söndag, juli 22, 2007
byter bild igen
torsdag, juli 19, 2007
ett ögonblick av närvaro
Allt vad man gör i buddhismen är olika konventioner man använder sig av, medel. Moral är ett medel, ett fordon - som tar oss vart? Till nuet, det här ständigt närvarande nuet.
Det finns alltid ett nuet, var man än går, vad man än gör, så finns det alltid ett nuet. Nuet är hela tiden, överallt. Vad betyder det? Det är nyckeln till alltihopa tror jag. Nuet är tidlöst.
Att vakna upp till det här nuet, hur det än ser ut, det är det det handlar om, att öppna upp för nuet. Att ta in det, att acceptera det såsom ett rådande tillstånd. Ett ögonblick av närvaro i nuet är ett levande ögonblick.
att vara tyst
Reflektera över tystnaden. Kommer mina ord förbättra tystnaden? Om inte, så är det bättre att jag förblir tyst.
Det borde jag ha tänkt på idag.
måndag, juli 09, 2007
en levande död
Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu inser jag hur otäckt det var. Tänk att vara så instängd i sig själv, fången i sina egna tankar, att man är helt avskärmad från verkligheten, som en zombie, en levande död. Enda gången verkligheten lyckas ta sig igenom ens mur är vid de extrema fallen. När inget speciellt sker, går man på autopilot, flyr från en "trist" vardag in i sina tankar och fantasier... Man missar det speciella i "inget-speciellt", man missar livet, man är bara medveten när världen rämnar, när ljudet blir så högt att det är omöjligt att inte lägga märke till det.
Jag såg mig själv i den här kvinnan. Om jag fortsätter som nu, insnärjd i tankar, kommer jag bli ännu mer disträ och till slut som en levande död.
Jag vill inte vara fången mer, jag vill inte snabbspola livet till då det blir "intressant"; jag vill leva livet som det är, till fullo, uppleva det intressanta i det "ointressanta", då varje toalettbesök, varje måltid, varje samtal, blir ett spännande äventyr, vilket det redan är men jag märker det inte för jag går i funderingar och farhågor, förhoppningar och minnen. Jag vill vakna upp från drömmen, rakt in i nuet, i livet, i verkligheten. Vaken! Här och nu! Leva, jag vill leva.
måndag, juli 02, 2007
Ingen fasta
Då tänkte jag att jag kan ju öva att äta enkel mat, som inte är så speciellt, men LoL det gör jag ju redan... Det finns inget att hämta där, i matvägen för mig helt enkelt.
söndag, juli 01, 2007
Fasta
Ikväll (läs: i natt) äter jag mina kvälls-havregryn, sen är det ät-stopp. Bara te och askorbinsyra (C-vitamin) utblandat i vatten ska jag dricka.
Jag kommer rapportera här på bloggen hur det går, oavsett om det håller bara i några timmar eller om det blir en dag åtminstone.
tisdag, juni 26, 2007
söndag, juni 24, 2007
Bevara buddhismen?
När man praktiserar väl finns det inget att vara orolig för. Vad man behöver, kommer komma, det är inte nödvändigt att planera så mycket för den som praktiserar väl. Allt kommer bli bra om man litar på praktiken. Buddhismen kommer finnas kvar.
Man kan säga åt folk vad de borde göra och inte göra - det kommer inte bevara buddhismen. Men om man praktiserar väl, då bidrar man till att bevara buddhismen. Det är det enda man kan göra för att bevara buddhismen.
(Men "buddhismen" är bara ett namn, ett namn på en samling tekniker och metoder som, om de praktiseras, leder till andlig insikt. Så länge människor utövar dessa metoder kommer de finnas kvar, men om människor inte utövar dem kommer de att glömmas bort och försvinna och då finns inte "buddhismen" längre. Den kanske finns som ett namn, men inte som en metod att nå andlig insikt. Metoderna i sig leder dock fortfarande till andlig insikt, och när någon upptäcker dem igen, och för dem vidare till andra föds "buddhismen" igen, även om den då kanske heter något annat.)
Universum samlas
Men så bra på att öva meditation är inte jag...
Självupptagen
Jag tror jag bär på självupptagenhet och likgiltighet på ett visst plan. Jag tror närvaro i nuet botar sådant. Om jag har bråttom att komma ifrån ett moment i vardagen, t.ex. toalettbesök (d.v.s. jag trasslar in mig i otålighet inför att vara på toaletten), då vill jag ju bara snabbt komma ifrån, till ett annat, roligare, moment. Det är ju en slags otålighet, bristande tålamod. Då finns inte något utrymme för engagemang i andra, då blir det bara "jag vill inte vara här och göra det här, jag vill bara vara där och göra det där och därför ska jag göra det här så fort som möjligt så jag sen kan få göra det där..." De som råkar dyka upp blir då hinder som kommer i vägen för egots jakt efter behagfulla upplevelser och tillfredsställelse.
När jag stannar i nuet, har tålamod med situationen, hur tråkig den än upplevs som, tar mig tid, är närvarande i rörelserna, i ögonblicket - då finns tid för andra. Jag är inte längre på väg någonstans, jag är inte insnärjd i "vill förinta det som jag för tillfället är" och jag är heller inte insnärjd i "vill bli något annat än det jag för tillfället är"; jag är då i nuet, och följer med moment för moment. Jag har tid och energi att engagera mig i andra. Självupptagenheten förlorar sin styrka över mig. Likgiltigheten blir istället ett otvunget och spontant engagemang. Varje ögonblick blir levande och dyrbart. Ingen uppgift väljs bort till förmån för egots törst efter förnyelse och behagliga upplevelser. Allt blir meditation.
Jag tror det hänger ihop, likgiltighet och att inte vara närvarande i nuet. Först nu börjar jag ana hur mycket man förlorar på att inte vara närvarande i nuet. Att vara närvarande, uppmärksam, medveten är verkligen nyckeln till magin och mysteriet. Om man inte är närvarande missar man alltihop, ja det är ju på nåt sätt självklart. Det sägs i buddhismen att medveten närvaro är vägen till det odödliga... Jag fortsätter öva.
Senare på dagen
Jag vill verkligen bryta igenom egots murar. Jag vill kunna ha känslan av en uppriktig och spontan önskan att vilja hjälpa andra. Jag behöver använda vaksamhet och närvaro i nuet och analytiskt tänkande för att se vilka handlingar som ökar bindningarna till självupptagenhet och vilka handlingar som löser upp dessa bindningar. Det är nog hjärtats längtan efter frihet från egots, egoismens, bojor.
Tänk att egot blir förolämpat utan att man lider av det, tänk att ställa upp för andra utan att fastna i egots knorrande, utan att fastna i egots gripande efter lustfyllda upplevelser. Tänk att komma dit, dyka upp, hjälpa till utan att snärja in sig i tankar om "jag hjälper honom, därför bör han också hjälpa mig". Det finns inget fängelse som egots fängelse, i vilket hjärtat sitter inspärrat. Låt mig göra ett rymningsförsök.
Jag är numer rätt säker på att nästan alla (om inte alla) mina problem kommer från fastklängande och praktiserande av självupptagenhet. Regelbundna känslor av nedstämdhet - orsak: självupptagenhet. Blyghet, osäkerhet och rädsla inför andra människor - orsak: självupptagenhet. Spändhet, oro, ängslan - orsak: självupptagenhet. Det är ju ingen som skadat mig på något sätt, jag har vänner och familj, så var kan det annars komma ifrån annat än självupptagenhet?
Lösning: praktiserande av moral, vaksamhet och närvaro i nuet, efter bästa förmåga. Och att hjälpa andra människor, även när en känsla av att vilja hjälpa inte finns. Egentligen tror jag att önskan att vilja hjälpa andra finns där redan, men den kan för det mesta inte ta sig igenom egots robusta murar, så den syns inte. Egots murar måste plockas ner, bit för bit. Innanför murarna finns hjärtat, egot är murarna?
Nåväl, självupptagenhet är ju ett synnerligen negativt laddat ord, men så menar jag inte. Jag gör bara en bedömning av den rådande situationen. Skuldkänslor är inte till någon nytta. De verkar bara stärka egot och befästa känslan av att vara ett jag; "jag är en person som behöver vara mindre självupptagen" = en annan identitet, mer ego, mer jag, mer problem.
Jag tillbringar min tid med att fokusera på här man kallar "jag", putsar på den här punkten av verkligheten, putsar och donar, fixar till, skyddar och värnar neurotiskt... Men så en dag tittar jag kanske närmare på vad det är jag håller på putsa till och ägnar så mycket energi åt, vad är det jag ligger å är vaken om natten för? Vad är det, jag tittar och hittar ingenting annat än en samling föränderliga fenomen. Skal efter skal, men var är lökens kärna?
