälpa någon annan som också drabbas av regelbunden deppighet...
tisdag, juni 19, 2007
måndag, juni 18, 2007
Respekt
Respekt är ett bra medel för att öka sin närvaro i nuet, sin mindfulness. När man har respekt blir man medveten om sina rörelser. Om man har respekt för maten, slevar man inte bara i sig den, man tar det lugnt och varsamt, tugga för tugga, medveten. När man har respekt för teet slänger man inte bara ner det i koppen. Sakta, medvetet, tar man en nypa teblad och sätter ner. Om man har respekt för tallriken, för besticken, för stolen, slänger man inte omkring dem hursomhelst, omedvetet. Istället hanterar man dem med medvetna rörelser, rörelser man är närvarande i.
Man kanske rentav minns att alla dessa ting egentligen lever, laddade av de människors liv som tillverkat dem. Alla dessa ting är en förlängning av de människor som tillverkat dem, transporterat dem, sålt dem, använt dem. När man minns det och allt det arbete de lagt ner på att tillverka och odla, och att de kunnat leva och få mat på bordet tack vare dessa "ting", vill man inte längre hantera och slänga de omkring hur som helst. Man fylls av respekt och medveten närvaro, och kärlek.
Om man utsträcker sin respekt till att också innefatta den egna kroppen och sinnet, vill man snart inte längre stoppa i sig vad som helst eller delta i vilka samtal som helst, eller se eller läsa vad som helst. Man blir uppmärksam på vad som skadar och vad som bringar hälsa, och utifrån respekt för sin egen kropp, och sitt eget sinne, undviker man det som skadar och söker upp det som bringar hälsa. Man blir medveten, närvarande. Så respekt är ett bra medel för att öka sin närvaro i nuet, sin närvaro i livet, i verkligheten.
Därför vill jag kultivera respekt. Respekt är en av de vägar som leder från avdomnad, från likgiltighet, till uppvaknande, till engagemang, ja från hat, från döden, till kärlek, till livet. Respekt gör en levande, och man ser att alltomkring en också andas och lever. Steg för steg får man respekt för allt, inte för att det råkar fylla något syfte, utan bara för att det finns.
Man kanske rentav minns att alla dessa ting egentligen lever, laddade av de människors liv som tillverkat dem. Alla dessa ting är en förlängning av de människor som tillverkat dem, transporterat dem, sålt dem, använt dem. När man minns det och allt det arbete de lagt ner på att tillverka och odla, och att de kunnat leva och få mat på bordet tack vare dessa "ting", vill man inte längre hantera och slänga de omkring hur som helst. Man fylls av respekt och medveten närvaro, och kärlek.
Om man utsträcker sin respekt till att också innefatta den egna kroppen och sinnet, vill man snart inte längre stoppa i sig vad som helst eller delta i vilka samtal som helst, eller se eller läsa vad som helst. Man blir uppmärksam på vad som skadar och vad som bringar hälsa, och utifrån respekt för sin egen kropp, och sitt eget sinne, undviker man det som skadar och söker upp det som bringar hälsa. Man blir medveten, närvarande. Så respekt är ett bra medel för att öka sin närvaro i nuet, sin närvaro i livet, i verkligheten.
Därför vill jag kultivera respekt. Respekt är en av de vägar som leder från avdomnad, från likgiltighet, till uppvaknande, till engagemang, ja från hat, från döden, till kärlek, till livet. Respekt gör en levande, och man ser att alltomkring en också andas och lever. Steg för steg får man respekt för allt, inte för att det råkar fylla något syfte, utan bara för att det finns.
fredag, juni 15, 2007
Gud är kanske buddhist
I buddhismen finns ingen skapar-gud, det är ingen varelse som har skapat världen. Däremot finns det en "över-gud", denna gud var först på plats efter vårt universum bildats. Detta fick Gud att tro att hon eller han (jag vet inte ens om det är någon mening att tala om kön i gud-sammanhang) skapat världen och de varelser som sedan dök upp.