Även att skriva den här texten har till största del varit ego... ungefär 80% ego, 20% hjärta. ("Hoppas någon läser den och tycker jag är insiktsfull..." :-P LOL
Men men, ja... bara fortsätta! :-)
Vad vi gör mot andra, gör vi mot oss själva.
lördag, juni 23, 2007
Min bror och jag
torsdag, juni 21, 2007
En bristfällig(?) analys
Vad är det som hänt när jag mått dåligt, när vemod hemsökt sinnet? Och varför sker det inte lika ofta, och varför är det inte lika starkt nu som för bara några månader sedan?
Vad som hänt i mitt sinne är att känslor av vemod etablerat sig i sinnet, känslor av nedstämdhet, känslor av mindervärdeskomplex, känslor av dåligt självförtroende. De känslorna (känslan?) har kommit in i sinnet. Då har jag alltså mått dåligt.
Vad är det som är orsaken till att jag nu ej drabbas särskilt ofta, samt att det då det ändå sker, aldrig hinner bli eller blir något problem längre? Orsakerna är säkerligen flera.
Det viktigaste är nog vaksamheten. Jag tränar mig att vara vaksam inåt, på vilka känslor som uppstår. Jag har varit försiktig att inte snärja in mig i fientliga eller vemodiga känslor. Då de kommit har jag försökt vara medveten om dem, utan att snärja in mig i dem. Försökt se skillnaden i det som uppmärksammas, och det som är uppmärksamheten.
Uppmärksamheten är alltid ren, uppmärksamheten blir aldrig fientlig eller nedstämd. Fientlighet är en känsla, fientlighet är inte uppmärksamhet. Det finns alltså en skillnad mellan känslor och uppmärksamhet. Känslor är betingade, beroende av orsaker och villkor, och eftersom de är det kommer de ej att vara beständiga, utan upphöra när orsakerna upphör. En känsla av svårmod kan inte stanna för evigt, det är känslans natur att uppstå och att upphöra, att komma och gå.
När jag då drabbas av nedstämdhet försöker jag inte förlora mig i känslan utan vara uppmärksam på den, rentav påminna mig att den bara är en känsla och därför flyktig och kan inte egentligen skada mig. Den bara uppstår och så småningom upphör den.
På det sättet "desarmeras" känslan. Det blir inte längre lika allvarligt, vemod blir inte längre något att vara rädd för. Dess inverkan på mig minskas kraftigt, den blir svagare. Faktumet är att vemod inte är något problem om jag inte gör ett problem av den. Det är när jag glömmer av att vara uppmärksam, när jag glömmer att gå tillbaka till den rena uppmärksamheten, som vemod kan ha inflytande över mig, det är då vemod blir ett problem.
Det finns nog faktiskt mer sanning än man kanske kan tro i citatet från den anonyme; "Why fake feeling good, when all you need is to enjoy feeling bad." Det finns frid och glädje i vemod. Jag kanske inte kan skydda mig från vemod att uppstå; i den här världen uppstår vemod emellanåt. Men jag kan skydda mig från lidande, och det är att gå tillbaka till uppmärksamheten som är det bästa skyddet. Då finner jag frid mitt i vemodet. Det är sant och det går.
Ju mer jag kultiverar min förmåga att gå tillbaka till uppmärksamheten, desto mindre fotfäste får vemodet. Det förlorar styrka, för det finns inte längre något problem. Vemodet blir inte längre något problem. Det är desarmerat. Uppmärksamheten blir aldrig ledsen. Uppmärksamheten är bara medveten. Det finns inte längre något problem, vemod har ingen stol att sitta på, för den stolen har uppmärksamheten tagit (Ajahn Chah). Vemod blir då trött i benen och går snart hem igen. Samma sak försöker jag göra med andra svåra känslor, såsom fientlighet.
Med den här vaksamheten inåt har jag också märkt hur ofta jag själv skapar mina egna problem, hur ofta det är jag själv, och mina tankar, ord och handlingar, som producerar vemodet. När jag ser det kan jag lättare sluta göra sånt som skapar vemod.
Hur får man reda på vad det är som skapar vemod? Genom att vara vaksam. Genom att följa orsakskedjan, genom att undersöka vad som får vilket resultat.
Detta är en annan orsak till att vemodet inte uppstår lika ofta, jag skapar det helt enkelt inte lika ofta. Ingen kan praktisera denna vaksamhet eller undersökning åt en, man måste göra det själv. Det handlar ej om att moralisera eller skuldbelägga, bara titta efter hur man kan sluta skapa lidande för en själv.
En annan orsak till att nedstämdheten minskat är att jag börjat öva närvaro i nuet, att komma tillbaka till nuet, vara medveten om hur jag håller kroppen, vad jag för tillfället gör, att lyssna på ljuden omkring mig. Helt enkelt att jag börjat öva att vara mindre i huvudet och mer i nuet. Också att jag börjat öva koncentration på andningen och att jag återigen, försiktigtvis, börjat närma mig "meditation över allomfattande kärlek".
Även det att jag läst och hört mycket om buddhismen den senaste tiden har lett till minskandet av vemod. Att jag hittat till Ajahn Chah och hans tradition och till Shunryu Suzuki, har också varit orsak till minskad nedstämdhet.
Att jag försöker praktisera de fem träningsreglerna gör det också svårt för vemod att få fäste. Samt att jag övat mer generositet gör också att tungsinne minskar. Jag har också sett att självupptagenhet ökar risken för nedstämdhet. Generositet är motgift mot självupptagenhet, och kan därför bidra till minskad deppighet.
Och en annan orsak till ökad glädje och minskat vemod, är min tro på buddhismen. Det är känt att de som "tror på något" generellt sett är gladare. Och förstås att jag har familj och vänner omkring mig (men det hade jag ju också förut, ändå drabbades jag av nedstämdhet).
Det viktigaste av allt är nog vaksamhet och närvaro i nuet. Ensamhet kan vara en orsak till vemod, men om jag fortsätter praktisera vaksamhet och närvaro blir jag öppnare och har då lättare att träffa människor.
Nu ska jag inte slarva utan fortsätta vara vaksam!
Tillägg
Några dagar efter att jag skrev det där, kom nedstämdheten tillbaka, oväntat. Jag blev förvånad, och det var kanske därför jag tog det så hårt; jag förväntade mig helt enkelt att problemet med regelbunden nedstämdhet var löst. Men det var det inte.
Jag vet inte var det kommer ifrån. Utanför mig var allt som vanligt, ingenting förändrades, ändå slogs jag av tungsinne, så det måste komma från insidan. Sedan försvann det igen, lika oväntat som det kommit, utan att något utanför mig hade ändrats.
Det är som att plötsligt få på sig ett par röda glasögon och inte kunna ta de av sig. Världen ser röd ut, fast man vet att det inte är sant. När nedstämdheten kommer ser allt mörkt och hopplöst ut, fast jag vet att det inte stämmer, fast jag vet att bakom glasögonen är världen fortfarande precis som den var innan glasögonen flög på mig.
Känslan är på riktigt, den är där på riktigt, jag inbillar mig inte. Det känns tungt och svårt så länge den är kvar, jag känner dåligt självförtroende och meningslöshet. Men jag vet att det inte är på riktigt och känslan kan upphöra när-som-helst.
Var kan det komma ifrån, vad beror det på? Det var som att nedstämdheten ville sätta mig på plats för att jag börjat tro att den aldrig skulle komma tillbaka, som att den ville visa vem som bestämmer. Ja den kan verkligen göra vad den vill med mig, den kan komma plötsligt, och sticka lika oväntat, och jag fattar ingenting. Nåt måste jag ju gjort som ger upphov till den djävulen! ;-)
Är det vår tids sjukdom? Hur kunde den komma två dagar i rad, vid samma tid, omkring 15.00, och sen försvinna ungefär samma tid, omkring 21.00? Och sen inte nästa dag? Ja det är nästan lite spännande. Få se vad den hittar på nästa gång.
Nåväl, det är bara att fortsätta praktisera. Egentligen vet jag att det inte är så mycket att fundera över, bara praktisera. Kanske kan min text här hjälpa någon annan som också drabbas av regelbunden deppighet...
tisdag, juni 19, 2007
måndag, juni 18, 2007
Respekt
Man kanske rentav minns att alla dessa ting egentligen lever, laddade av de människors liv som tillverkat dem. Alla dessa ting är en förlängning av de människor som tillverkat dem, transporterat dem, sålt dem, använt dem. När man minns det och allt det arbete de lagt ner på att tillverka och odla, och att de kunnat leva och få mat på bordet tack vare dessa "ting", vill man inte längre hantera och slänga de omkring hur som helst. Man fylls av respekt och medveten närvaro, och kärlek.
Om man utsträcker sin respekt till att också innefatta den egna kroppen och sinnet, vill man snart inte längre stoppa i sig vad som helst eller delta i vilka samtal som helst, eller se eller läsa vad som helst. Man blir uppmärksam på vad som skadar och vad som bringar hälsa, och utifrån respekt för sin egen kropp, och sitt eget sinne, undviker man det som skadar och söker upp det som bringar hälsa. Man blir medveten, närvarande. Så respekt är ett bra medel för att öka sin närvaro i nuet, sin närvaro i livet, i verkligheten.
Därför vill jag kultivera respekt. Respekt är en av de vägar som leder från avdomnad, från likgiltighet, till uppvaknande, till engagemang, ja från hat, från döden, till kärlek, till livet. Respekt gör en levande, och man ser att alltomkring en också andas och lever. Steg för steg får man respekt för allt, inte för att det råkar fylla något syfte, utan bara för att det finns.
fredag, juni 15, 2007
Gud är kanske buddhist
Senare blev Buddha en buddha, och en av de han undervisade var denna Gud. Så jag tror Gud är buddhist. Gud kanske praktiserar mindfulness. Blev inte Gud snällare däromkring 500 år före Jesus? Och tänk på alla muslimer, kristna och judar som dras till buddhismen, och använder buddhistiska metoder tillsammans med sin religion. Ja, jag tror Gud är buddhist.
Så de som är intresserade av buddhismen, men lite orolig för vad Gud ska säga, att Gud kanske ska bli arg, behöver nog inte vara det. Inte om man tror som jag, och jag tror att Gud själv är buddhist.
Vid ett tillfälle var det en munk som ställde en svår fråga till Gud, men Gud sa åt munken att han inte visste svaret på frågan. Sen sa han åt munken att istället vända sig till Buddha med den svåra frågan, för Buddha kunde svara. Jo jag tror Gud är buddhist.
Det finns ingen anledning för buddhister att racka ner på Gud eller någon annan heller. Alla varelser vill vara lyckliga och fria från lidande, även Gud. Alla varelser fruktar döden, även Gud. Alla varelser är underkastade naturlagen om ålderdom, sjukdom och död, också Gud.
Buddhister försöker kultivera medkänsla med alla varelser, såväl gudar som demoner. Vem har inte gjort misstaget att tro att man fixat alltihop, vem har inte trott sig stå överst (eller underst)? Var inte rädd för Gud - vi är alla släkt, och vår familj är ålderdom, sjukdom och död.
Jag tror Gud är buddhist. Var mindful med Gud, gå med Gud, gå med allt.
"To count each breath is to breathe with our whole mind and body. We count each number with the power of the whole universe."
- Shunryu Suzuki, Not Always So, sidan 27
torsdag, juni 14, 2007
Världen andas, den lever
Men vid det laget har jag i regel redan förlorat mig i tankar och fantasier... Men det är okej, för jag vet att verkligheten finns kvar där hela tiden, rakt framför mig. Jag behöver bara titta efter, vilket i och för sig inte är så lätt.
tisdag, juni 12, 2007
söndag, juni 10, 2007
fredag, juni 08, 2007
fredag, juni 01, 2007
måndag, maj 28, 2007
onsdag, maj 23, 2007
Finns det några problem
I nuet, i verkligheten, finns egentligen inga problem, bara olika situationer, och lämpliga och olämpliga vis att svara på de situationerna. Inga problem, bara situationer och handlingar. Problem är något jag i huvudet skapar av en situation, när jag ger den en mening och en betydelse den inte har. Egentligen behöver jag bara agera och göra det som bör göras, och avstå från det som inte bör göras.
"[E]very moment is complete in itself. Nothing is missing."
Ajahn Nyanarato
källa: http://www.fsnewsletter.amaravati.org/patience
Inget jag
Så det är "allt annat", och därför finns inte "det" och "allt annat", det finns bara "allt". Jag begriper det inte. Vem är det som inte begriper? En av havets vågor begriper inte vad vatten är?
Var slutar "det här" och var börjar "allt annat"? Det finns inget slut på "det här", och ingen början på "allt annat", det går inte att skilja dem åt, de är bara "det" eller "det här" men det finns inget "där", det finns bara "allt".
Och vad är "allt"? Det är något som ständigt förändras, och tar sig hela tiden nya uttryck. Här har "det" kommit till uttryck som "mig", "jag" är en manifestation av samma föränderliga verklighet som "allt annat", men det finns inget som är "jag", eller det finns inget som inte är "jag". Det finns bara "allt". Och det är i ständig rörelse, omformas, förändras, skiftar...
Bäst av alla!
Jag hoppas snart att ha kunnat utveckla konsten att vara jag intill perfektion. Då ska jag låta höra om mig. Om inget oväntat sker, så lär jag skriva om det här på bloggen.
måndag, maj 21, 2007
Theravada-mästare och vegetarian
Hon berättar om när hon träffar en i Burma mycket välkänd mästare inom theravada-traditionen,
tisdag, maj 15, 2007
magin är aldrig förlorad
Då har jag återigen trampat snett. Så länge jag tror att jag måste bli av med något för att uppleva livet, så kommer jag aldrig få uppleva livet. Nedstämdhet - det är livet, rakt framför mig, inom mig - där har jag det: livet - alltid. Precis alltid. Livet är där hela tiden.
När jag desperat vill bli av med nedstämdheten, är det bara ännu ett begär jag snärjt in mig i. Tro inte att det är något fel eller abnormt med nedstämdhet. Det är en helt naturlig aspekt av livet, livet! Stanna med nedstämdheten, försök inte bli av med den. Bara notera: "nedstämdhet". Den stannar kvar: "fortfarande nedstämdhet". Det är allt som behövs, vara vaksam och notera. Snärj inte in mig varken i nedstämdheten eller i önskan att bli av med den.
Jag har upplevt nedstämdhet förut, har den stannat kvar? Den har kommit och gått, det är allt den gör; uppstår, förändras, försvinner. Det är allt och inget mer. Så var inte rädd eller orolig. Tro inte att jag förlorat något eller att något är fel, att detta är en anomali. Bara fortsätt praktisera. Oavsett vilka känslor: praktisera.
Och det som jag praktiserar är alltså:
- accepterande, aktiv, vaksamhet
- återkomma till nuet, leva i kroppen, mindre i tankar och fantasier
Jag upplever att denna vaksamhet fungerar, men jag tror man måste skapa grunderna för att det ska fungera. Och de grunderna är moral. Jag tror man måste ställa ner alkoholen och låta myggorna leva. Jag tror man måste vara vänlig och tala vänligt, inte höja rösten, inte tala vad som faller en in utan sätta vaksamheten på talet och utöva kontroll. Även fast det finns ilska - tala vänligt, tala mjukt och artigt, tala harmlöst. Och håll inte fast vid ilskna tankar.
Man måste träna såhär, tror jag. Jag tror det är den snabbaste och säkraste vägen till "släppa taget". Det plus generositet.
1. Restraint is good in the eye, good is the restraint in the ear; restraint in the nose is good, good is restraint in the tongue.
2. Restraint is good in the body, good is restraint in the speech. Restraint is good in thought, good is restraint in everything. The mendicant restrained in all things is freed from all misery.
3. One whose hands are controlled, whose feet are controlled, whose speech is controlled, who is supremely controlled, one who is inwardly joyful, collected, content alone, is one they call a mendicant.
4. Sweet is the speech of the mendicant who controls his mouth, speaks with consideration, is not proud, and illumines the meaningful and the true.
5. A mendicant whose pleasure is truth, who delights in truth, who contemplates truth, and who follows truth, does not fall away from truth.
ur Dhammapada - The sayings of Buddha översatt av Thomas Cleary
en okänds summering
Källa: http://buddhism.kalachakranet.org/self-confidence.html
måndag, maj 14, 2007
Vad är förgängligt?
andra teorier
Det är ju dock också så att om man förändrar sitt synsätt, förändras ju också ens känslor. Känslorna är inte bara beroende av sinnenas kontakt med olika objekt, känslorna är också beroende av ens synsätt, hur man ser på saker och ting, vilken uppfattning man har av verkligheten. Därför, om man ändrar sitt synsätt och lär sig se verkligheten som den är - förgänglig - kommer man också att ha förändrat sina känslor. Men att tvinga fram olika typer av känslor, det fungerar ej.
Det är ett arbete på två fronter. Den ena fronten är medveten om och accepterar de känslor som uppstår, utan att önska bort dem eller klänga fast vid dem. Den andra fronten lägger åt sidan det felaktiga synsättet och försöker se verkligheten som den är.
En paradox
Å ena sidan strävar man efter att kultivera det hälsosamma och överge det ohälsosamma. Å andra sidan är det redan bra som det är, precis som det är, här i nuet, helt perfekt. Inget att kultivera, inget att överge - bra precis som det är. Perfekt.
Detta måste vara de två sanningsnivåerna: relativ och absolut sanning.
Jag tror jag snärjt in mig i den relativa sanningen och glömt bort den absoluta. Det gäller att hålla balansen. Båda är lika giltiga.