Senare blev Buddha en buddha, och en av de han undervisade var denna Gud. Så jag tror Gud är buddhist. Gud kanske praktiserar mindfulness. Blev inte Gud snällare däromkring 500 år före Jesus? Och tänk på alla muslimer, kristna och judar som dras till buddhismen, och använder buddhistiska metoder tillsammans med sin religion. Ja, jag tror Gud är buddhist.
Så de som är intresserade av buddhismen, men lite orolig för vad Gud ska säga, att Gud kanske ska bli arg, behöver nog inte vara det. Inte om man tror som jag, och jag tror att Gud själv är buddhist.
Vid ett tillfälle var det en munk som ställde en svår fråga till Gud, men Gud sa åt munken att han inte visste svaret på frågan. Sen sa han åt munken att istället vända sig till Buddha med den svåra frågan, för Buddha kunde svara. Jo jag tror Gud är buddhist.
Det finns ingen anledning för buddhister att racka ner på Gud eller någon annan heller. Alla varelser vill vara lyckliga och fria från lidande, även Gud. Alla varelser fruktar döden, även Gud. Alla varelser är underkastade naturlagen om ålderdom, sjukdom och död, också Gud.
Buddhister försöker kultivera medkänsla med alla varelser, såväl gudar som demoner. Vem har inte gjort misstaget att tro att man fixat alltihop, vem har inte trott sig stå överst (eller underst)? Var inte rädd för Gud - vi är alla släkt, och vår familj är ålderdom, sjukdom och död.
Jag tror Gud är buddhist. Var mindful med Gud, gå med Gud, gå med allt.
"To count each breath is to breathe with our whole mind and body. We count each number with the power of the whole universe."
- Shunryu Suzuki, Not Always So, sidan 27
Senare blev Buddha en buddha, och en av de han undervisade var denna Gud. Så jag tror Gud är buddhist. Gud kanske praktiserar mindfulness. Blev inte Gud snällare däromkring 500 år före Jesus? Och tänk på alla muslimer, kristna och judar som dras till buddhismen, och använder buddhistiska metoder tillsammans med sin religion. Ja, jag tror Gud är buddhist.
Så de som är intresserade av buddhismen, men lite orolig för vad Gud ska säga, att Gud kanske ska bli arg, behöver nog inte vara det. Inte om man tror som jag, och jag tror att Gud själv är buddhist.
Vid ett tillfälle var det en munk som ställde en svår fråga till Gud, men Gud sa åt munken att han inte visste svaret på frågan. Sen sa han åt munken att istället vända sig till Buddha med den svåra frågan, för Buddha kunde svara. Jo jag tror Gud är buddhist.
Det finns ingen anledning för buddhister att racka ner på Gud eller någon annan heller. Alla varelser vill vara lyckliga och fria från lidande, även Gud. Alla varelser fruktar döden, även Gud. Alla varelser är underkastade naturlagen om ålderdom, sjukdom och död, också Gud.
Buddhister försöker kultivera medkänsla med alla varelser, såväl gudar som demoner. Vem har inte gjort misstaget att tro att man fixat alltihop, vem har inte trott sig stå överst (eller underst)? Var inte rädd för Gud - vi är alla släkt, och vår familj är ålderdom, sjukdom och död.
Jag tror Gud är buddhist. Var mindful med Gud, gå med Gud, gå med allt.
"To count each breath is to breathe with our whole mind and body. We count each number with the power of the whole universe."
- Shunryu Suzuki, Not Always So, sidan 27
torsdag, juni 14, 2007
Världen andas, den lever
De få och korta ögonblick jag lyckas vara närvarande i nuet känner jag att det är underbart. Jag känner att världen andas, att den lever och att det inte finns något att vara rädd för. Då minns jag Shunryu Suzukis ord, och jag tänker att allt finns här för mig.
Men vid det laget har jag i regel redan förlorat mig i tankar och fantasier... Men det är okej, för jag vet att verkligheten finns kvar där hela tiden, rakt framför mig. Jag behöver bara titta efter, vilket i och för sig inte är så lätt.
Men vid det laget har jag i regel redan förlorat mig i tankar och fantasier... Men det är okej, för jag vet att verkligheten finns kvar där hela tiden, rakt framför mig. Jag behöver bara titta efter, vilket i och för sig inte är så lätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)