Det krävs en massa för att inse att det faktiskt inte krävs någonting alls. Det behövs en massa arbete och en massa övning för att komma till insikten att det inte behövs något arbete eller någon övning överhuvudtaget - att man redan varit där, hela tiden.
Buddha-aspekten
Ilska och monster osv. är bara olika versioner av livet, eller livet i en version jag stämplat som en dålig version. Jag väljer och vrakar: "den här versionen av livet vill jag ha, den här vill jag inte ha..." Men allt är egentligen bara livet i olika manifestationer, samma liv i olika former. Formerna är förgängliga, men livet är för evigt. Jag laddar formerna med olika innebörd; bra, dåligt, neutralt. Sen väljer jag med mina egna stämplar som grund. Men det är bara stämplar och inte livet självt. Jag missar hela tiden det som finns där under, under former och stämplar - nämligen livet självt, underbart och magiskt.
Det här är så svårt att inse att man kan fundera över det hela livet och ändå missa poängen. Jag kanske har en aning om vad det betyder rent teoretiskt, men inte i praktiken. Det är jättesvårt att släppa taget. Ju mer perfekt ens moral är, desto lättare blir det att släppa taget.
Flyr
Jag fastnar i tankar om att jag vill läsa eller höra buddhism så att jag kan få uppleva livet som underbart. Jag önskar bort en sak, och griper efter en annan. Detta är den andra ädla sanningen om lidandets och otillfredsställelsens ursprung; vill inte ha, vill ha...
Om jag verkligen vill uppleva livet som underbart måste jag släppa taget om önskan att inte vilja ha, och om önskan att ha. Om jag håller fast vid önskan efter känslan av att livet är underbart kommer jag aldrig få uppleva livet som underbart, det kommer aldrig vara bra nog, aldrig duga, alltid något som saknas.
Om jag vill uppleva livet som underbart måste jag omfamna hela livet, alla känslor, och stanna med känslan av nedstämdhet och tristess, och finna det underbara också i det.
Livet är underbart och magiskt! Men jag måste stanna i detta nu, med det som för tillfället råder, utan att klänga fast vid det, utan att snärja in mig i "vill ha" eller "vill inte ha". Då kommer livet alltid vara underbart och magiskt, levande i varje sekund. Pulsera av liv och kärlek. Även om det som för tillfället råder råkar vara fientlighet eller tristess.
"Se blomman i komposten, och komposten i blomman!" Så underbart! Så svårt, så subtilt, så genialiskt - så Buddhadhamma!
Tillägg
Jag kommer aldrig uppleva livet som underbart och magiskt om jag snärjer in mig i rädsla för ogynnsamma sinnestillstånd eller önskan efter gynnsamma sinnestillstånd. Det kommer alltid vara för stort, för litet, för tomt, för mycket...
Om jag verkligen vill se det magiska i livet måste jag sluta fly från livet och istället börja leva det, här och nu - i nuet, med det som för tillfället råder. Och till livet hör faktiskt nedstämdhet och tristess också, det är inte bara solsken och blommor, det är en del annat också. Till jag inser det och slutar kämpa, kommer jag aldrig erfara den här känslan av välbefinnande som kommer när man släpper taget och är med det som är, utan att göra något mer av det än vad det är. Gör vad som behöver göras, utan att göra något mer av det. Smutsig - tvätta mig, hungrig - ät, utan att snärja in sig. Det är så enkelt att det är svårt.
De fem träningsreglerna är viktiga. En förutsättning för att kunna släppa taget är ett fläckfritt moraliskt beteende.
onsdag, maj 09, 2007
Nu är den här!
(som om bloggen inte räckte...)
exhibitionist, ego-fixerad, storhetsvansinne...? ja vem vet, men här är den nu, för alla er som inte kan få nog; rymdregn - en synnerligen oupplyst buddhists dagbok 2006.
Obs! kommer snart: dagboken 2002 - 2003, 2004, 2005
håll också utkik efter 2007 - en riktig höjdare! full av rätt så vassa formuleringar och ganska knivskarpa insikter! mer extrema åsikter utlovas! (OBS! självironi)
måndag, april 30, 2007
Buddhor är bara vägvisare
Buddhor är bara vägvisare, det är ens eget val om man vill gå dit de pekar eller inte.
söndag, april 29, 2007
Egen erfarenhet
Det här betyder också, som jag förstår det, att det inte alls har någon betydelse om man tror på något som inte stämmer överens med buddhismens synsätt - bara man fortsätter praktisera i enlighet med Vägen kommer all sorts tro "falla bort" eftersom man ser verkligheten som den är; förgänglig, utan oberoende jag och otillfredsställande - ser och vet, av egen erfarenhet; inte för att någon sagt det utan för att man ser och vet själv av egen erfarenhet.
lördag, april 28, 2007
Ett nytt perspektiv
The afflictions are the water. The mind of the practitioner is the lotus leaf. They contact each other - the lotus leaf doesn't need to avoid the water - but they reamain separate. The mind of the yogin is like this. It does not flee or escape to anywhere. When good comes, it is aware; when bad comes, it is aware. When there is happiness or suffering, like or dislike, the mind is aware; it is aware of everything that occurs. But it merely recognizes these states. They cannot penetrate the mind. This means there is no grasping and no attachment to things."
- Ajahn Chah, Being Dharma, sidan 159
Bekräftar min uppfattning jag fått från annat håll!
Först nu inser att jag att när buddhismen pratar om att vi antingen griper efter det vi gillar och tycker om, eller försöker bli av med det vi inte gillar, så innefattar det även mentala tillstånd och känslor. Vi griper efter glädje eller försöker bli av med ilska, precis som när vi griper efter eller stöter bort materiella ting.
Att jag nu inser detta, sätter saken i ett helt nytt och underbart perspektiv!
att debattera
Jag behöver ställa mig själv frågan: "vilket motiv har jag att säga det här?"
Min uppfattning av Theravada
Min felaktiga uppfattning av Theravada-buddhismen har ju under det senaste året (åren?) sakta ändrats och nu när jag lyssnar på det här talet undrar jag om inte polletten slutligen trillat ner. Förut har jag tänkt om Theravada såsom varande stel, rigid - "bokstavstroende", d.v.s. ej nyanserad, ej flexibel, ej pragmatisk, att den skulle ha en svart-vit moraliserande syn och vara fördömande. Sanning att säga: det har den inte och det är den inte. Det finns säkert sådana inslag, kanske kan det t.ex. finnas sådana typer av människor, rigida med svart-vit syn, inom Theravada, men sådana finns ju överallt, även inom Mahayana.
Ajahn Brahm, som varit Theravada-munk i över 30 år - i en av de striktaste skolorna dessutom (om jag förstått saken rätt) - är inte alls rigid eller moraliserande. Han talar mjukt, med en lugn skön röst och han skämtar ofta.
Det är så skönt att lyssna till honom, både för hans mjuka vänliga rösts skull, och det som han säger. Han är flexibel, mjuk, intar perspektivskifte, är inte på något sätt svart-vit eller moraliserande. Det är inspirerande att lyssna! Jag får lust att vara så bra jag bara kan! (Till skillnad från om jag lyssnar på eller läser någon som är moraliserande och rigid med svart-vit syn på saker och ting - då mår jag bara dåligt, kanske får skuldkänslor.)
Jag tror att den som är flexibel, pragmatisk, öppensinnad kan inspirera människor. Jag tror att om man ska vara lärare räcker det inte bara att kunna ämnet man undervisar i, man måste nog också kunna människorna som man undervisar också, man måste förstå människors psykologi också, hur de tänker och hur man inspirerar och väcker glädjen över att praktisera. Utan glädje och inspiration är det svårt, om inte omöjligt, att göra framsteg. Två av "de sju upplysningsfaktorerna" är ju "glädje" och "lätthet" - jag förmodar att med "lätthet" avses någon slags inspiration, mjukhet, att man praktiserar med lust och... ja lätthet...
Jag själv kan ha en tendens till rigid, svart-vit syn ibland - nu är det dags att överge den tendensen. (Lägg märke till "överge", ej "förinta" - överge; lägga ner, sätta ner, inte bära omkring på, ställa den ifrån mig, ej kasta, bara ställa ner, låta tendensen vara som den är utan att plocka upp den.)
Vad som står i en bok är bara vägledning, det är inte sanningen i sig självt. Sanningen hittar man ej i någon bok, sanningen i sig självt hittar man bara inom sig. Jag tror att alla kan innerst inne veta vad som är rätt och fel, om man stillar sitt sinne, slappnar av, lugnar ner sig och lyssnar inåt. Man kan följa Buddhas råd och inte fatta beslut baserat på något av följande fyra motiv: själviskhet, elakhet, utan att ha all information eller av rädsla.
Vad man känner inombords, med ett stillat sinne, är viktigare och mer sant än vad som står i en bok. Det är nog vad man brukar kalla att "följa sitt hjärta"....
tisdag, april 24, 2007
Min sammanfattning av Vägen
- Ajahn Sumedho, The Four Noble Truths
Följande text är min korta sammanfattning av de Upplystas lära, det som jag upplever återkommer gång på gång hos dem som vandrar och har vandrat vägen: att bli fri från lidande och uppnå frid och välbefinnande går ej genom att fly lidandet eller dess orsaker, ej heller genom att förinta känslor eller annat. Vägen till frid och välbefinnande är att omfamna lidande och otillfredsställelse med en, vad jag skulle kalla, aktiv, accepterande uppmärksamhet, att vara med lidandet, stanna med det och se det som det är utan att försöka bli av med det eller fly från det.
Man ser att det finns problem och att problem är oundvikliga och att vart man än går kommer något slags problem att följa en. Man ser och accepterar problem som en del av livet och eftersom man accepterar problem, så finns inga problem. Det betyder också att man omfamnar hela livet, lever livet fullt ut, istället för att försöka fly eller förinta de delar av livet man betecknar som dåliga (det inkluderar även känslor).
Det är alltså en accepterande, inneslutande, uppmärksamhet eftersom den är medveten om vad som kommer och accepterar det som det är utan att ge det någon annan betydelse än det har, som det är. Men det är också en aktiv uppmärksamhet, eftersom man ändå griper in och agerar. Man sitter inte passivt och ser på, inte alltid, utan gör det som för stunden behöver göras. Om något behöver eller bör göras så gör man det utan att förlora sin uppmärksamhet eller snärja in sig, och om man bör avstå från att agera, så avstår man. Alltså ser och accepterar man problemen, utan att strunta i dem. Alltså: aktiv accepterande uppmärksamhet, vägen till frid och välbefinnande, vägen till upplysning.
Min sammanfattning av de Upplystas lära.
Tillägg, senare, det regnar
Som jag tolkar Vägen så handlar det om att släppa taget om idealen och alla "borde" och "borde inte", och bara vara medveten om det som är, om det som för stunden föreligger. Att vara vaksam och närvarande och se hur fenomenen, de materiella och de mentala, uppstår och upphör. Lägga märke till känslorna, att se hur mycket som passerar sinnet under bara en enda halvtimme - ständiga skiftningar, irritation, missnöje, glädje, sorg, stress, slöhet - ständiga skiftningar, uppstår, upphör - förändring, flöde.
Att inte försöka bli något eller någon, att inte förinta något - bara vara med det som är, fullt medveten. Att sträva efter att följa de fem träningsreglerna och vara vaksam, uppmärksam, medveten.
Jag tror inte känslor kan förintas eller kontrolleras. Jag tror man bara kan vara uppmärksam, se hur de uppstår och upphör, kommer och går. De är inte bra eller dåliga, de bara är - var bara medveten.
Kanske bör man skapa hälsosamma känslor, jag vet inte, men det förhindrar i alla fall inte eller motsägs av att man är medveten om ohälsosamma känslor, utan att försöka bli av med dem. Hälsosamma känslor skapas av sig själva, om man tränar vaksamhet, ständig vaksamhet.
Och så förstår jag det också som att man inte ska ta det personligt; "jag är sur", "jag är glad"... utan som; "det finns surhet", "det finns glädje". Ständiga skiftningar, ej personliga, inte "mina". Ständiga skiftningar = en universell lag som alla fenomen, mentala och materiella, är underkastade.
Ett till tillägg
Att bara vara öppen för och medveten om hur det för tillfället är, hur det ser ut just nu. Om det finns fientlighet eller bindningar för tillfället, så är det så det är - det är inte mer med det. Om man tror att det är dåligt eller att det måste bort, så har man redan snärjt in sig, då har man redan skänkt en betydelse och en mening till fenomenet som det egentligen inte har, för det är bara ett förgängligt, och otillfredsställande fenomen utan något "jag". Det är bara en tillfällig manifestation som inte är något mer än vad det är.
Att bara vara vaksam och uppmärksam, så kan man se hur det kommer och hur det går, för att ersättas av något annat. Det handlar inte om att bli någonting, bara om att vara öppen för hur det är just nu, hur det ser ut just nu - ögonblick efter ögonblick. Det är i alla fall vad jag tror.
Upplyst tycks inte vara något man kan bli eller något att tro på - det är något man är, här och nu, genom att vara med det som är, här och nu, då är man upplyst.
fredag, april 20, 2007
Ingen bra rubrik
Och det är inget problem, ett problem blir det först när jag gör det till ett problem, alltså när jag skapar "dukkha", av det i huvudet; lättretlighet är bara lättretlighet och ingenting speciellt. Allt som behövs är vaksamhet. "Lättretlighet" är bara ännu ett förgängligt och otillfredsställande fenomen utan något "jag".
Det är om jag snärjer in mig i det eller förtränger det som det blir ett problem, när jag snärjer in mig i missnöje eller skuldkänslor för att det finns lättretlighet, när jag kategoriserar "lättretlighet" som dåligt - det är då som det blir ett problem.
Med vaksamhet som accepterar är det okej som det är, och inget särskilt alls. När jag börjar fundera över "varför åh varför" och tänka "om jag inte sovit för lite..." om om om, när jag skapar förtvivlan - då blir det ett problem. Om jag bara är vaksam och låter lättretligheten vara som den är, då finns inget problem.
Beroende och oberoende
Jag kan ligga här i soffan, och jag sitter inte fast i den. Sedan kan jag gå upp, jag kan gå ut i trädgården och där kan jag titta på trädet, jag är inte trädet och trädet är inte jag, vi är två, jag och trädet, men vi är också ett. Både ett och två på samma gång. Klurigt...
lördag, april 14, 2007
:-)
Stämmer det?
Jag kanske läser nåt buddhistiskt och det verkar och känns så bra, och då är jag benägen att tro på det bara därför. Och ibland läser jag nåt som känns dåligt, och då är jag benägen att inte tro på det, bara därför.
Undersök istället, t.ex. genom att resonera logiskt, om det kan stämma eller inte. Ibland vill jag inte acceptera påståenden, trots att de är i överensstämmelse med sanningen, bara för att jag inte vill att det ska vara så - p.g.a. att jag klänger fast vid något.
Och varför skriver jag det här, så andra kan läsa? :-P
En tekopp fylld till bredden
Några byggubbar här och lever om igen. Men det är okej. Det finns en liknelse i buddhismen om hur vaksam man bör vara. Här är min variant av den liknelsen; hela dagen igenom bör jag vara lika vaksam som om jag gick med en varm tekopp fylld till bredden, ända till bredden, inte en droppe vill jag spilla - för jag vill ha precis allt av teet då det är ett dyrt te av väldigt bra kvalitet. Så vaksam behöver jag vara i sinnet. Inte en aktiv fientlig tanke får jag tänka, inte en enda!
Jag möter massa hinder där jag går med det dyra teet, men jag glider försiktigt undan dem så att jag inte ska spilla. Samma sak är det i sinnet, jag stöter på fientliga sinnestillstånd och känslor, men jag glider undan dem för jag är vaksam, precis som jag är vaksam på hindren jag möter när jag går med det dyra teet. Jag ser hindrena men stöter inte i dem, jag tycker inte illa om dem, jag bara forsätter vidare, uppmärksam så de inte influerar mig att spilla, uppmärksam så de inte influerar mig att tänka destruktivt.
Jag känner inte vägen till teve-soffan så jag vet inte vilka hinder som ska komma, och vissa hinder är till och med mobila, som en felprogrammerad radiostyrd bil. Så jag måste vara väldigt vaksam, väldigt vaksam! Att göra det slentrianmässigt går inte. Sakta, steg för steg; finns fientlighet i sinnet nu? Nu? Jag kan inte koppla på auto-piloten, då har jag snart spillt ut teet.
Gu vad det är svårt! Speciellt när byggubbarna väcker en sju på morgonen, vissa dagar, så man vet aldrig riktigt när en helvetesmaskin ska dra igång och väcka en ur ens sömn! Men det är okej, det är helt okej, bara jag är vaksam, så ska jag snart nå teve-soffan... Filmen som går måste avnjutas med detta högkvalitativa te, så nu måste jag vara vaksam för jag har redan spillt alldeles för mycket! :-P
Klockan 11:44
Byggubbarna åker förbi mitt fönster och ser mig sitta i fillingarna på min madrass på golvet mitt i röran bland mat och tomma förpackningar, och de tänker "vilken jävla lodis". De säger det inte för de kan inte överrösta sin helvetesmaskin till lift, som för övrigt måste vara från 40-talet så bullrig som den är, eller finns än i denna dag inte tekniken att göra tystgående liftar? Finns fientlighet? Nu? Nu? :-P
onsdag, april 11, 2007
Fredag 30 juli 2004
När jag läste lite om samurajernas moralkod tänkte jag att jag skulle göra en egen moralkod.
Om jag gör en sådan och följer den och gör det jag tror är rätt behöver jag inte oroa mig för tillexempel vad andra tycker. Jag vet att jag gjort mitt bästa. Om de hånar mig spelar ingen roll.
Ur detta kommer ett gott självförtroende. Man blir sin egen tillflykt, sitt eget stöd. Den enda jag har att svara inför är mig själv. Jag måste lära känna mig själv, jag måste tro på mig själv, jag måste gilla mig själv. Jag måste ta hand om mig själv. Jag kan inte räkna med att någon annan ska göra det.
Jag ska inte se ner på mig själv eller förakta mig själv. Jag måste inse att jag duger som jag är. Det jag gör betyder något, det jag säger betyder något. Det jag tänker betyder något.
Det finns ingen anledning att ge upp. Om man ger upp kan man aldrig lyckas. Ibland försöker man och det går inte, då försöker man något annat. Man kan inte ge upp. Det finns alltid hopp. Hur mörk situationen än är.
Mest handlar det om en sinnets inställning. Att inte ge upp i tankarna. Att inte överge kärlek och hopp, aldrig aldrig. Försöka och försöka, igen och igen så lyckas man, och gör man inte det har man i alla fall gjort sitt bästa. Man kan vara lugn. Alltid har man lärt sig något.
"Om ett problem kan lösas, varför bekymra sig? Om ett problem inte kan lösas, vad hjälper det då att bekymra sig?"
Ge aldrig upp, var aldrig föraktfull, tänk aldrig aldrig en aktiv negativ tanke, förträng inte ohälsosamma sinnestillstånd eller betrakta dem som ett misslyckande. Låt dem komma, låt dem gå.
Sinnet
tisdag, april 10, 2007
Om att äta kött
Det verkar som att man kan göra framsteg på vägen fast man äter kött. Men jag tror att det är svårt att ta sig framåt på vägen om man stödjer dödandet genom att t.ex. köpa kött (d.v.s. ekonomiskt stöd). Att inte döda är en av de fem träningsreglerna och om man köper döda djur, är inte det att döda genom ombud? Vägen tillåter inte dödande genom ombud heller. Jag kan inte annat än se ett ekonomiskt stöd till slaktaren, som dödande genom ombud. Jag kan ha fel, mitt omdöme fördunklat, men hur man än vrider och vänder på det så skulle inget dödande ske om ingen köpte de döda kropparna. Man betalar slaktaren för att han/hon ska döda djuret åt en, är det inte så det är när man betalar för döda kroppar? "Du får mina pengar och jag får din handling och resultatet av den."
Det här är en känslig fråga, även för många buddhister. Jag vet ärligt talat inte riktigt varför. En burmesisk familj som jag känner är buddhister och äter kött. Det hindrar dem dock inte från att beundra och berömma det val jag gjort att vara vegan. De tycker det är mycket bra! Och de önskar själva att de hade förmågan att bli åtminstone vegetarianer. Jag tycker det är en trevlig inställning. Varför måste det vara så kontroversiellt för en del?
Om jag skulle ta mig rätten att dela ut några rekommendationer, så skulle jag rekommendera alla att övergå till en helt vegetarisk kost. Läs dock på om vegansk näringslära, först.
Det går inte nog att betona allvaret i det att djur dödas för våra smaklökars skull. Det är en djup djup tragedi och orättvisa. Jag är säker på att det för oss människor kommer få katastrofala följder att vårt samhälle bygger på dödande av dessa varelser, som varenda en av dem varit vår förälder i tidigare liv. De födde oss, gav oss näring, gav oss liv, nu slaktar vi dem i miljontals, bara i Sverige.
Det är en stor sorg och när man tänker på det står man inte ut. Lastbilar fyllda med dödade kroppar far fram och tillbaka över våra vägar. Jag kan inte nog säga hur fel det är, hur viktigt det är att sluta stödja detta, hur viktigt det är för oss och inte minst djuren, att sluta döda, både vi själva och genom ombud!
Det här är ingen debatt som jag vill starta, det är en varning från en som blir förtvivlad och förkrossad när han tänker på det alltför mycket. Vi vill inte låtsas om det, men vi dödar miljontals djur varje år bara i Sverige, sen kan man snacka hur mycket skit som helst om att "man kan inte leva utan att döda något". Kan man leva utan att döda miljontals djur om året??
(blev visste lite känslosam, men nåja, det kanske kan få någon endaste en att förstå hur allvarligt det är, och ändra sina matvanor...)
En del kan inte bli veganer eller ens vegetarianer, fast de till och med försökt. Jag har förståelse för det, själv kan jag inte sluta med te. Jag dömer ingen. Jag är glad och tacksam att jag "hamnat i" en kropp och ett sinne som utan svårigheter kan vara vegan. Jag är glad och tacksam att jag dessutom hamnat i en tid och på en plats där man utan större svårigheter kan vara vegan. Jag är jätteglad och mycket tacksam till mina lärare i tidigare liv (vilka de nu är, det minns jag inte, men de bör nog ha funnits tror jag) och mina lärare i detta liv (som jag aldrig träffat men vars böcker och dylikt jag tagit del av) som ju alla gett mig en lära som praktiserad har lett till att jag återfötts under sådana gynnsamma omständigheter och situationer under vilka jag utan problem kan vara vegan.
Att jag är vegan nu är inte endast min förtjänst utan oändligt många samverkande faktorers förtjänst också. Nu vill jag föra den veganska facklan vidare, och på så sätt vidarebefordra mina lärares gärning, och sprida omsorg och medkänsla.
De fem träningsreglerna
Jag tror inte vi kan förvänta oss någon större ro eller sinnesfrid om vi inte åtminstone följer de fem träningsreglerna så gott vi kan. Det fanns nog en orsak att Buddha berättade om dessa fem träningsregler. Jag tror det första man ska göra om man är deppig, kolla att man gör sitt bästa (mer än så kan man inte göra) för att följa de fem träningsreglerna. "Jaha deppig säger du? Hur är det med insekter, respekterar du deras rätt att leva? Slår du myggor och dödar flugor? Sluta med det till att börja med, så får vi se sedan."
Det finns såklart många andra orsaker till att man är deppig, och att man följer dessa fem träningsregler är ingen garanti mot depression. Däremot är det en bra grund för framtida sinnesfrid. Jag tar de fem träningsreglerna för att vara mycket viktiga och att man inte kommer kunna erfara meningsfull sinnesro förrän man bemödar sig om att tillämpa dem. Den viktigaste tror jag är att inte skada/döda.
De fem träningsreglerna handlar inte alls om att moralisera eller att en högre makt delat ut förbud. De är ett skydd, ett skydd för oss själva och för andra. De skyddar oss och de skyddar världen, tror jag. Jag försöker följa dem, jag gör inte alltid mitt bästa direkt. ja det är lol....
Vaknade 7:10
Går och lägger mig, intet ont anande...
Klockan 07:10
BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!
Klockan 09:12
Den här morgonen vaknade jag 7:10 av nån helvetesmaskin nedanför fönstret, har fortfarande inte tagit reda på vad det var de gjorde egentligen. Irritation uppstod, jag vidtog medvetenhet och märkte då också små skrapor av skuldkänslor, känslor av att jag inte får vara irriterad. Men då satte jag namn på dessa känslor också (som med irritation) och definierade dem för vad de var och så försökte jag vara medvetet uppmärksam på dem också. Det gick ganska bra. Bra!
Igår upptäckte jag också att om jag utmanade rädslan (när jag var ute och gick och mötte någon) och frågade mig själv "vad är jag rädd för ska hända egentligen"? Och så gick jag in för att möta dem. Då avtog rädslan lite, åtminstone dess makt över mig. Rädsla i sig är egentligen inget problem, det är om den har makt över mig som den är ett problem - precis som med alla mentala föroreningar (egoism, fientlighet, irritation osv.) EN SILVERFISK! (kommer rusande över golvet, rakt mot min madrass) blåser på den, in i väggen sticker den.... :-P
Klockan 09:26
Nu ser jag vad det är för en helvetesmaskin, det är en lift - de har lämnat den här utanför, de kommer alltså tillbaka, de ska arbeta mer... Fråga: varför jobbar alltid byggubbar klockan 7 på morgonen, för att sedan, vid niotiden, sticka iväg nånstans och sedan ser man dem inte på flera timmar? Var tar de vägen? Var är de, vad gör de? Kan de inte börja jobba lita senare istället för att dra igång sina helvetesmaskiner vid sju och sen stänga av dem vid nio?
Nu är de tillbaka i alla fall.... upp på taket..... BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!
onsdag, april 04, 2007
"washing dishes: washing dishes"
Citat från Wikipedia.org om Mindfulness
Hela tiden, överallt
måndag, april 02, 2007
Uppmärksam närvaro - illustrerad (OBS! Klicka på bilden!)
tisdag, mars 27, 2007
Okunnig
Ibland hör jag en del som låter himla säkra på sin sak. Kul för dem att ha saken klar för sig. Det har inte jag. Jag vet inte. Jag vet helt enkelt inte. Det kan vara sant, men jag vet inte.
Ingen större idé då alltså, att jag är alltför bunden till mina åsikter eller tar dem alltför allvarligt. Faktiskt behöver jag inte ha så många åsikter alls, bättre att se efter hur det ser ut, utan att ha så många åsikter om det. Jag kan ju ha fel. Rent statistiskt är risken rätt stor att jag har fel, för tänk så många åsikter det finns. Varför skulle just mina åsikter vara sanna? Så när jag ser eller hör nåt kan jag tänka "jaha på så vis", så mycket mer behöver jag inte göra. "Jaha, säger du det..." Sedan slipper jag bli särskilt överraskad eller besvärad, när jag ser eller hör motsatsen. "Jaha på så vis." Det spelar inte så stor roll egentligen, för jag vet ju inte.
Jag känner såhär och sådär, att jag känner det och det, det är sant, men är det sant? Och kan man känna något man egentligen inte känner? Jag vet inte, jag är inte säker. Jag kan ha fel. Det är viktigt att komma ihåg. Det får jag aldrig glömma, tror jag. Jag är nästan säker.
Så fråga inte mig, för jag vet inte. Jag kan gissa, men det är allt.
Ps. De flesta andra vet inte heller, nästan alla springer omkring och gissar, bara gissar. Glöm inte det. Så ta det inte alltför bokstavligt. Prova och se. Förvänta dig inte alltför mycket. Tror jag.
Livets ådra
Nä tacka vet jag lågmält välbefinnande. En ständigt närvarande känsla av tillfredsställelse. När man känner sig så där allmänt nöjd och rofylld. Jag tror det är livets ådra man träffat när man känner det där välbefinnandet.
Säkraste vägen till sådan förnöjsamhet tror jag är en inkluderande uppmärksam närvaro. Vad som än kommer inkluderar den, är medveten om, skyggar inte, flyr inte, förnekar inte. Allrahelst en själv. Vad för känslor som man än erfar accepterar den uppmärksamma närvaron, utan att snärja in sig i dem.
Och den gömmer sig heller inte för sprudlande lycka, den inkluderar också den, men är medveten om dess förgänglighet och rycks därför inte med, snärjer inte in sig, glömmer inte av att den är temporär och därför uppstår ingen fruktlös kamp eller "mot-stretning" när den är på väg bort. Därför kan man njuta av den sprudlande lyckan helt och fullt utan att vara orolig att den ska upphöra. Det vet man redan att den ska. Därför är det meningslöst att oroa sig. När den kommer så kommer den, när den går, så går den. På återseende!
Det är uppmärksam närvaro, att inte glömma bort att komma ihåg. Och när man inte glömmer bort att komma ihåg, då träffar man rätt, då träffar man livets ådra.
(Och här kommer det: tror jag......)
söndag, mars 25, 2007
onsdag, mars 21, 2007
"The world is it's own magic"
"Inom undervisningarna i Nyingma traditionen sägs det att Uppvaknandet kan nås bara si så där, plötsligt av olika mäniskor i olika kulturer. En mäniska kan en dag bara står där och finna sig själv ha svaret på alla frågor, se sina tidigare liv osv. nå den slutliga självrespekten - integriteten. När den mäniskan sedan provar att berätta för andra om sin upplevelse gör han eller hon det altid ut från sin egen kultur, från sin konst och sitt språk.
Det sägs att sådana varelser dyker upp titt som tätt, men att deras undervisningar inte når så långt, kanske inte bortom den egna familien eller vänkrettsen. Vad som utmärker en Buddha är att han eller hon startar en ny tidsålder av undervisningar som sträcker sig bortom kulturer och tider, ibland genom flera världar. "
Jag tycker det låter mycket spännande och inspirerande! Jag får en massa tankar, jag tror att buddhismen är en berättelse om uppvaknande-upplevelsen, en berättelse och ett verktyg att nå dit. Men den här uppvaknandet är inte bundet till buddhismen, det finns som en möjlighet överallt i alla kulturer.
Det här uppvaknandet är också sanningen. Sanningen finns överallt, och är tillgänglig överallt. Buddhismen beskriver en massa olika metoder och tekniker att nå dit, och jag tror det är de mest effektiva. Men jag tror att om målet är ett så är vägarna dit många.
Sanningen kan inte konceptualiseras, berättelser om sanningen är inte sanningen själv. Det är en berättelse om sanningen, inte mer. Och därför kan den inte vara fullständig. Därför är buddhismen inte sanningen, men en vägskylt som pekar mot sanningen.
Jag tror uppvaknandet är en livsström, ett flöde, och att vanor, rädslor och bindningar förhindrar kontakt med flödet. När bindningarna faller bort, kommer man in i flödet. Man kan säkert hitta varianter av det här beskrivet i många filosofier och religiösa traditioner. Alla de är berättelser om samma flöde, om samma uppvaknande som buddhismen berättar om. Jag tror att buddhismen utgör den klaraste, effektivaste och säkraste vägen till den här upplystheten. Men att buddhismen alltså inte är sanningen utan att den är en berättelse och ett verktyg att uppleva sanningen.
Men jag vet inte alls om inom buddhismen och bland mästarna finns något utbrett stöd för mina teorier.
Verkligheten är som en stor stor stad, och runtom i världen och på andra planeter har människor och människoliknande varelser haft kontakt med upplyst-upplevelsen och kanske byggt filosofier och religioner kring sina upplevelser. Filosofier som varit och är kartor att hitta genom den här stora stora staden, rakt till dess ljusa centrum. Jag tror buddhismens karta erbjuder den rakaste och snabbaste vägen till detta centrum, men det är inte alls säkert att buddhismen passar allas lynne. De kanske ändå vill ta del av upplystheten och då finns andra filosofier till hands.
Eller så plötsligt utan filosofier och lärare, vaknar de bara upp, ser verkligheten som den är, ser förgängligheten och icke-jaget och alltings sammanlänkande natur, upplever dem intuitivt, upplever alltings inbördes beroende, det ömsesidiga förhållandet mellan allt som finns, och fylls av allomfattande medkänsla och kärlek. De kommer i kontakt med flödet, och lever livet på den allra djupaste nivån i harmoni med förgänlighet och icke-jag, utan rädslor, utan bindningar i full kontakt med verkligheten, de är sig själva, manifesterar sin innersta natur, i frid, i harmoni. De bara är, precis som upplystheten och sanningen bara är, som världen bara är. Som det är. Som det är under ytan, som det ser ut under vårt damm vi bär på och som vi inte ser igenom förrän vi tvättat bort det, som det är på djupet. När vi tar av våra färgade glasögon ser vi verkligheten som den är i sig själv, förgänglig och magisk.
Som Shunryu Suzuki sa: "The world is it's own magic."
måndag, mars 19, 2007
Vegan-modifierade idiom
Glida in på en hummus-macka
Ha ett äppelträd oplockat med någon
Ingen idé att gråta över spilld soja-mjölk (alt. havre-mjölk/ris-mjölk)
Inte för allt mjölkfritt margarin i Medelpad
Klart som soja-korvspad
Köpa soja-bönorna i säcken
Lägga en vegetarisk pizza utan ost
Nu är kokta tofun stekt
Som att lägga lök på marinerade tofun
Stänga två minkfarmar med en aktion
(Tack till Wikipedia)
onsdag, mars 14, 2007
Bindningar
Jag tror, efter att ha läst några böcker osv, att det inte är begär eller hat eller okunnighet som är problemet, utan att det är bindning till begär, bindning till hat, bindning till okunnighet som är problemet. Närhelst bindningen till dessa upphör, kommer kanske insikt automatiskt. Insikt kan man nog inte tvinga fram, insikt kommer väl när bindningar faller bort.
Varsomhelst det finns bindningar så finns det problem. Jag tror att när bindningar inte finns, finns inga problem. Då bara gör man det som behöver göras, utan att vara bunden till en önskan att det ska gå på ett visst sätt eller inte gå på ett annat sätt. Man bara gör.
Tillexempel om man ser någon bli attackerad på gatan så bara ingriper man, utan bindningar till det ena eller det andra. Om det finns rädsla eller inte är inget problem, om det inte finns någon bindning till rädsla. Rädslan kan komma det spelar ingen roll för det är bindningen som är problemet. Om man är bunden till rädsla kanske man börjar tveka, börjar fundera "ska jag göra si eller ska jag göra så?" Men utan bindning till rädslan så kan man agera, man bara agerar utan att göra något särskilt av det, eller av rädslan. Man bara agerar, det är allt. Bara så.
Om man är hungrig så lagar man mat och äter den, utan att vara bunden till hungern eller till maten. Man bara gör. Man bara gör det som behöver göras. Och då finns frid och välbefinnande, då finns ro och glädje. Utan att vara bunden till det. Man trampar rakt i en vattenpöl och blir blöt ända in till foten. Men utan bindning så är det bara det, bara foten i en vattenpöl och blött, inget mer. Det är bara det.
Bara så, det är allt. Man slår näven i bordet! Bang! Såhär. Bara det, det är allt. Man stampar med foten i backen! Bang! Bara det, bara såhär, inget mer. Det är allt. Utan bindningar. Då är allt perfekt. Bara göra det som behöver göras.
Men jag vet förstås inte om jag har rätt.... :
måndag, mars 12, 2007
"Delusion is practice"
För en del buddhister (däribland undertecknad) kan det vara lätt att bli missnöjd med hur man är nu och att sätta sin tilltro till en avlägsen framtid då man, efter att ha praktiserat mycket buddhism, ska ha förändrats, och då vara som man egentligen är, som man egentligen vill vara, inte rädd, inte arg, inte ledsen.... Sedan, i framtiden.
Men är det inte så att man redan är perfekt, med all rädsla, all ilska, all sorg? Är det inte så att man är okej som man är, i detta nu, här... här och nu....? Jo, det tycker jag!
Man behöver inte alls vänta på en osäker och avlägsen framtid för att kunna vara nöjd. Det är redan bra, precis som det är, och det finns inget särskilt att uppnå eller bli, utom att vara precis den jag är här och nu, och vara nöjd med det jag är och har nu, här och nu. Det är redan perfekt!
Om jag är medveten och närvarande och vet att jag är rädd eller arg eller ledsen eller vadsomhelst, och accepterar det, då är målet nått. Målet i vägen. För målet kan bara nås i detta nu, inte sedan. Bara i nuet. Om jag accepterar mörkret i mörkret så är Buddha redan här, så är upplysningen redan här, i detta nu.
Meningen med att praktisera buddhism är inte att bli någon annan utan att lära sig acceptera vad man redan är, i varje ögonblick. Det är syftet, då har man nått målet. Målet tillhör inte framtiden, utan nuet.
Så länge man försöker bli något annat kommer man ingenstans. När man slutar försöka, är man redan framme. Även missnöjet med att jag inte kan acceptera mig själv som jag är, är helt i sin ordning, perfekt. Allt som behövs är det perfekta synsättet, klarsynthet, och det finns alltid tillgängligt, i varje ögonblick.
Jag brukar tänka att "jag ska praktisera uppmärksamhet nu, och sen nån gång i framtiden kommer det verkligen betala sig, nån gång sen, då jag alltid kommer vara glad och naturlig". Men då har jag lagt till något extra. Det enda som behövs är uppmärksamhet i nuet, och det är allt. Då är det klart redan, då är målet nått här och nu. Det finns inget mål i framtiden, målet är här redan i nuet, målet är vägen. Att praktisera uppmärksamhet, att betrakta känslor och tankar utan att dras med, att veta deras förgängliga natur, och då är det färdigt redan. Det är allt. Som det är. Om jag sätter målet i en framtid, förlorar jag målet, för målet är här i nuet.
Min rädsla, min ilska, min sorg osv. kommer inte försvinna, det spelar ingen roll hur länge jag håller på praktisera eller vad jag än gör, rädslan kommer aldrig försvinna. Målet med att praktisera buddhism är inte att förinta något eller bli av med något, eller bli något särskilt. Målet med praktiken är att lära sig acceptera vad som finns, att vara med det som är. Men egentligen kan man inte "lära sig", det är missvisande för det är inte något man lär sig egentligen, det är en insikt, en insikt i praktiken.... Typ.... En insikt som lever. Inte att bli en buddha, det går inte att bli något särskilt, för vi är redan!
Citat ur Zen mind, Beginner's mind: "To have delusion is practice." "Just say, 'Oh, this is just delusion,' and do not be bothered by it." "... that is actually enlightenment itself", "establish your practice in your delusion" "Delusion is practice"
Tänk: "Åh det här är bara tristess efter att ha läst Johans långa tråkiga text". Då är målet redan nått, då är buddha redan där, upplystheten självt, mitt i förvirringen.
Glädje och svårmod
Svårmod, det är jag aldrig orolig för att mista. Och jag är aldrig så glad som när en period av svårmod tynar bort, och glädjen kommer fram igen. I svårmodet kan man testa sin filosofi, men i glädjen är man bara orolig att komma åt nåt så den försvinner.
Därför är det ju egentligen perfekt som det är. Glädje är roligt, och svårmod det kan man lita på! Perfekt!
onsdag, mars 07, 2007
8 mars - imorgon
onsdag, januari 31, 2007
Te är inte bara te
Te är bara te
onsdag, januari 24, 2007
Förtroende
Jag är 99% övertygad, men inte 100% övertygad. Eftersom jag inte vet, så skulle det röra sig om blind tro om jag var 100% övertygad. Blind tro är ohälsosamt. Det finns alltid en möjlighet att man har fel. 99% övertygad = mycket högt förtroende, 100% övertygad utan att veta = blind tro..... (Och vad kan man egentligen veta? Är inte allt mer eller mindre gissningar?)
Ibland är skillnaden mellan hälsosamt och ohälsosamt endast 1 % ;-)
(OBS! denna artikel är byggd på ovetenskapliga metoder.......)
fredag, januari 12, 2007
onsdag, januari 10, 2007
jamen...
söndag, december 17, 2006
Välbefinnande
Jag tror jag brukar känna välbefinnande. Men varför? Vad är det som gör att man känner välbefinnande? Är det hopp?
Jag tror välbefinnande kommer från att leva i nuet, att leva i kroppen här och nu, som en insiktsfull person sagt till mig.
Det kommer också från att leva enligt buddhismens fem träningsregler, tror jag. Att avhålla sig från att döda något levande, att avhålla sig från att ta det som inte givits, att avhålla sig från ohälsosamma sexuella handlingar, att avhålla sig från att ljuga, att avhålla sig från berusningsmedel.
Jag gör inte alltid det. Ett exempel: om jag hyser fientliga känslor är det början till att skada något levande och i slutändan att döda. Eller hur? Att medvetet döda en mygga börjar ju som en fientlig tanke eller känsla.
Så då har jag tagit ett steg snett i träningen, och konsekvenserna kommer som ett brev på posten: kanske som huvudvärk, kanske som en känsla av leda eller deppighet.
Lösningen finns i vad jag gör i sinnet, i tankarna. Visst?
söndag, november 19, 2006
Tankar
Jag försöker ändra mina tankar, göra de mer konstruktiva. För ärligt talat, jag tänker en massa, massa strunt, tankar som är skadliga, gör mig ledsen, inte är sanna. Tankar som absolut inte behövs.
Kommer mitt liv förändras? Jag återkommer......
tisdag, oktober 31, 2006
Kvinnor, män, alla kan bli en buddha
SOMA SUTTA
Samyutta Nikaya V.2
Syster Soma
Det var i Savatthi, tidigt på morgonen. Då tog nunnan Soma på sig nunnedräkten, tog sin skål och ytterklädnad och gick till Savatthi för att få allmosor. När hon hade gått till Savatthi för att få allmosor och återvänt från sin tiggarvandring och efter sin måltid, gick hon till Den Blindes skogsdunge för att tillbringa dagen där. När hon gått långt in i Den Blindes skogsdunge, satte hon sig ner vid foten av ett träd för sin dagliga outtröttliga träning.
Då vände sig Mara, Den Onde, som ville väcka fruktan, skräck och fasa hos henne för att få henne att förlora sin koncentration, till henne och yttrade denna vers:
Detta tillstånd
det som
nås av siare
detta tillstånd så svårt att nå
det kan kvinnor
med deras ringa omdöme
inte nå.
Då kom denna tanke för nunnan Soma: ”Nå, den som reciterade – var det en mänsklig varelse eller en icke-mänsklig?” Då kom det för henne: ”Detta är Mara, Den Onde, som har reciterat denna vers för att väcka fruktan, skräck och fasa hos mig, för att få mig att förlora min koncentration”.
Då, när hon förstått: ”Detta är Mara, Den Onde” svarade hon honom med verser:
Vad är
skillnaden
när det är en kvinna
med väl koncentrerad sinne
med växande kunskap
som ser Dhamma klart, rätt
Var och en som tänker
jag är en kvinna
eller jag är en man
eller jag är inget alls
den passar det Mara
att tala till så
Då – när Mara, den Onde ledsen och nedslagen förstod ”Nunnan Soma känner mig” – försvann han genast.
(Svensk översättning Kerstin Jönhagen. Från engelsk översättning från pali av Soma Thera)
från www.dhamma.se
lördag, oktober 28, 2006
fredag, oktober 13, 2006
:-(
överallt omkring mig, levande döda, som inte vill vakna
överallt omkring mig, ingen :-(




